Världsperspektiv 2012

Förhållandena förändras blixtsnabbt över hela världen. Efter den arabiska revolutionen avlöste händelserna varandra i snabb följd: indignadosrörelsen i Spanien, vågen av strejker och demonstrationer i Grekland, upploppen i Storbritannien, rörelsen i Wisconsin och Occupy-rörelsen i USA, störtandet av Gaddafi, Papandreous och Berlusconis fall; allt detta är kännetecknande för den nuvarande epoken.

"Världens akuta problem kan bara lösas av ett socioekonomiskt system som folket medvetet kontrollerar. Problemet är inte att utvecklingen har en inneboende gräns - problemet är ett föråldrat och kaotiskt produktionssätt som slösar med liv och resurser, förstör miljön och förhindrar vetenskapens och teknologins potential att utnyttjas till fullo." (Alan Woods och Ted Grant, Reason in Revolt)

Dessa plötsliga och stora vändningar är tecken på att något grundläggande har förändrats. Händelserna börjar påverka medvetandet hos allt bredare skikt av befolkningen. Den härskande klassen blir alltmer splittrad och desorienterad av den kris, som de aldrig förväntade sig och inte har någon aning om hur man ska få ordning på. Plötsligt fungerar inte deras gamla metoder för att bibehålla kontrollen över samhället.

Instabilitet är den dominerande faktorn i ekvationen på alla nivåer; ekonomiskt, finansiellt, socialt och politiskt. De politiska partierna är i kris. Regeringar och ledare avlöser varandra utan att hitta någon väg ut ur återvändsgränden.

Det viktigaste av allt är att arbetarklassen återhämtat sig från den första chocken av krisen och börjat röra sig. De avancerade skikten av arbetarklassen och ungdomen har börjat dra revolutionära slutsatser. Alla dessa symptom innebär att vi är på väg in i världsrevolutionens första kapitel. Detta kommer utspela sig under år, eventuellt decennier, med uppgångar och nedgångar i kampen, vinster och förluster - en period av krig, revolution och kontrarevolution. Detta är ett uttryck för det faktum att kapitalismen har uttömt sin potential och nu gått in i en fas av förfall.

Denna allmänna riktning utesluter inte möjligheten om en viss återhämtning under vissa perioder. Även under perioden 1929-39 pågick det cykliska förändringar, men den övergripande tendensen kommer vara i riktning mot längre och djupare recessioner, som bara kommer avbrytas av ytliga och kortlivade återhämtningar. Den "återhämtning" som följde på krisen 2008-9 är typisk för denna tendens. Det är den svagaste återhämtningen i historien - den svagaste sedan 1830 enligt de borgerliga ekonomerna - och banar bara vägen för en ännu djupare kris.

Detta återspeglar faktumet att det kapitalistiska systemet har nått en återvändsgränd. Kapitalismen har samlat på sig motsättningar under årtionden. I grund och botten är krisen en manifestation av produktivkrafternas uppror mot det kapitalistiska systemets tvångströja. De huvudsakliga hindren för civilisationens utveckling är å ena sidan privategendomen och å andra sidan nationalstaten.

Under en period kunde systemet komma över sina inneboende motsättningar genom en expansion av världshandeln, vars omfattning saknar motstycke ("globaliseringen"). För första gången sedan 1917 är hela världen länkad till en gemensam världsmarknad. Men detta avskaffade inte kapitalismens inre motsättningar, utan fortplantade dem bara på en enorm och tidigare okänd skala. Nu ska notan betalas.

"Globaliseringen" uttrycker sig nu som en global kris för kapitalismen. Den otroliga produktionskapacitet som byggts upp på världsskala kan inte användas. Denna kris har inte riktigt några historiska paralleller. Den är på en mycket större skala än någon tidigare kris. Kapitalets strateger är som antikens sjöfarare, på ett främmande hav utan vare sig kompass eller karta. Det råder just nu en allmän förtroendekris inom den internationella borgarklassen.

Borgarklassen sköt upp den hemska dagen genom att köra slut på de mekanismer som de i vanliga fall använder sig av för att ta sig ur en kris. Nu är detta omöjligt. Bankerna lånar inte ut, kapitalisterna investerar inte, ekonomin stagnerar och arbetslösheten växer, vilket tyder på att den bräckliga återhämtningen efter 2009 förr eller senare kommer kollapsa och följas av en ny kris.

Den europeiska kapitalismens kris återspeglas i instabiliteten på obligationsmarknaden där land efter land får betala ett högre riskpremium. En efter en har Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Italien fallit offer för marknaden som tvingar dem att betala ockerräntor på deras redan skenande statsskulder. På så sätt gör "marknaden" en svår situation omöjlig.

De internationella ratingbolagen hotar nu att sänka betygen för Frankrike och Tyskland, och till och med för hela eurozonen. Det är en slags dödlig smitta som spridit sig till alla eurozonens stora länder. Den konstanta instabiliteten på världsmarknaden visar borgerlighetens nervositet, som vid tillfällen gränsar till panik. Den är som en termometer som tar temperaturen på en febrig patient. De borgerliga ekonomerna står samlade runt patientens säng, men skakar bara sina huvuden eftersom de inte kan erbjuda någon effektiv medicin.

Den panik som återspeglar sig i aktie- och obligationsmarknadens våldsamma fluktuationer har snabbt spridit sig från Europa till Amerika. Till ingen nytta, går Merkel och de andra till rasande angrepp mot ratingbolagens oansvariga beteende. De senare svarar att de bara sköter sitt jobb, de återspeglar sanningsenligt den allmänna osäkerheten över läget på världsmarknaden och bristen på förtroende i politikernas förmåga att lösa problemen. Men genom att göra detta ger de bara ekonomin ytterligare en knuff mot avgrunden.

En ny epok

Lenin förklarade att det inte finns någonting sådant som en omöjlig situation för kapitalismen. Om inte arbetarklassen genom medvetna ansträngningar störtar kapitalismen, kan den återhämta sig också från den djupaste kris. Som ett allmänt antagande är detta utan tvivel helt sant. Men detta allmänna antagande säger oss inget om den konkreta situationen vi står inför, eller dess troliga resultat. Vi måste analysera vårt historiska läge konkret, med hänsyn till var vi har kommit ifrån.

Under kapitalismens historia kan distinkta perioder urskiljas. Till exempel var perioden innan första världskriget en period av ekonomisk uppgång som varade ända till 1914. Detta var socialdemokratins klassiska period. Andra internationalens masspartier formerades i en period med full sysselsättning och en relativ förbättring av den europeiska arbetarklassens levnadsstandard. Detta ledde till en nationalistisk och reformistisk urartning av socialdemokratin som avslöjades 1914 när de i kriget, nästan utan undantag, tog sida med "sina" respektive borgarklasser.

Den period som följde på den ryska revolutionen 1917 hade en helt annan karaktär. Det var en period fylld av klasskamp, av revolution och kontrarevolution, som varade till andra världskrigets utbrott. Krisen som började med börskraschen på Wall Street 1929 och som ledde till den stora depressionen föregicks av en period av intensiva marknadsspekulationer, som har många likheter med den period som föregick den nuvarande krisen.

Depressionen på 1930-talet avslutades först i och med kriget. Trotskij förutsåg 1938 att kriget skulle sluta med en ny revolutionär våg. Detta var korrekt, men det sätt kriget slutade på blev annorlunda än Trotskij hade tänkt sig. Sovjetunionens militära seger stärkte stalinismen under en hel period. Socialdemokratin och stalinismen kunde avleda den revolutionära vågen i Italien, Frankrike, Grekland och andra länder. Detta var grundförutsättningen för en ny period av kapitalistiskt välstånd, något som Lenin och Trotskij hade sett som en teoretisk möjlighet 1920.

Orsaken till uppgången mellan 1948-74 har vi förklarat i tidigare dokument. (Läs Ted Grants Will There be a Slump?, 1960). Här räcker det att påpeka att det var resultatet av en särskild kombination av omständigheter som är omöjliga att återupprepa. Den nuvarande situationen utesluter ett sådant scenario. Perioden av kapitalistisk uppgång varade i nästan tre årtionden och ledde - i likhet med perioden som föregick det första världskriget - till en djupare urartning av såväl de socialdemokratiska och stalinistiska partierna som fackföreningarna i Europa och de andra västländerna. Fast vi får inte glömma att vi också under denna period bevittnade världshistoriens största generalstrejk i Frankrike 1968.

Denna period tog slut i och med den första recessionen sedan andra världskrigets slut, vilken började 1973-74 och sammanföll med en revolutionär våg: revolution i Portugal, Spanien och Grekland, en stor strejkvåg i Storbritannien, revolutionär oro i Italien och revolutionära omvälvningar i Latinamerika - särskilt i dess sydliga hörna: Chile, Argentina och Uruguay - men också i resten av de före detta kolonierna. Arbetarklassen i Europa och andra delar av världen började röra sig i riktning mot revolution. Men socialdemokratins och stalinismens ledare förrådde kampen och skapade därigenom förutsättningar för kapitalismen att återhämta sig.

Den period som följde därefter, under 1980-talet, kan beskrivas som en period av lätt reaktion. Borgarklassen försökte bli av med den keynesianska politikens effekter, som varit en skyhög inflation och skärpning av klasskampen. Detta var Reagans och Thatchers period, en period av monetarism och motoffensiv mot arbetarklassen.

Stalinismens kollaps

Detta förstärktes ytterligare av stalinismens kollaps. Nya delar av världen öppnades för den kapitalistiska marknaden och investerare. Hundratals miljoner billiga arbetare och växande konsumentmarknader i Sydostasien, Kina, före detta Sovjetunionen och Indien (som tvingades öppna upp sin marknad och göra sig av med sina protektionistiska skyddstullar) gav systemet en tillfällig respit och det nödvändiga syre som förhindrade att nedgången 1990 blev en ny depression.

På 1990- och 2000-talet var borgarklassen och deras ideologer som grodan i Aisopos fabel, som försöker blåsa upp sig själv till en oxes storlek men spricker under försöket. De föll till föga för vanföreställningen att "den fria marknaden" kunde lösa alla problem, om den bara fick sköta sig själv. Tidigare hade de tillbett staten som en välgörande gud, men nu började de förbanna den som roten till allt ont. Det enda de krävde av staten var att den skulle lämna dem ifred.

Utvecklingen mot en ökad statlig närvaro i samhället började vända. I stället för fortsatta nationaliseringar genomförde man en våg av privatiseringar. Ekonomerna rättfärdigade det nya synsättet med idén om "den osynliga handen", enligt vilken marknaden har en inneboende tendens mot utjämning som gör att utbud och efterfrågan alltid balanserar varandra, vilket skulle omöjliggöra en överproduktionskris. Detta är inget nytt utan bara en omformulering av Says lag som för länge sedan motbevisades av Marx. [http://www.marxists.org/archive/marx/works/1863/theories-surplus-value/ch17.htm]

Krisen 2008-9 var ännu en vändpunkt. Den undergrävde fullständigt alla de borgerliga ekonomernas teorier och utlöste en chockvåg i samhället som vi fortfarande kan känna av. Det var slutet på en förlängd period av skenbar finansiell stabilitet och ordning. Den stack hål på borgarklassens dröm om att de hade hittat det slutgiltiga receptet på framgång och att de en gång för alla avskaffat kapitalismens förödande cykler med högkonjunkturer och kriser.

Fast egentligen upptäckte de ingenting nytt. Högkonjunkturen var bara ett dåligt konstruerat korthus, uppbyggt på en kraftigt spekulationsbubbla inom bostadsmarknaden som under finanskapitalets dominans eldats på av billiga krediter. Den snyltande servicesektorn växte sig allt större på bekostnad av verkliga produktionsökningar. Aktiemarknaden började mer och mer likna ett kasino - storskaligt spelberoende - och bankirerna kastade sig hänsynslöst in i denna glada, pengaskapande karneval.

Kapitalismens parasitära element dominerade helt under den gångna perioden. Detta var i sig ett symptom på det kapitalistiska systemets ålderskrämpor: finanskapitalets fullständiga dominans och servicesektorns tillväxt på bekostnad tillverkningsindustrin, en massiv expansion av krediter och fiktivt kapital, samt alla sorters svindel och ohämmade spekulationer på aktiemarknaderna och i storbankerna.

Spekulation har förekommit i varje kapitalistisk uppgång sedan den holländska tulpanbubblan på 1600-talet. Men under den senaste perioden har spekulationens omfattning vida överträffat allt vi tidigare sett. Enbart handeln med så kallade derivatinstrument uppgår till 650 biljoner dollar och är egentligen inget annat än ett avancerat bedrägeri. Kapitalisterna har en hel armé anställda som uteslutande jobbar med att göra derivatinstrumenten så komplicerade som möjligt för att dölja sitt bedrägeri för allmänheten. Man sade att detta skulle vara en del i att göra marknaden mer stabil, men tvärtom har det varit en stark bidragande faktor till att öka osäkerheten. Det har bidragit starkt till dagens kris, och baksmällan från skulderna gör att det kommer bli ännu svårare att ta sig ur krisen. Samtidigt har rikedomarna koncentrerats i en aldrig tidigare skådad omfattning.

Vår tendens trodde att krisen skulle komma tidigare. Men den sköts på framtiden på grund av de faktorer som beskrivits ovan, vilket har påverkat våra perspektiv i viss utsträckning. Men det första vi måste fråga oss är: Hur lyckades man skjuta krisen på framtiden och vilka blir konsekvenserna av detta? Vi gav en grundläggande förklaring i ett tidigare dokument vi skrev för 12 år sedan (On a Knife's Edge: Perspectives for the world economy). Vi förklarade att borgarklassen hade skjutit krisen på framtiden med hjälp av de medel man egentligen borde spara till att lösa en framtida kris. De sänkte räntan och ökade tillgängligheten på billiga krediter kraftigt. Med andra ord kunde de undvika en kris, men bara till priset av att krisen, när den väl kom, skulle bli ännu djupare.

Kapitalisterna försöker alltid övervinna sina nuvarande problem genom att skjuta den oundvikliga krisen på framtiden, då allt brakar samman med ännu större kraft. Krediter har bestämda gränser och kan inte expanderas i all oändlighet. Förr eller senare kommer allt komma fram i ljuset. Alla de faktorer som har bidragit till att driva på högkonjunkturen förvandlas nu till sin motsats och en till synes oändlig uppgång förvandlas till en nedåtgående spiral bortom all kontroll.

Borgarklassens problem är lätt att formulera: de kan inte längre använda de vanliga metoderna för att ta sig ur krisen eftersom de redan gjort slut på dem under högkonjunkturen. Räntorna är nära noll i USA och Europa, och noll i Japan. Om man räknar med inflationen, som är högre än räntan i USA och Europa, så betyder det att räntan reellt är negativ. Hur skulle en ytterligare sänkning kunna skapa tillväxt? Hur ska de kunna öka statsutgifterna när alla regeringar tyngs av massiva statsskulder?

Varifrån ska konsumenter få pengar när de flesta först och främst måste betala av de stora skulder de samlat på sig under högkonjunkturen? Och vilket incitament har kapitalisterna att investera i tillverkningsproduktion när det inte finns någon marknad där de kan få sina varor sålda? Av samma anledning har utlånare inget intresse av att utöka krediterna. Eftersom de inte ser någon mening i att investera i produktionsvaror på marknader som redan är övermättade, föredrar kapitalisterna att spekulera på kapitalmarknaden.

Stora summor pengar rör sig hela tiden runt i världen för att tjäna pengar genom att spekulera mot valutor som euron. De beter sig som en flock hungriga vargar som förföljer en renhjord på jakt efter ett svagt och sjukt offer. Och nu finns det gott om sjuka djur att välja bland. Denna spekulationsaktivitet bidrar till att öka den allmänna osäkerheten och göra krisen ännu mer krampaktig.

Protektionistiska tendenser

Om man accepterar marknadsekonomin måste man acceptera marknadens lagar, som inte skiljer sig så särskilt mycket från djungelns lag. Att acceptera kapitalismen men samtidigt beklaga sig över dess konsekvenser är ganska meningslöst. Reformisterna (särskilt vänstervarianten) fotsätter att upprepa sitt keynesianska mantra om att man ska lösa krisen genom att öka den offentliga konsumtionen. Men de flesta stater har redan en stor offentlig skuld som måste betalas av. I stället för att öka sina offentliga utgifter så fortsätter alla regeringar att skära ner, sparka offentlig anställda, och därmed fördjupa krisen ännu mer.

Borgarklassens desperation märks tydligt på det sätt den griper efter alla halmstrån den kan få tag i. I USA och Storbritannien har man än en gång försökt använda sig av "kvantitativa lättnader", det vill säga att trycka mer pengar. Detta kommer inte lösa några problem utan bara förvärra dem i framtiden. När pengarna förr eller senare tar sig in i ekonomin så kommer de kraftigt öka inflationen, vilket bereder grunden för en ännu djupare kris i framtiden.

Ekonomernas hopplösa förvirring kan man tydligt se i det märkliga exemplet Jeffrey Sach - mannen som var ansvarig för att släppa lös neoliberalismen i Östeuropa - som nu förespråkar en global version av "New Deal". Problemet är att det skulle vara en ren hädelse för den republikanskt dominerade amerikanska kongressen som helt och hållet är inställda på motsatsen.

Varken nyliberalism eller keynesianism har fungerat, eller kan fungera. Alla regeringar och deras ekonomiska rådgivare är totalt villrådiga. Det finns inga mer pengar till stimulanspaket, men samtidigt minskar nedskärningspolitiken bara efterfrågan ytterligare, vilket förvärrar situationen.

Deras största rädsla är att en ny nedgång kommer provocera fram protektionism och valutadevalveringar, på samma sätt som på 1930-talet. Detta skulle få katastrofala effekter för världshandeln och utgöra ett reellt hot mot globaliseringen. Allt som har uppnåtts under se senaste trettio åren kan rivas upp och vändas till sin raka motsats.

Den schweiziska nationalbankens uttalande (i september 2011) att man ville få ned värdet på schweizerfrancen är bara en första varning på hur saker troligtvis kommer att utveckla sig när tendenserna till protektionism och devalvering blir allt starkare. Det var detta som fick Wall Street-kraschen 1929 att förvandlas till 1930-talets depression, och det kan hända igen.

En nedåtgående spiral

Trotskij skrev 1938 att "borgarna störtar mot fördärvet med slutna ögon." Vi skulle vilja justera hans uttalande en smula: Borgarna störtar mot fördärvet med ögonen vidöppna. De ser tydligt vad som håller på att hända. De ser tydligt vad som kommer hända med euron. I USA ser de tydligt vad som kommer hända med underskottet. Men de har ingen aning om vad de ska göra åt det.

Sedan kollapsen 2008 har myndigheterna förgäves spenderat biljontals dollar på att rädda det finansiella systemet. EU-kommissionen har gång på gång sänkt sina förväntningar för den ekonomiska tillväxt i euroområdet, som nu ligger på gränsen till noll. Stagnation är emellertid det mest optimistiska scenariot. Allt pekar nu mot en djupare nedgång än 2008-2009.

Månaderna efter att räddningspaketen till bankerna betalats ut försökte borgarna trösta sig med att prata om en återhämtning. Men som vi märkt har det varit den svagaste återhämtningen i historien. Det finns inga nya uppskjutande skott. I verkligheten har ekonomin inte återhämtat sig sedan 2008, trots att man pumpat in biljoner dollar i ekonomin. Med dessa desperata åtgärder har de undvikit en omedelbar nedgång liknande den man upplevde efter 1929, men sådana panikåtgärder löser inte den grundläggande problematiken. Tvärtom har de skapat nya och olösliga motsättningar.

Borgarklassen kunde förhindra en bankkollaps, men det kom till priset av att hela stater gick i konkurs. Det som hände med Island är bara en försmak på vad som väntar det ena landet efter det andra. De förvandlade de svarta hålen i det privata banksystemet till svarta hål i det offentligas statsbudgetar.

Nu gnäller de borgerliga ekonomerna på att Grekland har friserat sina ekonomiska rapporter och förvrängt det verkliga läget i ekonomin. "Hade vi vetat det här hade vi aldrig låtit Grekland gå med i euron" klagar de. Men är det inte bankens jobb att analysera ekonomisk data och upptäcka försök till fusk från deras låntagares sida? Anklagelsen mot Grekland kan man lika gärna rikta mot bankerna. Hur kunde de inte upptäcka att de grekiska regeringarna lurades?

Svaret är att de inte ville. Alla finansiella institut deltog i spekulationskarusellen, och tjänade stora pengar på allt från bostadslån till statsobligationer. I denna spekulationsorgie var bankerna inte speciellt intresserade av att göra en riskanalys av sina låntagare. Tvärtom konspirerade de tillsammans med sina låntagare för att få sin skuld att verka mer attraktiv.

Krisen för högrisklånen i USA (så kallade subprimlån) följer samma mönster. Bankerna lånade ut stora summor till människor som inte hade någon möjlighet att köpa sin egen bostad. De utövade till och med aktiva påtryckningar på människor för att få dem att ta lån. Den resulterande skulden delades sen upp och packades om för att säljas vidare på spekulationsmarknaden. På detta sätt tjänade man gigantiska summor pengar. Så länge pengarna rullade in brydde de sig inte mycket om tillståndet i de grekiska statsfinanserna, eller bland utfattiga husägare i Alabama, Madrid och Dublin.

Det är knappast en överdrift att säga att kapitalisterna helt tappade fattningen under denna period. Borgerligheten berusades av sina egna framgångar. Den levde bara för dagen, utan en tanke på någon morgondag. Man brydde sig inte om att man levde på någon annans tillgångar, och tog lån utan hänsyn till att de förr eller senare skulle behöva betalas tillbaka, men då av någon annan. Precis som efter en blöt fest vaknade de så småningom upp till en sprängande huvudvärk.

Men till skillnad från efter en blöt fest var det här en huvudvärk de kunde skicka vidare. De skickade den omedelbart vidare till staten, som plikttroget skickade den vidare till resten av samhället. Bankerna kunde därmed ta sig upp ur sängen uppfräschade av en överföring på miljarder statliga kontanter, samtidigt som resten av samhället fick försöka betala räkningen.

Allt fler börjar därför inse att vårt så kallade demokratiska samhälle egentligen styrs av bank- och företagsdirektörer som vi inte har valt. Med tusen trådar är de sammanvävda med staten och den politiska elit som representerar dem. Denna insikt har lett till att vanliga människor alltmer börjat ge upp sina gamla invanda tankesätt. Samhället håller allt fortare på att polariseras. Detta är oerhört farligt för den härskande klassen.

På ett dialektiskt sätt förenas nu alla de faktorer som drev ekonomin uppåt, men denna gång för att dra den ned. Samhället är på väg in i en smärtsam nedåtgående spiral, till synes utan slut. Genom att kämpa har arbetarklassen i USA och Europa erövrat vad vi skulle kunna kalla något så när drägliga levnadsvillkor. Men borgarklassen kan inte längre acceptera att dessa villkor upprätthålls. Det kapitalistiska systemet är bankrutt i ordets mest bokstavliga betydelse.

Vem kommer betala dessa skulder? Ekonomerna har ingen aning om hur man ska ta sig ur krisen. Det enda de är överens om är att arbetarklassen och medelklassen ska betala den. Men för varje steg som folket tvingas backa kommer bankerna och kapitalisterna begära att man tar tio till. Detta är den verkliga innebörden av de attacker som man nu överallt har påbörjat.

Men detta kommer få en rad konsekvenser. Både den engelska och franska revolutionen började med att man inte kunde komma överens med vem som skulle betala för statsunderskottet. Man ställde frågan: Vem ska betala? Adeln tvärvägrade. Detta var revolutionens utlösande faktor. Vi ställs inför en liknande situation idag. Arbetarklassen kommer inte bara sitta med armarna i kors och se på när borgarna tar tillbaka allt man erövrat under femtio år.

Den grekiska arbetarklassen gjorde uppror mot försöken att få dem att betala. Den visar vägen för arbetarklassen i Italien, Spanien och övriga Europa. Återbetalning av statsskulden är den spanska statens tredje största utgiftspost, efter pensionerna och de stadsanställdas löner (beräknad till 28,91 miljarder 2012). Vi kan se den spanska krisen ännu tydligare i arbetslöshetssiffrorna. Över fem miljoner saknar ett jobb, vilket är en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen. I södra Spanien uppgår de arbetslösa till över 30 procent. Mer än hälften av ungdomarna saknar ett jobb att gå till. Det var detta som skapade indignados-rörelsen.

Det som står på dagordningen är saker som tenderar att sprida sig; inte bara ekonomiskt, utan också på det politiska planet. Protesterna mot nedskärningar och höjda skatter har spridit sig från Madrid till Aten, från Aten till Rom och från Rom till London. I USA har Occupy-rörelsen spridit sig som en löpeld, och gett uttryck för samma fördämda ilska och frustration. Horisonten ligger vidöppen för hårda klasstrider på alla fronter.

Vår tendens trodde aldrig att det skulle vara möjligt att skapa euron eftersom man skulle vara tvungen att förena ekonomier som var på väg åt olika håll. Men ett tag lyckades de faktiskt med det här konststycket, tack vare den förlängda kapitalistiska högkonjunkturen. I vårt dokument från 1997 ”A Socialist Alternative to the European Union" (http://www.marxist.com/britain-european-union040697.htm), påpekade vi att euron oundvikligen kommer kollapsa i "en cirkus av ömsesidiga beskylningar." Detta är vad vi nu bevittnar.

Den europeiska kapitalismens kris

Eurozonen går just nu igenom den värsta krisen i hela dess historia, vilket ställer dess framtida existens under fråga. Som vi för länge sedan förutsåg, kommer alla motsättningar mellan länderna upp till ytan vid en allvarlig kris, vilket blir allt tydligare i förhållandet mellan Grekland, Frankrike, Tyskland och Italien. EU är nere för räkning.

Inget av det här skulle egentligen hända. Villkoren i Maastrichtavtalet förbjuder stora skulder och budgetunderskott. Men Maastricht är nu bara ett vagt minne. Eftersom alla medlemsländer lyder under samma centralbank och har en gemensam valuta borde alla länder i teorin kunna låna till ungefär samma ränta. Men från och med 2010 började marknaden alltmer skilja mellan de starka ekonomierna i Europa, Tyskland och dess satellitstater (Österrike, Nederländerna och ett par till), från de svaga ekonomierna som Grekland, Irland, Spanien, Portugal och Italien. Nu börjar till och med starka ekonomier som Nederländerna, Österrike och Frankrike påverkas. Standard & Poor har till och med varnat för att 15 av 17 eurostater kan få sina kreditbetyg sänkta, och till och med Tysklands ställs under fråga.

Den senare tvingas i allt högre utsträckning betala dyra räntor till marknaden. De höjda kostnaderna gör att skuldberget blir allt svårare och svårare att betala av. Så när kreditagenturer som Moodys sänker kreditbetyget för en stat blir det till en självuppfyllande profetia. Avkastningen på italienska statsobligationer steg till nästan 7,5 procent innan Berlusconiregeringens fall.

Långt innan man startade eurosamarbetet påpekade vi att det är omöjligt att ena ekonomier som är på väg åt helt olika håll. Nu varnar borgerliga ekonomer för att de inre spänningar som håller på att byggas upp kan leda till att valutasamarbetet kollapsar. För första gången lyfter man inte bara frågan om eurons utan om själva EU:s framtid. Krisen för euron är ett uttryck för de olösbara motsättningarna inom EU.

Vi har redan sett hur vissa stora europeiska bankers misstag starkt har bidragit till att ett allmänt klimat präglat av nervositet. I USA såg vi MF Global kollapsa, den största firman som gått under på Wall Street sedan Lehmann Brothers föll samman i september 2008.

Till slut kan detta komma att sätta igång en händelsekedja som liknar det som hände efter att den österrikiska Kreditanstalt-banken kollapsade i maj 1931. Kreditanstalt ansågs osänkbar, men dess sammanbrott ledde till en dominoeffekt över hela Europa, och chockvågen som följde kändes av så långt som till USA. På samma sätt kan ett totalt sammanbrott i Grekland leda till en finanskris, inte bara i Europa utan i hela världen.

Grekland: den svagaste länken

Den europeiska krisen började i Grekland, och även om den var något fördröjd i Tyskland, Österrike och Skandinavien så har den börjat spridas vidare. För eller senare kommer de alla dras med i virvelvinden.

I ett försök att lugna marknaden försäkrade Frankrike och Tyskland oss om att Grekland är en "integrerad" del av eurosamarbetet. Även om deras gemensamma uttalanden lugnade marknaden tillfälligt var det bara tomma ord och glömdes snabbt bort. Grekland tvingades till vad som egentligen var en halv statsbankrutt. De internationella finansmarknaderna, däremot, arbetar de facto efter premissen att Grekland kommer gå i fullständig bankrutt.

År 2010 lånade Aten motsvarande 10,5 procent av sin BNP bara för att ha råd med vanliga regeringsutgifter. Grekland klarar uppenbarligen inte av att betala sina skulder, och det enda de nedskärningar som EU-ledarna påtvingar landet åstadkommer är att trycka dem ännu längre ned i recessionens djupa hål, fyllt av arbetslöshet och lidande. Även om man antar att de genomför den senaste planen till punkt och pricka – vilket är långt ifrån säkert – så kommer det grekiska skuldberget att ligga kvar på 120 procent av BNP år 2020, samtidigt som det grekiska folket kommer behöva förlora ännu mer av sin levnadsstandard

I utbyte mot "hjälp" till den grekiska regeringen, pressas den att suga ut de sista dropparna blod ur det grekiska folket. Men i slutändan kommer inte Grekland kunna betala tillbaka sin skuld. Detta är det första problemet. Det andra är att länder som Finland, Slovakien och Nederländerna börjar bli mer och mer tveksamma till att höja insatsen i den europeiska krisfonden. Ännu viktigare är att Tysklands inställning hårdnar i den här frågan.

Det verkar nästan oundvikligt att Grekland kommer tvingas lämna EU. Men det kommer få stora konsekvenser för både Grekland och hela EU. Alla objektiva villkor för en revolution har varit närvarande i Grekland under de senaste 18 månaderna:

Borgarklassen var splittrad och saknade självförtroende.
Medelklassen sökte efter en utväg och beredda att ge sitt stöd till en revolutionär lösning.
Arbetarklassen kämpade och var beredd på att göra stora uppoffringar för att nå resultat.

Vad mer kan man förvänta sig av den grekiska arbetarklassen? Vad mer hade de kunnat göra? Om de inte lyckades erövra makten så var det inte deras fel, utan ett misslyckande för alla deras så kallade ledare. Ledarnas misslyckande var det enda som höll tillbaka arbetarklassen. Om ledarskapet för kommunistpartiet hade stått för en riktig leninistisk politik, både vad gäller deras program och en korrekt tillämpning av enhetsfrontstaktiken, så hade maktfrågan sedan länge stått på dagordningen. På många sätt var situationen mer avancerad än den var i Ryssland i Februari 1917.

Efter de första generalstrejkerna i Grekland blev slagordet om en 24 timmars generalstrejk meningslös. Rörelsen hade kommit mycket längre än så. Det enda passande kravet var kravet på en obegränsad generalstrejk. Men i en situation som den grekiska så ställer detta maktfrågan på dagordningen. Detta är ingen slogan att leka med. Den måste sammankopplas med utvecklingen av organ för arbetarmakt – strejkkommittéer eller sovjeter – med kopplingar till fackföreningarna.

Det är fullt möjligt att en del av borgerligheten leker med idén om en kupp. Men efter erfarenheten av juntan under 1960-talet skulle den grekiska arbetarklassen inte passivt acceptera en ny diktatur. Ett sådant försök skulle tveklöst leda till ett inbördeskrig, och problemet för borgarklassen är att de inte skulle känna sig tillräckligt säkra på att vinna ett sådant. Den grekiska arbetarklassen är mycket starkare än den var då; dess organisationer är intakta och har inte lidit något allvarligt nederlag på årtionden.

Av denna anledning – och inte på grund av några sentimentala band till demokratin – kommer den härskande klassen att försöka nå sina mål på andra sätt, till att börja med genom en "nationell samlingsregering". Detta kommer sluta med att klasskampen skärps ytterligare, en polarisering till höger och vänster och en serie instabila borgerliga regeringar. Innan situationen kan få en tydlig lösning genom en revolution eller en kontrarevolution kommer pendeln svänga våldsamt mellan vänster och höger. Innan borgarklassen tar till en öppen reaktion kommer arbetarklassen ha haft många tillfällen att erövra makten.

Tillbaka till Drachmern?

Vissa inom den grekiska vänstern förespråkar ett grekiskt utträde ur euron utan att föra fram kravet om ett Europas Förenade Socialistiska Stater. "Ta tillbaka drachmern!" är deras nationalistiska utrop. Men om ett kapitalistiskt Grekland lämnar den Europeiska monetära unionen, skulle det i praktiken vara ofrånkomligt att man samtidigt lämnade EU. Detta skulle innebära att landet stod utan något handelsavtal med Europa. Det är utopiskt att inbilla sig att EU skulle sitta med armarna i kors medan billiga grekiska produkter strömmade in på dess marknader. En isolerad grekisk ekonomi skulle omedelbart bli offer för protektionistiska åtgärder, som den schweiziska banken UBS påpekade:

"Det är osannolikt att det i verkligheten kommer bli så som vissa påstår, att en stat som lämnade euron omedelbart skulle få konkurrensfördelar gentemot euroländerna, genom att devalvera sin NCC [den nya nationella valutan]. Resten av euroområdet (i själva verket resten av EU) kommer sannolikt inte att bara att se på med lugn likgiltighet. Om NNC:n skulle falla 60 procent gentemot euron, verkar det mycket troligt att euroområdet skulle införa en skatt på 60 procent (eller ännu mer) på exporter från det land som lämnat euron. Den europeiska kommissionen anspelar direkt på denna fråga, genom att säga att de, om ett land skulle lämna eurozonen, skulle 'kompensera' för alla obefogade rörelser hos en NNC." (Global Economic Perspectives, 6 September 2011, UBS)

UBS har gjort en ungefärlig uppskattning på vad det skulle kosta för ett svagt land som Grekland att lämna euron. Man antar att ett sådant lands valuta skulle falla med ungefär 60 procent gentemot euroblocket. En sådan händelse kan inte jämföras de milda justeringar som växelkursmekanismens kramper innebar under 1980- och början av 1990-talet. En mer passande parallell är Argentinas ekonomiska implosion för ett decennium sedan.

"Den omfattande försummelsen från statens och företagens sida att betala sina lån skulle resultera i en ökad riskpremie för att låna kapital – förutsatt att det inhemska banksystemet över huvud taget klarar av att skaffa fram kapital. En väldigt försiktig uppskattning är att detta skulle innebära en höjning av riskpremien med 7 procent. Om banksystemet blir fullständigt paralyserat (återigen ger Argentina en viss föraning, eller kollapsen för USA:s valutaunion 1932-1933) kommer kapitalkostnaden de facto öka oändligt mycket. I en extrem finansiell paralysering är kapital till slut inte tillgängligt till något pris." (Global Economic Perspectives, 6 September 2011, UBS)

Vidare antar den schweiziska banken att handelsvolymen minskar med 50 procent och att man kommer använda protektionistiska skatter för att kontra effekterna av den lämnande statens fallande valuta. Den uppskattar också bankernas förlust till ungefär 60 procent. "Självklart antar vi också att människor kommer försöka ta sina besparingar från bankerna, före utträdet äger rum." (Global Economic Perspectives, 6 september 2011, UBS)

"Om man tar alla dessa faktorer i beaktning, har ett land som lämnar att förvänta sig en kostnad på 9 500 till 11 500 euro per person för att lämna eurozonen. Man får inte glömma bort att medan återkapitalisering av banker skulle kunna ses som en engångskostnad, kommer kostnaden för en högre riskpremie och handelsstagnering behöva bäras år efter år. Alltså skulle den initiala kostnaden bli 9 500 till 11 500 euro per person, och sedan 3000 till 4000 euro varje år därefter." (Global Economic Perspectives, 6 september 2011, UBS)

Och banken fortsätter:

"Detta är försiktiga bedömningar. De ekonomiska konsekvenserna av civil oordning, splittring i det lämnande landet, etc, är inte inkluderade i dessa kostnader.”

Den grekiska revolutionen måste alltså kopplas till perspektivet om en europeisk revolution. Men vänstern, och särskilt stalinisterna, är drabbade av den nationalistiska sjukan. De inbillar sig att problemen i Grekland kan lösas genom att Grekland lämnar EU, inom kapitalismens snäva ramar och inom Greklands nationsgränser. Denna väg leder till katastrof. I själva verket finns det ingen framtid för den grekiska kapitalismen, varken inom eller utanför EU.

Finns det en parallell till Argentina?

En återetablerad drachmer skulle vara värdelös. Valutans kollaps skulle elda på inflationen, tillintetgöra folks besparingar, och skapa en enorm arbetslöshet. Det skulle vara en situation som den 1923 i Tyskland, som förstörde valutan och skapade en revolutionär situation.

Människor skulle rusa för att ta ut sina sparpengar, vilket hände i Argentina för 10 år sedan, när desperata människor till och med sov framför uttagsautomaterna för att kunna ta ut pengar så snart maskinerna fyllts på. Före en statskonkurs tar företag och individer ut så mycket pengar som möjligt. Pengarna strömmar redan ut från Grekland, framförallt till Cypern, Schweiz och London.

I Argentinas fall resulterade konkursen på 93 miljarder dollar – den största nationella konkursen i historien – i ett 60-procentigt fall i den inhemska konsumtionen då hushållen fick se sina tillgångar tillintetgöras och inflationen ta överhanden. Alla importerade varor, vare sig det gällde en BMW eller en påse ris, blev lyxvaror som man inte hade råd med.

Bankerna skulle stänga sina dörrar. Hyllorna i mataffärerna skulle gapa tomma. De rika skulle fylla sina väskor med dollar och ta sig till närmaste flygplats. Stephane Deo från finansbolaget UBS skriver:

"Om ett land går till extremen att upphäva medlemskapet i euron, är det åtminstone sannolikt att centrifugalkrafter kommer tära landet itu... en valutaunions uppbrott efterföljs så gott som alltid av extremerna civil oordning eller inbördeskrig.”

Vid en nationell konkurs stannar både utlåningen och företagslivet fullständigt upp. Arbetslösheten och fattigdomen ökar snabbt. I Argentinas fall närmade sig arbetslösheten 25 procent. 2003 befann sig 50 procent av Argentinas befolkning under fattigdomsstrecket, och antalet "extremt fattiga" hade ökat till 26 procent. Arbetarna tog över företag som gått i konkurs och drev dem under arbetarkontroll. Lokala kommittéer uppstod också, som hjälpte till att distribuera mat och organisera sjukvård.

Den ekonomiska kollapsen i Argentina skapade en revolutionär situation, men det fanns inget revolutionärt parti som var kapabelt att leda den. Ett folkligt uppror ägde rum 2001 i Argentina. President Fernando de la Rúa flydde via helikopter från Casa Rosada-palatsets tak. Några dagar senare gick landet officiellt i konkurs. Om ett genuint bolsjevikiskt ledarskap hade funnits hade de kunnat ta makten. De förhållandevis stora "trotskistiska" sekterna visade sig verkligt oförmögna att föra rörelsen framåt, och möjligheten förlorades därmed.

Fram till detta tillfälle är parallellerna mellan Aten och Buenos Aires glasklara. Ett grekiskt utträde skulle bli precis lika smärtsamt. Och de politiska konsekvenserna skulle bli allvarliga. Men här slutar likheterna. När den revolutionära möjligheten gick till spillo, kunde den härskande klassen återhämta sig och situationen så småningom återställas. Så snart de finansiella tillgångarna (kontanter, aktier, fastigheter m.m.) blivit 80 procent billigare, kom de utländska köparna tillbaka. Det var tack vare den devalverade peson som Argentina snabbare än förväntat kunde studsa tillbaka från mardrömen i december 2001.

Detta ledde till en snabb återhämning av exporten och landet nådde snart ett massivt handelsöverskott. Den ekonomiska tillväxten ökade till 8,7-9,2 procent mellan 2003 och 2007, och arbetslösheten sjönk. Detta ses som en hoppfull föregångare till Grekland. Men jämförelsen är missvisande. Argentinas ekonomi drog nytta av kapitalismens globala uppsving och den växande efterfrågan på landets jordbruksprodukter, såsom kinesisk efterfrågan på soja. Men en grekisk konkurs skulle äga rum under annorlunda omständigheter: en världsekonomisk nedgång, minskande marknader, minskande efterfrågan och protektionism.

Den grekiska kapitalismen skulle inte kunna dra någon fördel av en devalvering av dess valuta, utan skulle istället lida de oerhörda konsekvenserna av importerad inflation, aggressiva protektionistiska åtgärder från landets före detta partners i EU, banksystemets kollaps och ett stopp på krediter och investeringar. Det skulle betyda en ny ödesdiger vändning i den nedåtgående spiralen av ekonomisk, social och politisk kris, som också bär på revolutionära möjligheter.

Ett hot mot EU

Efter att ha slitit ned Grekland, Irland, Portugal och Spanien, vände vargarna sina blickar mot Italien, som har ett enormt skuldberg på runt 120 procent av landets BNP. Detta är den näst högsta nivån i EU, efter Grekland. Dessutom hade Italien 335 miljarder dollar i lån som skulle betalas tillbaka under 2012, vilket var mycket mer än Grekland, Irland och Portugal tillsammans. Landet behöver låna hundratals miljarder och varje gång de ber om ett lån, kommer investerare världen över sannolikt att oroa sig för om de kommer få tillbaka sina pengar, med tanke på landets enorma statsskuld.

Detta är ett hot mot själva eurons existens. Den Europeiska Centralbanken skulle kunna hålla Grekland flytande under en period (även om till och med detta är mycket tvivelaktigt). Den lyckades iscensätta en bailout (räddningspaket) för Irland och Portugal, som inte löste någonting. Men det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket pengar i ECB för att kunna "rädda" länder av Spaniens och Italiens storlek. Alla försök att göra detta skulle snabbt göra slut på bankens pengar.

Tunga ämbetsmän i EU har varnat för att krisen i eurozonen skulle kunna förstöra den Europeiska Unionen. Tysklands och Frankrikes ledare tvingades ge mer pengar till Grekland i ett försök att undvika en konkurs som skulle ha lett till kaos. Den europeiska kommissionären för ekonomiska och finansiella affärer Olli Rehn sade:

"Hur man än ser på det, är det helt säkert att en grekisk konkurs och/eller ett grekiskt utträde ur euron skulle ha dramatiska sociala och politiska kostnader, inte bara för Grekland utan också för andra stater i euron och i EU, såväl som våra globala partners."

I början av den grekiska krisen tröstade sig borgerligheten med att det bara var staterna i Europas utkanter som hade problem. Men det område som enligt marknadens uppfattning tillhörde en riskfylld periferi blev allt större, och expanderar fortfarande dagligen. Den europeiska aktiemarknaden upplevde nya och ännu brantare fall. Idén att man kan isolera Grekland – eller Storbritannien, eller Irland – är en dåraktig illusion. Alla sitter i samma båt, och det faktum att flera råkar åka i första klass räddar inte någon om båten börjar läcka där andraklass-passagerarna sitter.

Vad betyder allt detta för det irländska och det portugisiska folket? Det betyder att alla uppoffringar varit i onödan. De irländska arbetarna och bönderna ombeds göra ännu större uppoffringar för att betala pengautlånarna. Men, likt Grekland, kommer de återkommande attackerna på levnadsstandarden bara underminera ekonomin. Irland är ännu mindre förmöget att betala sina skulder nu än innan.

När Grekland går i konkurs kommer irländarna och portugiserna att säga "Varför skulle vi betala?" Konsekvenserna av en grekisk konkurs skulle därför vara extremt allvarliga för resten av Europa. Det skulle sätta igång en kedjereaktion av bankkollapser i andra länder. Franska banker är hårt exponerande mot Grekland, men det är de tyska med. Österrikiska banker är exponerande mot Italien, och så vidare. Resultaten skulle vara katastrofala för Europa – men inte bara för Europa.

Marknaderna har förlorat förtroendet för de europeiska bankerna, vilket hotar att provocera fram en bankkris inte bara i Spanien och Italien utan också i Frankrike och Belgien. Den fransk-belgiska banken Dexia var tvungen att nationaliseras i oktober för att förhindra en kollaps. Detta sades vara en "hälsosam" bank. Faktum är att den hamnade på plats 12 utav de 90 största banker som genomgick det berömda European Banking Authoritys "stresstester" i juli 2011. Aktierna i tre franska banker rasade på grund av oron över dess exponering mot grekiska skulder. Kreditvärderingsinstitutet Moody's nedgraderade Credit Agricole och Societe Generale, och ställde BNP Paribas starkt under fråga.

De franska bankerna är framförallt exponerade mot Grekland. Den sammanlagda franska skulden ligger på 1 600 miljarder euro (83 procent av BNP). Statens andel ökar med 7-8 procent per år, trots nedskärningarna. 2011 var budgetunderskottet 150 miljarder. Om detta fortsätter kommer det leda till en generell finanskollaps i Frankrike, precis som det gjorde i Grekland. Detta är det som fick Sarkozy att säga att han "kommer göra allt för att rädda Grekland." Men denna "hjälp" är som att bli omfamnad av taggtråd.

Problemet är att samtidigt som alla vill rädda euron ingen vill öppna på sin egen plånbok. Det är ett tecken på desperation att ledarna för Europa har bett om pengar från BRICS-gruppen – det vill säga Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – som ska kunna hjälpa dem att klara sina svårigheter.

Allt detta prat har inte lett någonstans. Sarkozy åkte till Kina, där han artigt men tydligt blev informerad om att Kina inte var beredda att stå till hjälp. Anledningen är att de inte är säkra på att de skulle få tillbaka sina pengar. De är dessutom rädda för att deras egen ekonomi håller på att sakta in, vilket gör att de kommer behöva pengarna för att hjälpa sig själva. Man tar givetvis itu med sina egna problem först.

Italien

Den tyska rikskanslern Angela Merkel har varnat för att eurozonen riskerar en "dominoeffekt" om den inte tar sig samman.

"Högsta prioritet är att undvika en okontrollerad insolvens [oförmåga att betala], eftersom det inte bara skulle påverka Grekland, och risken är mycket stor att den skulle drabba alla länder, eller åtminstone flera", sa hon. "Jag har klargjort min ståndpunkt, att allt som står i vår makt måste göras för att hålla samman eurozonen politiskt, eftersom vi annars snabbt får en dominoeffekt."

Detta är inga tomma ord. Krisen sprider sig fort. Italiens skuld ligger på 120 procent av BNP, vilket ger Italien omedelbara problem på statsobligationsmarknaden. Italiens lånekostnader nådde rekordhöga nivåer på grund av rädslan för skulden. I september 2011 ökade räntan på Roms femåriga statsobligationer från 4,93 procent till 5,6 procent, men steg snart till omöjliga 7,5 procent. Om räntan förblir högre än så, utvecklar marknaderna sina egna rörelser som inte går att stoppa.

Italien är en av de sju ledande industriella nationerna (G7) och eurozonens tredje största ekonomi. En kris i Italien skulle vara förödande för hela Europa. Den utlösande faktorn för marknadens osäkerhet var bristen på stabilitet hos regeringen i Rom. Djup skepticism över landets finanser är det som lett till Berlusconis fall.

Den italienska kapitalismen har sackat efter sina främsta rivaler. Denna svaghet maskerades delvis av uppsvinget, men blottlades smärtsamt av den globala ekonomiska och finansiella krisen. Sedan krisens början har Italien endast klarat av att växa med en procent per år. Under det första kvartalet av 2011 var tillväxten endast 0,1 procent, en bra bit under det europeiska snittet på 0,8 procent, utan några utsikter till återhämtning. Investerare började plötsligt ställa frågan hur regeringen i Rom någonsin tänkt att kunna betala av sina skulder.

Under dessa förhållanden vädjade republikens president Giorgio Napolitano till oppositionen om att skapa en "nationell samling". Och han fick snabbt som han ville. Alla tre oppositionspartier i parlamentet lovade att de inte skulle stå i vägen för ett nedskärningspaket. Men Berlusconis program var för lite för cheferna och för mycket för arbetarna. Det italienska parlamentet biföll Berlusconi-regeringens nedskärningspaket på 54,2 miljarder euro, men detta åtföljdes direkt av demonstrationer och en generalstrejk i början av september 2011.

Den härskande klassen visste därför att den inte kunde lita på att Berlusconi skulle skydda dess intressen, vilket är anledningen till att den gick emot honom. Republikens president, Giorgio Napolitano, fick be honom att avgå. Han valde därefter Mario Monti till senator på livstid och gav honom omedelbart uppgiften att forma en ny regering. Regeringen utgörs av så kallade "teknokrater": bankirer, advokater och så kallade tekniska experter. En sådan regerings uppgift är att på kort tid genomföra monstruösa åtstramningar. Till en början har den åtnjutit politiskt stöd från alla större politiska grupperingar i det italienska parlamentet, förutom Lega Nord.

Det sätt som det italienska folket blev påtvingat Monti som premiärminister på är en indikator på hur allvarlig krisen är. Europas borgarklass styr hela länder genom att tvinga på dem bankirer och EU-byråkrater (Papademos i Grekland var en före detta vicepresident för ECB), och verkar för tillfället klara sig utan den borgerliga demokratins finesser.

Trots den oavbrutna propagandan och den allmänna lättnaden efter Berlusconis avgång, har Montis regering inget reellt folkligt stöd. Den ekonomiska politikens karaktär är glasklar för arbetarna. Fackförbundet CGIL:s tjurskalliga försvar av nedskärningarna är det enda som har förhindrat en massmobilisering mot de minskade pensionerna, mot nedskärningarna i välfärden och mot attackerna på arbetarnas rättigheter. Det rubbade förtroendet har dock skakat partierna som stödjer regeringen, vilket syntes tydligt i lokalvalen. Mittenhögern är i spillror, och till och med Demokratiska partiet får betala ett högt pris för sitt stöd till den "nationella samlingen". Allt detta kommer innebära slutet för denna koalitionsregering, som kommer lämna fältet öppet för en massiv social och politisk radikalisering och polarisering i Italien.

Borgerligheten kommer under dessa omständigheter till slut inte ha något annat val än att lämna över facklan – och alla problem – till "mittenvänstern", vars före detta kommunistiska ledare är ivriga på att ta över. Ledarna för "vänstern" i Italien beter sig som sina motsvarigheter i alla andra länder. När den härskande klassen lyfter sitt lillfinger springer de benen av sig för att visa kapitalisterna att de är "ansvariga statsmän" som man tryggt kan ge höga ämbeten till. Detta skamliga beteende kanske kan övertyga den härskande klassen om att "vänstern" lugnt kan anförtros uppgiften att administrera kapitalismen – men arbetarklassen kommer få betala ett högt pris för detta "ansvarstagande".

Om och om igen har ekonomerna hävdat att "Italien är inte Grekland eller Portugal", och att "Italiens ekonomiska grunder är inte så dåliga." Det må vara hänt, men detta kommer inte övertyga marknaderna i deras nuvarande nervösa tillstånd. Corriere della Sera vädjade om lugn: "Det hjälper inte att hetsa upp sig över internationella spekulanter. Om vi beter oss seriöst har vi ingenting att frukta. Tyvärr har vi inte betett oss seriöst fram till nu. För detta, får marknaderna betala."

Frågan är denna: Hur är det tänkt att Italien ska visa sin "seriositet" inför marknaderna? Svaret ges av Grekland: endast genom massiva sänkningar av levnadsstandarden. Den nuvarande stämningen av tyst samtycke kommer att vändas till ursinne. De scener vi har bevittnat i Grekland kommer att repeteras i Italien, trots alla de ansträngningar ledarna har gjort för att undvika det.

Tyskland och euron

För 20 år sedan, efter Sovjetunionens kollaps, hade Tysklands härskande klass stora ambitioner. Deras idé var att ett enat Tyskland skulle kunna dominera Europa – och genom sina ekonomiska muskler uppnå det som Hitler misslyckades med genom militärmakt. Under de senaste två decennierna har Frankrike alltmer hamnat på andra plats efter Tyskland, som nu är herre på täppan.

Den tyska härskande klassens ärelystnad har nu slagit tillbaka mot dem själva. Tysklands ekonomiska öde är nu oupplösligt länkat till ett Europa där alla länder har djupa ekonomiska problem – det liknar en vårdavdelning för de dödssjuka. Idén om ett närmare samarbete inom den Europeiska unionen lockade de sektioner av Tysklands härskande klass som fortfarande har illusioner om sin egen storslagenhet. Men de senaste 20 åren har också övertygat den tyska borgerligheten om att sådana ambitioner kan komma med en rejäl prislapp. Denna motsättning har visats av den senaste tidens debatt om skapandet av "euroobligationer".

Tyskland har en lägre nivå av skuld än andra europeiska länder. Under de senaste decennierna har de tyska kapitalisterna obarmhärtigt pressat arbetarna. Under 1997-2010 gick produktionen per timme upp med 10 procent, samtidigt som lönerna sjönk med lika mycket. På det hela taget har man kapat arbetskostnaden per enhet med 25 procent i jämförelse med länderna i Europas periferi, PIIGS (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien). Även om tyska arbetare tjänar mer än de flesta andra europeiska arbetare, är exploateringskvoten högre. Detta är den tyska konkurrenskraftens hemlighet. Problemet är bara att man i slutändan måste sälja varorna någonstans.

Under högkonjunkturen köpte Grekland – och resten av Europa – tyska varor, med tyska krediter. Detta uppsving byggde på konsumenterna, men också på bankerna. Tyskarna lånade ut mängder av pengar och gjorde enorma mängder pengar på räntan. Men detta har en gräns.

Tysklands styrka är skenbar mer än den är reell. Den tyska ekonomins öde beror på vad som händer i resten av Europa. Om euron går under, kommer det få katastrofala effekter för Tyskland. Tyskland förväntas bära hela Europa på sina axlar, men de är på tok för små för detta. Tyskarna försöker inte förhindra en grekisk konkurs av idealistiska skäl, utan för att rädda tyska banker. De hoppas kunna hindra rötan från att sprida sig till andra länder. Tyska banker har 17 miljarder euro i grekiska skuldpapper, men är exponerade mot 116 miljarder av den italienska skulden.

Tyskland var tvunget att ge stöd till Grekland. De hade helt enkelt inget val. Samtidigt har Tyskland varken råd med en spansk eller italiensk konkurs. Men de har inte heller råd att ge dessa länder en bailout. Det börjar så sakta gå upp för dem i Berlin att en snabb spridning av den ekonomiska krisen hotar att dra med sig den tyska ekonomin ned i fallet. De misslyckades med att lösa den grekiska krisen genom en enorm injektion pengar. Och det finns inte tillräckligt mycket pengar i Bundesbank för att skriva ned de spanska och italienska skulderna.

Det är därför Tyskland är motståndare till förslaget om "euroobligationer" – de hade behövt betala notan. Det skulle dessutom kräva en ny rond förhandlingar om EU-fördraget. Detta skulle vara en mycket smärtsam process, som, långtifrån att leda till ett enat Europa, skulle exponera alla de underliggande motsättningarna mellan de olika nationalstaterna. Istället för att skapa ett enat Europa, skulle det faktiskt kunna påskynda EU:s splittring.

Europa och Amerika

När Grekland går under, kommer detta omedelbart sprida sig till andra länder. Irland, Portugal, Spanien och Italien kommer falla som dominobrickor. Banker kommer kollapsa, till en början de grekiska och cypriotiska bankerna, och därefter Storbritanniens och USA:s finansiella system, som båda är bräckliga. En ekonomisk kollaps i Europa skulle skicka iväg en tsunami över Atlanten, som skulle sätta press på dollarn och hota att underminera USA:s instabila finansiella system.

Det är därför med växande oro som USA följer krisens utveckling på andra sidan Atlanten. Landet uppmanar européerna att få ordning på sin ekonomi, medan man lämpligt nog förbiser röran i sin egen. Man är helt oförmögna att se sina egna problem, samtidigt som man lider av en tillväxtkris, hög arbetslöshet och en djup politisk kris.

Amerikanerna säger desperat till Tyskland att "göra mer" för att lyfta Europa ur krisen. Tyskarna måste sänka sina skatter; de måste stimulera ekonomin; de måste skicka mer pengar till Grekland; de måste leda en koordinerad finansiell stimulans från norra Europa. Tyskarna måste göra si, och de måste göra så. Men med vilken rätt säger amerikanerna till tyskarna vad de ska göra?

USA:s finansminister Timothy Geithner har varnat för att EU:s misslyckande att lösa den grekiska krisen var ett allvarligt hot mot den globala ekonomin. Geithner deltog på mötena mellan EU:s finansministrar och centralbankirer i Polen – vilket inte hör till vanligheterna – där han läxade upp dem som en småskolelärare skulle göra med barn. Efteråt sade han att Europas stater "nu förstod att de kommer behöva göra mer" för att lösa krisen.

Ja, säger europeerna, men vem betalar för allt detta? Det kan bara finnas ett svar på denna fråga: Frankrike och Tyskland, eller rättare sagt Tyskland, som är garanten för Europas finansiella system. De som talat om en stor Marshallplan för Grekland ombeds nu artigt att själva hosta upp pengarna. Men detta är lättare sagt än gjort. Det skapar omedelbara politiska problem som inte kan lösas så lätt.

Analogin med Marshallplanen från 1948 är malplacerad. Efter andra världskriget räddade USA den europeiska kapitalismen genom att injicera enorma mängder kapital via Marshallplanen. Men nu ser villkoren helt annorlunda ut. 1945 hade USA två tredjedelar av världens guld i Fort Knox, vilket var anledningen till att dollarn var "lika god som guld". Dessutom var USA världens största långivare; nu är man världens största låntagare. Långtifrån att rusa till Europas hjälp, vädjar Obama till européerna att lösa sina problem – annars kommer den bräckliga ekonomiska återhämtningen i USA att riskeras.

Den viktigaste skillnaden är att, när Marshallplanen genomfördes, var den kapitalistiska världsekonomin på väg in i ett uppsving som varade i nästan tre decennier. Ingen av dessa faktorer existerar idag. Tyskland är den ledande makten i Europa men har inte de så gott som obegränsade ekonomiska resurser som USA hade 1945. Även om det är en stark ekonomi, är den inte stark nog att bära de samlade skulderna hos Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien och de andra. Men allra viktigast är att Europa och världen inte står inför ett långt ekonomiskt uppsving utan tvärtom står inför en ny recession och en lång period av ekonomiska svårigheter och nedskärningar.

USA

USA var med sin statsskuld på 14 300 miljarder dollar själva nära att gå i konkurs i augusti 2011, innan Obama-administrationen lyckades sy ihop en sista minuten-överenskommelse om att höja skuldtaket. Krisen orsakade en öppen och bitter splittring mellan republikanerna och demokraterna, som representerar olika skikt av kapitalistklassen.

Fram till nyligen var det ingen som pratade om USA:s enorma skulder. Men nu har detta förändrats, sedan kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's proklamerade att de nedvärderade USAs kreditrankning till AA+ från dess tidigare topprankning AAA. Också Moody's sa att de funderade på att sänka USA:s AAA-rankning, eftersom de menade att USA:s skuldobligationer riskerade att försätta landet i konkurs.

Den amerikanska regeringen har för tillfället ett budgetunderskott på 1500 miljarder dollar, vilket leder till att den måste sälja skuld i form av korttidsobligationer, vanliga statsobligationer och andra värdepapper. Den totala statsskulden på 14 300 miljarder dollar är mycket större än de 10 600 miljarder dollar den låg på när Obama tillträdde i januari 2009. Den största delen av skulden hålls av det privata, och resten är statlig.

Detta var inte första gången som kongressen röstade för att höja skuldtaket, för att ge regeringen tillgång till de pengar som den behövde. Kongressen har röstat för att höja USA:s skuldtak tio gånger sedan 2001. Sedan maj har USA:s federala regering använt utgifts- och redovisningsjusteringar men även skatter som var högre än förväntat för att kunna fortsätta arbeta. Federal Reserves chef i USA Ben Bernanke har sagt att en konkurs skulle orsaka en "stor kris". Detta är en underdrift. En amerikansk konkurs skulle innebära ett Armageddon för världsmarknaderna.

Trots att båda de borgerliga partierna försvarar kapitalistklassens intressen, har de olika idéer om hur man ska utforma detta försvar. Republikanska partiet ville ha stora nedskärningar. Obama var beredd att acceptera nedskärningar men ville lugna arbetarklassen genom att höja skatterna för de rika. Men detta är uteslutet för republikanerna i kongressen, som pressas av Tea Party-fanatikerna som inte vill ha några skatter alls. Till slut var de tvungna att nå en överenskommelse genom att höja skuldtaket, som de gjort tidigare. Men omröstningen var knuten till mer än 1000 miljarder dollar av automatiska nedskärningar, som nu har satts igång efter "superkommitténs" misslyckande att besluta om ännu värre nedskärningar.

Från Wisconsin till Wall Street

Den ekonomiska krisen slår särskilt hårt mot USA, och kommer få sina mest dramatiska effekter där. Det har skett få nyanställningar under den så kallade återhämtningen. Faktum är att det har skapats färre jobb än vad som är nödvändigt bara för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten, och än mindre för att återskapa de 8 miljoner jobb som försvann under krisens mest kritiska skede. Det tredje kvartalet 2011 var det 1 226 större massuppsägningstillfällen, som innebar att 184 493 arbetare sparkades. Och detta ses som en förbättring.

Den ekonomiska tillväxt som funnits har tillkommit genom en ökad exploatering av arbetskraften. Utvinnandet av både absolut och relativt mervärde har ökat under den senaste perioden. Med andra ord får färre arbetare arbeta hårdare och längre för sämre betalning. Detta leder till BNP-tillväxt och större vinster. Men det leder inte till fler jobb. Den officiella arbetslösheten ligger på 8 procent, men den riktiga siffran är sannolikt dubbelt så stor. Miljoner räknas inte längre eftersom de inte längre letar efter arbete. Det är fem sökande på varje ledigt jobb, om man räknar arbetslösa amerikanska medborgare. Detta inkluderar alltså inte de som har gett upp sitt jobbsökande. 14 procent är nu beroende av särskilda matbidrag, och fattigdomen har nått rekordhöga nivåer.

Samtidigt visar Fortune 500-listan att de 500 största amerikanska företagens vinster ökade med 81 procent under 2010. Dessa 500 företag och deras underleverantörer hade intäkter på 10 800 miljarder dollar, vilket är 10,5 procent mer än 2009. Jämfört med USA:s totala BNP som ligger på 14 700 miljarder dollar innebär det att dessa 500 företag tillsammans står för 73,5 procent av USA:s totala BNP. Detta är hur koncentrerad rikedomen är i Amerika. Bara de största 10 företagen i Fortune 500 har fler än 4 miljoner anställda arbetare.

Allt detta förklarar att Obamas och demokraternas stöd kollapsat i mellanårsvalen i USA. Det finns ett växande missnöje som börjat hitta en röst och ett uttryck. Massprotesterna i Wisconsin visade att någonting håller på att förändras i USA. De var ovanliga eftersom människor, normalt sett, bara protesterar i en dag för att sedan gå hem. Men protesterna växte, inspirerade av händelserna i Egypten, till en massiv storlek, med tiotusentals på Madisons gator, uppbackade av brandmän och poliser som protesterade i solidaritet. Många av de senare hade "cops for labor" skrivet på sina ryggar.

De slagord som skreks var bland annat "Fight like an Egyptian!" ("Kämpa som en egyptier!") och "From Cairo to Madison, Workers Unite!" ("Från Cairo till Madison, arbetare ena er!") I oktober 2010 organiserade AFL-CIO en demonstration i Washington DC. Detta var den första nationella demonstrationen arbetarrörelsen organiserat sedan 1981. Fackföreningsledarna ville göra det till en manifestation för demokraterna, men det fick inget gensvar bland arbetarna.

USA skakades därefter av demonstrationer "mot företagens girighet". Dessa protester, som organiserades av den spontant skapade rörelsen Occupy Wall Street, har rört upp en del oro inom borgerligheten. New York Times Sunday Review hade en ledare (8/10 2011) som är väl värd att citera:

"Budskapet är just nu en protest: inkomstojämlikheten håller på att pressa ned medelklassen i fattigdom, och hotar att skapa en permanent underklass av människor som är arbetsföra och villiga men ändå går arbetslösa. På ett sätt ger de protesterande, varav de flesta är unga, en röst till en de förlorade möjligheternas generation. [...]”
"Protesterna är emellertid mer än ett ungdomsuppror. De protesterandes egna problem är bara ett av flera exempel på hur ekonomin inte fungerar för de flesta amerikaner. De har helt rätt när de säger att den finansiella sektorn, med tjänstemän och valda representanter i maskopi, blåste upp och gjorde vinst på den kreditbubbla som brast, vilket kostade miljoner amerikaner jobb, inkomst, sparande och bostadsvärden. Eftersom de dåliga tiderna har hållit i sig, har amerikanerna också tappat sin tro på upprättelse och återhämtning."
"Den inledande ilskan har förstärkts av nedskärningar och de förtroendevaldas hunger för kampanjpengar från Wall Street, vilket är en giftig kombination som åter visat bankers och bankirers politiska makt, samtidigt som vanliga amerikaner lider."

Det är en myt att det ligger i det amerikanska folkets natur att vara reaktionära. Låt oss komma ihåg vad bibeln säger: "Så ska de sista bli de första och de första bli de sista." Detta är ren dialektik! Just på grund av att de amerikanska arbetarna har varit mer politiskt outvecklade än de europeiska arbetarna, kan deras utveckling också ta ett oerhört dramatiskt språng.

CNBC ylade att de protesterande "let their freak flags fly" (ungefär "lät sina märkliga flaggor svaja"), och var "överrens med Lenin." Tyvärr är detta omdöme något förhastat. De protesterande, åtminstone inte de flesta, var ännu inte i linje med Lenin. Men de lär sig från sina erfarenheter. Och några slag från en polisbatong lär dem mer om den kapitalistiska statens natur än en läsning av Staten och revolutionen.

Eftersom de amerikanska arbetarna inte har ett arbetarparti med massbas, bär de inte heller på tyngden av ett reformistiskt ledarskap som använder sin auktoritet för att hålla tillbaka arbetarna, såsom fallet är bland annat i Europa. De är färska och saknar de europeiska arbetarnas reformistiska och stalinistiska fördomar. Därför kan de amerikanska arbetarna utvecklas mycket fort så snart de börjar röra på sig.

Detta syns redan i Occupy-rörelsen. Den brutala polisrepression som rörelsen i Oakland möttes av visar hur rädd USA:s härskande klass är för den revolutionära potentialen hos en sådan rörelse. En indikation på det som komma skall var kravet på en generalstrejk, vilket är ett oerhört positivt steg i rätt riktning och som visar ett instinktivt medvetande hos ungdomen om vikten av att knyta band till den organiserade arbetarrörelsen. Detta var första gången på 70 år som idén om en nationell generalstrejk diskuterades öppet av sektioner inom fackföreningsrörelsen i USA.

Occupy-rörelsen är i själva verket bara toppen av ett isberg av mycket mer utbredda stämningar av motstånd. Att den antifackliga lagen i Ohio besegrades i folkomröstningen i november 2011 är en annan indikation på detta. Att 61 procent röstade mot lagstiftningen var en stor seger för den organiserade arbetarrörelsen, som använt sina betydande resurser för att nå detta resultat. Detta visar de verkliga stämningar som utvecklas inom USA:s arbetarklass.

Det var Marx och Engels som förklarade behovet av ett arbetarparti som kunde bryta loss arbetarna från de borgerliga partierna. Grundandet av ett sådant parti kommer bli en historisk händelse i USA. Även om det skulle grundas på ett reformistiskt program kommer det omedelbart och som en magnet dra till sig fackanslutna och icke fackanslutna arbetare, ungdomar, svarta, latinamerikaner, kvinnor och arbetslösa. Under förhållanden av en social kris kan ett amerikanskt arbetarparti röra sig skarpt åt vänster, och snabbt utvecklas i riktning mot centrism.

Efter Wisconsin och Occupy har rörelsen vuxit norr om gränsen till franska Kanada. Som svar på en ökning av studenternas terminsavgifter med 75 procent, startade studenterna i Quebec en obegränsad strejk den 14 februari. Denna rörelse växte till att bli den största och längsta studentstrejken i Kanadas historia, med 170 000 i fortsatt strejk och över 300 000 som deltog på ett eller annat sätt. Detta resulterade också i den största demonstrationen i Quebecs (och Kanadas) historia med 300 000 deltagande (av Quebecs befolkning på strax under 8 miljoner). Som svar har regeringen antagit en provisorisk lag som förbjuder folksamlingar på fler än 50 personer och ålägger dryga böter mot protestanter och strejkvakter. Detta visar att borgarklassen, under denna period av åtstramningar, bara kan acceptera de demokratiska rättigheterna så länge arbetare och ungdomar inte använder sig av dem i verklig kamp. Faktumet att detta pågår i det så kallat civiliserade Kanada visar att det kan förekomma var som helst. Denna fantastiska mobilisering är något nytt i Kanadas moderna historia, men det är en fortsättning på den bredare internationella kampen mot åtstramningar. Som man kunnat se i tidigare kamper, som Frankrike 1968, kan studenternas kamp vara den tändande gnista som inspirerar arbetarklassen till rörelse. Den bredare arbetarklassens deltagande är nödvändig om rörelser som dessa ska kunna nå framgång. Oavsett om studenterna segrar eller inte kommer proteströrelsen lämna efter sig ett permanent spår som kan bana vägen för framtida kamp.

Translation: Avanti! (Sweden)