Vänsteroppositionens hundår

Vi publicerar här Vänsteroppositionens hundår - ett kapitel ur James P. Cannons bok Den amerikanska trotskismens historia. Detta kapitel, som ursprungligen var en del av en serie föredrag som Cannon höll för marxister i New York 1942, handlar om den svåra period som den amerikanska vänsteroppositionen befann sig i efter uteslutningen från kommunistpartiet, reducerade till en liten grupp av marxister som slogs för marxismens genuina revolutionära idéer. Tack till marxistarkiv.se för tillhandahållandet av denna text.

[Source]

Vårt förra föredrag förde oss fram till Vänsteroppositionens första rikskonferens, i maj 1929. Vi hade överlevt de första sex svåra månadernas kamp, hållit våra styrkor intakta och rekryterat en del nya. På den första konferensen konsoliderade vi våra styrkor till en nationell organisation, valde ledning och definierade programmet mera precist. Våra led var fasta och beslutsamma. Vi hade knappa resurser och var bara en handfull, men vi var säkra på att vi satt inne med sanningen och att vi på grund av detta till slut skulle segra. Vi återvände till New York för att påbörja kapitel två i kampen för att få nytt liv i den amerikanska kommunismen.

Det som avgör alla politiska gruppers öde – om de ska leva och växa, eller degenerera och dö – är hur de i sin första praktik svarar på två avgörande frågor.

Den första är den om att anta ett korrekt politiskt program. Men ensamt garanterar inte detta någon seger. Den andra är att gruppen utifrån sin storlek och kapacitet, utifrån klasskampens utveckling och de politiska styrkeförhållandena, etc, fattar ett korrekt beslut om vilka slags aktiviteter man ska ägna sig åt, vilka uppgifter man ska ta sig an.

Om en grupp har ett felaktigt program, och detta gäller särskilt en liten grupp, så kan den inte klara sig i det långa loppet. Det är lika omöjligt att bluffa i politik som i krig. Enda skillnaden är att sakerna under ett krig ställs på sin spets, så att alla avgörande svagheter visar sig nästan genast, såsom man kan se i varje nytt stadium av det nuvarande imperialistiska kriget. Den politiska kampens lagar är lika hänsynslösa. Det går inte att bluffa. Som mest kan man vilseleda folk för en tid, men till slut blir bluffmakaren själv offer för knepen. Man måste ha äkta varor, dvs, man måste ha ett korrekt program för att kunna överleva och tjäna arbetar-klassens sak.

Ett exempel på hur ödesdiger en lättsinnig bluffarattityd i programfrågan är, visade sig i den notoriska Lovestonegruppens öde. Några av er som är nya i den revolutionära rörelsen, kanske aldrig har hört talas om denna fraktion, som en gång spelade en så framträdande roll. Nu har den nämligen helt försvunnit från scenen. Men en gång var de personer som utgjorde Lovegruppen ledare för det amerikanska kommunistpartiet. Det var de som genomförde vår uteslutning. När de sedan själva uteslöts, ungefär sex månader senare, då hade de mycket större styrkor och resurser än vi. Till en början hade de en mycket mera imponerande fram-strålning. Men de hade inte rätt program och de försökte inte utveckla något. De trodde att de kunde lura historien, att de kunde ta lätt på teorin och hålla större styrkor samlade genom kompromisser i programfrågan. Och för en tid gick det. Men till slut blev denna grupp, med alla sina resurser och förmågor och alla de begåvade personer som den rymde, fullständigt förintad under den politiska kampens gång, vanärande upplöst.[1] Idag far de flesta av dess ledare, och vad jag vet faktiskt allihopa, fram på det imperialistiska krigets pansarvagn, och tjänar syften som är absolut motsatta de som de ursprungligen satte som mål för sitt politiska arbete. Programmet är avgörande.

Om gruppen å andra sidan missförstår vilka uppgifter som tidens villkor ställer, om de inte förstår hur de ska svara på den viktigaste av alla politikens frågor – dvs frågan om vad som ska göras nu – då kan gruppen bara, oavsett övriga meriter – trötta ut sig med missriktade ansträngningar och gagnlöst arbete samt gå överstyr.

Som jag inledningsvis nämnde, så avgjordes vårt öde under denna första tid av hur vi be-svarade programfrågan och hur vi analyserade våra aktuella uppgifter. Vårt värde som nyskapad politisk kraft i den amerikanska arbetarrörelsen – den merit som garanterade framsteg, stabilitet och fortsatt utveckling för vår grupp – bestod i att vi gav ett korrekt svar på båda dessa frågor.

Konferensen behandlade inte alla de frågor som dåtidens politiska läge kunde ställa. Den behandlade bara de viktigaste, dvs de som måste besvaras först. Och den första av dessa var den om ryska revolutionen, frågan om den existerande revolutionen. Som jag anmärkte i mitt förra föredrag har det alltsedan 1917, om och om igen visat sig att den ryska frågan är prövo-stenen för varje politisk rörelse inom arbetarrörelsen. De som intog en felaktig attityd till denna fråga lämnade också förr eller senare den revolutionära stigen.

Den ryska frågan har belysts i otaliga artiklar, pamfletter och böcker. Men den dyker upp på nytt vid varje viktigt tillfälle. Så sent som 1939-40 måste vi ta strid på den ryska frågan igen, med en småborgerlig opposition i vår egen rörelse. De som vill studera den ryska frågan i dess fulla djup, i all dess vikt och angelägenhet kan finna ett rikhaltigt material i Fjärde Inter-nationalens litteratur. Därför behöver jag inte belysa detta i detalj nu ikväll, utan tar bara upp frågan i dess mest grundläggande form, och säger att den fråga som vi stod inför på vårt första konvent var huruvida vi skulle fortsätta att stödja sovjetstaten, Sovjetunionen, trots den om-ständigheten att ledningen hade fallit i händerna på en konservativ och byråkratisk kast. På den tiden fanns det människor som kallade sig och ansåg sig vara revolutionärer, som hade brutit med eller uteslutits från kommunistpartiet och som helt ville vända ryggen åt Sovjet-staten och vad som återstod av ryska revolutionen samt starta på nytt, ett ”oskrivet blad” som antisovjetiskt parti. Vi avvisade detta program och alla de som ville pressa det på oss. På den tiden skulle vi ha fått många medlemmar om vi hade kompromissat i denna fråga. Vi tog klar ställning till stöd för Sovjetunionen, för att inte kasta det över ända, utan istället försöka reformera det med hjälp av partiet och Komintern.

Utvecklingens gång har visat att alla de som, oavsett om det var av otålighet, okunnighet eller subjektivitet, alldeles för tidigt tillkännagav att den ryska revolutionen var död, i själva verket annonserade sitt eget frånfälle som revolutionärer. Alla dessa grupper och tendenser degene-rerade, föll sönder i sina grundvalar, drog sig ur leken och gick i många fall över till borger-lighetens läger. Vår politiska hälsa och revolutionära vitalitet skyddades främst av allt genom vår korrekta inställning till Sovjetunionen, oavsett de brott som hade begåtts, inklusive de som riktades mot oss, och som hade utförts av de personer som kontrollerade Sovjetunionens administration.

Fackföreningsfrågan var då som alltid särskilt viktig. Vid detta tillfälle var den särskilt akut. Kommunistiska Internationalen och de kommunistiska partier som stod under dess ledning och kontroll, hade efter ett långt experiment med högeropportunistisk politik tagit ett stort kliv åt vänster och blivit ultravänsteristiska – ett typiskt tecken på stalinfraktionens byråkratiska centrism.[2] När de blev av med sin marxistiska kompass utmärktes de av en tendens att svänga från extrem höger till vänster och tvärtom. De hade gjort ett långt experiment med hö-gerpolitik i Sovjetunionen, försonats med kulaker och NEP-are tills både Sovjetunionen och byråkratin stod på randen till en katastrof.[3] På den internationella arenan gav en likartad politik ett likartat resultat. Som en reaktion mot detta, och under obarmhärtig kritik från Vänsteroppositionen, så införde de en ultravänsteristisk överkorrigering på alla områden. I fackföreningsfrågan svängde de till en ståndpunkt att lämna den etablerade fackföreningarna, inklusive AFL, och starta en ny, skräddarsydd fackföreningsrörelse under kommunistpartiets kontroll. Denna vanvettiga politik, bygget av ”Röda fackföreningar” blev dagens bud.

Vår första rikskonferens tog klar ställning mot denna politik och uttalade sig för att man skulle arbeta inom den existerande rörelsen, och hänvisade arbete i fristående fackföreningar till branscher där facklig organisering saknades. Vi attackerade obarmhärtigt den återfödda sekterism som denna period innebar, en teori om en ny ”kommunistisk” fackföreningsrörelse, skapad med artificiella medel. Med hjälp av denna linje, vår korrekta fackliga politik, försäk-rade vi oss om att vi när det blev dags att vinna fäste i massrörelsen, då skulle vi hitta kortaste vägen dit. Den senare utvecklingen har bekräftat att det var en riktig politik som vi antog på vår första konferens och sedan dess städse följt.

Den tredje stora viktiga fråga vi måste besvara var, ifall vi skulle skapa ett nytt oberoende parti, eller om vi skulle fortsätta att betrakta oss som en fraktion inom det existerande kom-munistpartiet och Komintern. Åter ansattes vi av folk som ansåg sig vara radikala: Förbittrade före detta medlemmar av kommunistpartiet som ville slänga ut barnet med badvattnet, syndi-kalister och ultravänsteristiska element som i sin antagonism visavi kommunistpartiet var redo att slå sig ihop med vem som helst som ville skapa ett parti som stod i opposition mot detta. Och utom det så fanns det några i våra led några som reagerade subjektivt på de byrå-kratiska uteslutningarna, det förtal, våld och de bannlysningar som hade tillgripits mot oss. Också de ville ge upp kommunistpartiet och starta ett nytt. Förslaget hade en ytlig lockelse. Men vi var emot, vi avvisade tanken.

Folk som överförenklade frågan brukade fråga oss: ”Hur kan ni vara en fraktion av partiet när ni är uteslutna därifrån?”

Vi förklarade, att det var frågan om att ha en korrekt attityd till kommunistpartiets medlems-kår, och att hitta rätt taktisk attityd gentemot dem. Om kommunistpartiet och dess medlemmar förföll bortom all förbättring, eller om det fanns en annan mer progressiv arbetargrupp (som antingen redan var det eller hade möjlighet att bli det genom den utveckling som gruppen genomgick) med vilken vi skulle kunna skapa ett nytt och bättre parti – då var argumentet för ett nytt parti riktigt och rätt. Men, sa vi – vi ser ingen sådan grupp någonstans. Vi ser ingen verklig progressivitet, ingen militans, ingen verklig politisk intelligens bland alla dessa spridda oppositioner, individer eller tendenser. Nästan varenda en av dem är utanförstående kritiker och sekterister. Proletariatets egentliga avantgarde består av de tiotusentals arbetare som väcktes av den ryska revolutionen. De är ännu lojala mot Komintern och kommunist-partiet. De har inte uppmärksamt följt den gradvisa degenerationsprocessen. De har inte insett de teoretiska frågor som bildar grund för denna degeneration. De kommer inte att lyssna ifall vi inte ställer oss på partiets grund, ifall vi strävar efter att förgöra det istället för att reformera det, ifall vi inte kräver att åter få komma med i partiet på demokratiska villkor.

Vi löste problemet på ett korrekt sätt genom att förklara oss vara en fraktion av partiet och Komintern. Vi kallade vår organisation Communist League of America (Opposition) [CLA, Amerikas kommunistiska förbund (oppositionen)] för att markera att vi inte var ett nytt parti utan helt enkelt en oppositionell fraktion av det gamla.

Erfarenheterna har rikligen visat riktigheten av detta beslut. Genom att kvarstå som anhängare till kommunistpartiet och Kommunistiska Internationalen, genom att opponera mot byråkra-tins ledare upptill men värdera medlemskåren för vad den dåförtiden verkligen var, samt söka kontakt med dem, så fortsatte vi att vinna nya rekryter bland de kommunistiska arbetarna. Det överväldigande flertalet av våra medlemmar kom under de första fem åren från kommunist-partiet. Det var så vi lade grunden till en pånyttfödd kommunistisk rörelse. Vad beträffar de som var antisovjetiska och emot det gamla partiet, åstadkom de aldrig något annat än förvirring.

Ur vårt beslut att i dåvarande läge forma en fraktion och inte ett nytt parti följde en annan viktig och besvärlig fråga som vållade stor debatt och omfattande stridigheter i vår rörelse från 1928 till 1933, fem hela år. Och det var: – Vilken konkret uppgift ska vi ta itu med, en liten grupp på hundra personer, glest spridda över hela detta vida land?

Om vi bildade ett eget parti, måste vi rikta oss direkt till arbetarklassen, vända det degenererade kommunistpartiet ryggen och ge oss in på en rad kraftprov och aktiviteter i massrörelsen. Om vi å andra sidan inte försökte vara ett självständigt parti, utan en fraktion, då följde av detta att vi inte kunde rikta våra huvudsakliga strävanden, appeller och aktiviteter visavi de 40 miljonerna amerikanska arbetarna, utan till det avantgarde inom klassen som var organiserade i och kring kommunistpartiet.

Som ni ser hänger dessa frågor ihop. I politiken – och inte bara där – gäller att om man har sagt ”A” då måste man även säga ”B”. Antingen skulle vi rikta vår uppmärksamhet mot kommunistpartiet eller i riktning mot de outvecklade, oorganiserade och oskolade massorna. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Problemet var hur man skulle förstå rörelsens dåläge, dess aktuella utvecklingssituation. Givetvis måste man finna vägen till massorna för att kunna skapa ett parti som kan leda en revolution. Men vägen till massorna går via avantgardet och inte över dess huvud. Några förstod inte detta. De trodde att man kunde sidsteppa de kommunistiska arbetarna och hoppa rätt ut i massrörelsen för att på så vis finna de bästa kandidaterna till den mest avancerade rörelsen, världens teoretiskt mest utvecklade grupp, dvs Vänsteroppositionen, avantgardets avantgarde. Modellen var fel, en produkt av otålighet och oförmåga att tänka igenom saker och ting. Istället gjorde vi propaganda till vår huvuduppgift och inte agitation.[4]

Vi sa: Vår främsta uppgift är att göra Vänsteroppositionens principer kända för avantgardet. Låt oss inte lura oss själva med tanken att kunna vända oss till de stora massorna nu. Vi måste först nå så långt det går att nå inom detta avantgarde, bestående av några tiotusen medlemmar i och sympatisörer till kommunistpartiet, och ur detta forma en tillräcklig kader för att antingen reformera partiet, eller om detta inte gick – samt att misslyckandet var tydligt och klart – bygga ett nytt, med de krafter som hade rekryterats under arbetets gång. Det var enbart på detta sätt som vi i ordets egentliga betydelse skulle kunna rekonstruera partiet.

Vid denna tid dök det upp en figur vid horisonten som kanske är okänd för er nu, men som då vållade en massa rabalder. Albert Weisbord[5] hade varit med i kommunistpartiet och blivit utesluten under 1929 på grund av sin kritik eller vad det nu var – det blev aldrig tydliggjort. Efter sin uteslutning beslöt sig Weisbord för att bedriva studier. Som ni vet händer det ofta, att folk som får en ordentlig snyting börjar fundera på vad som var orsaken. Weisbord poppade snart upp från sina studier för att tala om att han var trotskist. Inte femtio procents trotskist som vi, utan en tvättäkta genuin 100 % trotskist vilkens livsuppgift det var att få stil på oss.

Hans uppenbarelse var att trotskisterna inte fick vara en propagandagrupp, utan genast skulle ta itu med ”massarbetet”. Logiken i denna föreställning ledde honom till att det behövdes ett nytt parti – men det var inte så lätt eftersom han inte hade några medlemmar. Han fick till-gripa taktiken att först gå till avantgardet – det vill säga till oss. Med ett par av sina närmaste vänner samt några till började han en ihärdig kampanj för att ”holka ur oss” [”bore from within”, en term som bl a användes i det gamla IWW] och hamrade på mot den lilla grupp på 25-30 personer som vi vid denna tid hade organiserat i New York stad. Medan vi hävdade att det var nödvändigt att propagera för kommunistpartiets medlemmar och sympatisörer för att komma in i massrörelsen, så proklamerade Weisbord ett massaktivitetsprogram, vilket till 99 % inte var riktat till massorna, eller ens kommunistpartiet, utan till vår lilla trotskistgrupp. Han höll inte med oss om någonting och menade att vi var falska representanter för trotskismen. När vi sade ”Ja” då sa han ”Absolut”. När vi sade ”75 %” då höjde han budet. När vi sa ”Amerikas kommunistiska förbund” då kallade han sin grupp för ”Kommunistiska kampförbundet”, för att det skulle låta starkare.

Den springande punkten i kampen mot Weisbord var frågan om vårt arbetes karaktär. I sin iver ville han hoppa in i massarbetet över huvudet på kommunistpartiet. Vi avvisade hans program och han brännmärkte och tillrättavisade oss i den ena tjocka stencilerade bulletinen efter den andra. Några av er kanske har ambitioner att bli rörelsens historiker, eller åtminstone att studera rörelsens historia. Om så är fallet då kan de informella föredrag jag håller tjäna som håll-punkter för fortsatta studier kring de mest viktiga frågorna och vändpunkterna. Det råder ingen brist på litteratur. Om ni börjar gräva efter sådant då kommer ni att hitta hela balar av stencilerade bulletiner ägnade åt kritik och fördömelser av vår rörelse – samt av något skäl, särskilt då av mig. Sådant har hänt så ofta att jag har lärt mig acceptera det som en del av jobbet. Så fort någon får en knäpp börjar han fördöma mig för full hals, och alldeles utan någon provokation från min sida. Så Weisbord brännmärkte oss och särskilt mig, men vi överlevde. Vi höll vår kurs.

Det fanns otåliga personer i våra led som menade att Weisbords recept kunde vara värt att pröva, ett sätt för en liten fattig grupp att snabbt bli rik. Det är mycket lätt för isolerade grupper som samlats i ett litet rum att snacka sig själva till de mest radikala förslag, ifall de inte behåller ett sinne för proportioner, förnuft och realism. I besvikelse över vår långsamma tillväxt, lockades några av våra kamrater av denna tanke: Att vi bara behövde ett program för massarbete för att gå ut och hösta in dessa massor. Denna känsla växte så mycket att Weisbord skapade en liten fraktion inuti vår organisation. Vi blev tvungna att hålla ett öppet diskussionsmöte. Vi lämnade Weisbord – som inte var formell medlem – tillstånd att komma dit och att få tala. Vi diskuterade frågan med kraft och intensitet [”hammer and tongs”]. Till slut isolerade vi Weisbord. Här i New York fick han aldrig med mer än 13 personer i sin grupp. Och denna lilla grupp genomled en rad uteslutningar och splittringar för att till slut helt försvinna från scenen.

Vi ägnade en oerhörd massa tid och energi åt att debattera igenom denna fråga. Inte bara med Weisbord. Under den här tiden härjades vi ständigt och jämt av otåligt folk inom våra egna led. Tidens svårigheter pressade oss tungt. Vecka för vecka, månad för månad gick utan att vi verkade komma framåt en enda tum. Modfälldheten kom och därmed även krav på något sätt att fixa snabbare tillväxt, en magisk formel. Vi kämpade ner det, talade ner det och höll vår grupp på rätt linje, höll dess ansikte vänt mot den enda möjliga källan för en sund tillväxt: de kommunistiska arbetare som ännu stod under kommunistpartiets inflytande.

Den stalinistiska ”vänstersvängen” tornade upp nya svårigheter för oss. Denna vändning var till viss del skräddarsydd av Stalin för att dra mattan undan fötterna för Vänsteroppositionen: den fick stalinisterna att verka ännu mera radikala än Trotskijs vänsteropposition. De kastade ut Lovestoneiterna ur partiet som ”högerflygel” och lämnade över rodret till Foster & Co samt förkunnade en vänsterpolitik. Genom denna manöver fick vi ett förödande slag. De missnöjda grupper inom partiet som hade börjat luta över åt oss och motsatte sig Lovestonegruppens opportunism, de fick nytt förtroende för partiet. De brukade säga till oss ”Se där, ni har ju fel. Stalin korrigerar det hela. Han tar en radikal ståndpunkt, över hela linjen, i Ryssland, Amerika och överallt”. I Ryssland förklarade den stalinistiska byråkratin krig mot kulakerna. Världen över rycktes marken undan under fötterna på Vänsteroppositionen. Det kom en hel serie kapitulationer i Ryssland. Radek och flera andra gav upp kampen med ursäkten att Stalin hade antagit oppositionens politik. Det fanns, skulle jag säja, kanske flera hundra medlemmar i kommunistpartiet som hade lutat mot oss och nu fick samma känsla, och återvände till stalinismen under den ultravänsteristiska perioden.[6]

Detta blev till verkliga hundår för Vänsteroppositionen. Vi hade tagit oss igenom de första sex månaderna med rätt goda framgångar och vid konferensen skapat vår riksorganisation med rätt goda förhoppningar. Sedan stannade plötsligt rekryteringen av partimedlemmar upp. Efter uteslutningen av Lovestoneiterna svepte en våg av illusion igenom kommunistpartiet. Förso-ning med stalinismen blev dagens bud. Vi hamnade offside. Och därpå kom den första fem-årsplanen, med stora basuner. Kommunistpartiets medlemmar sken av entusiasm över den femårsplan som Vänsteroppositionen hade initierat och krävt. Paniken i Förenta staterna, ”depressionen”, gav upphov till en stor våg av besvikelser över kapitalismen. Kommunist-partiet framstod i denna situation som landets mest radikala och revolutionära kraft. Partiet började växa och vidga sina led och drog till sig drivor med sympatisörer.

Vi med vår kritik och våra teoretiska förklaringar verkade i allas ögon vara en grupp som krävde det omöjliga, hårklyvare och felsökare. Vi försökte ständigt få folk att förstå att i det långa loppet är teorin om socialismen i ett land ödesdiger för en revolutionär rörelse, att vi till varje pris måste klara upp den teoretiska frågan. Rustade med femårsplanens första framgångar brukade de se på oss och säga ”De där människorna är tokiga. De lever i en annan värld”. I en tid då tio- och hundratusentals nya personer började vända blicken åt Sovjetunionen, där man gick framåt med sin femårsplan samtidigt som kapitalismen var på fallrepet, då gick dessa trotskister där med sina dokument under armarna och krävde att man skulle läsa böcker, studera och diskutera osv. Ingen ville lyssna på oss.

Under dessa rörelsens hundår skärmades vi av från all kontakt. Vi hade inga vänner, inga sympatisörer, ingen periferi kring vår rörelse. Vi hade ingen som helst chans att vara med i massrörelsen. Överallt där vi försökte komma med i massrörelsen blev vi uteslutna som kontrarevolutionära trotskister. Vi försökte sända delegationer till de arbetslösas möten.[7] Våra rekommendationsbrev avvisades med hänvisning till att vi var arbetarklassens fiender. Vi var ytterligt isolerade, hänvisade till oss själva. Vår rekrytering sjönk till nära noll. Kom-munistpartiet och dess stora periferi verkade vara hermetiskt tillslutna för oss.

Sedan började vi, som det alltid sker med nya politiska rörelser, att rekrytera från källor som inte var alldeles sunda. Om ni någonsin igen reduceras till en liten handfull, såsom marxister kan bli under klasskampens växlingar, om allt blir svårt på nytt och ni behöver börja om från början, då kan jag ge er en förhandsbild av några av de huvudbryn som ni kommer att få. Varje ny rörelse drar till sig vissa element som med all rätt skulle kunna kallas fantaster och svärmare. Nyckfulla personer som alltid söker det mest extrema uttrycket för radikalitet, missanpassade, pratkvarnar, kroniska opponenter som kastats ut från ett dussin organisationer – den sortens folk började komma till oss i vår isolering, hojtande ”hejsan kamrater”. Jag var alltid emot att ta in sådant folk, men strömmen var för stark. Jag kämpade en bitter strid i CLAs New Yorkavdelning mot att ta in en karl av den enda anledningen av hur han uppträdde och klädde sig.

De frågade: ”Vad har du mot honom?”

Jag svarade: ”Han strosar runt i Greenwich Village[8] i en korderojkostym[9] med lösmustasch och långt hår. Det är något på tok med den killen.”

Och jag skojade inte. Jag sa att folk av denna sort inte duger till att närma sig den vanlige amerikanske arbetaren. De kommer att stämpla vår organisation som något nyckfullt, abnormt, exotiskt, något som inte har något som helst samband med en amerikansk arbetares vanliga liv. Jag hade alldeles rätt för det mesta och i synnerhet i detta fall. Efter att ha orsakat alla möjliga besvär i vår organisation, blev vår korderojgrabb till slut en Oehlerit.[10]

Många som kom till oss hade inte revolterat mot kommunistpartiet på grund av dess dåliga sidor utan mot dess goda sidor, dvs dess partidisciplin och att individen i det löpande arbetet underordnades partiets beslut. En massa dilettanter, småborgerligt sinnade personer som inte stod ut med någon form av disciplin, som antingen hade lämnat kommunistpartiet eller hade uteslutits, de ville eller rättare sagt trodde att de ville bli trotskister. Några av dem gick med i vår New York-avdelning och drog med sig samma fördomar mot disciplin till vår organisation. Många av nykomlingarna gjorde en fetisch av demokratin. De reagerade så starkt mot kommunistpartiets byråkratism att de ville ha en organisation utan någon som helst auktoritet, disciplin eller centralisering över huvud taget.

Folk av detta slag har ett drag gemensamt: De vill diskutera utan gräns och slut. Den trotskis-tiska rörelsens New Yorkavdelning var vid denna tid ett ständigt pågående långkok av diskus-sioner. Jag har aldrig någonsin sett en enda av de där typerna som inte kan snacka. Jag har letat, men inte hittat någon. De kan tala varenda en, och inte bara kan, de ska. I det oändliga, i varje fråga. De var bildstormare som inte kunde acceptera någonting som auktoritativt, ingenting i rörelsens historia som avgjort. Allt och alla måste provas på nytt från noll.

Avskärmade från det avantgarde som representerades av den kommunistiska rörelsen och utan kontakt med den levande arbetarmassrörelsen kastades vi i armarna på oss själva och prisgavs åt denna invasion. Det fanns inget sätt att komma undan. Vi var tvungna att ta oss igenom denna långt utdragna period av våndor och diskussioner. Jag var tvungen att lyssna, och det är en av orsakerna till allt mitt gråa hår. Jag var aldrig sekteristisk eller småsint. Jag stod bara inte ut med folk som förväxlar pratsjuka med politiska ledarskapskvaliteter. Men det gick inte att lämna denna lilla hårt ansatta grupp. Denna lilla bräckliga kärna till ett framtida revolutionärt parti måste hållas ihop. Den var tvungen stå pall för denna erfarenhet. På något sätt måste den överleva. Man måste ha tålamod för framtidens skull, och det var därför som vi lyssnade på pratkvarnarna. Det var inte lätt. Jag har många gånger tänkt att om det trots min vantro ligger något i vad de säger om ett liv efter detta, då kommer jag att bli rikligen belönad – inte för vad jag har gjort, utan för allt jag som varit tvungen att lyssna på.

Det var den svåraste av tider. Och sedan gled rörelsen naturligtvis in i sin ofrånkomliga period av interna svårigheter, friktion och konflikt. Vi hade våldsamma käbbel och gräl, mycket ofta om rena småsaker. Det hade sina skäl. Ingen liten isolerad rörelse har någonsin kunnat undvika detta. En liten isolerad grupp, lämnad åt sig själv och med hela världens tyngd på sina axlar, utan kontakt med massrörelsen bland arbetarna och som inte får några tillnyktrande direktiv därifrån, den får i bästa fall en svår tid.

Våra svårigheter ökades genom det faktum att många som hade rekryterats inte var av bästa virke. Många av de som gick med i New York-avdelningen var inte där av rätt skäl. De var inte av den sort med vilken man kan bygga en revolutionär rörelse, utan dilettanter och småborgerliga element, helt utan disciplin.

Och så rörelsens ständiga fattigdom. Vi försökte ge ut en tidning och vi försökte publicera en hel rad pamfletter, utan att ha nödiga resurser. Varenda penny vi fick in slukades direkt av kostnaderna för tidningen. Vi hade inte en spottstyver i marginal. Det var verkligen en pressad tid, en hård tid av isolering, fattigdom och demoraliserande interna konflikter. Det varade inte bara i veckor och månader, utan åratal. Och under dessa bistra tider, vilka varade år efter år, pressades allt vad svagheter som fanns hos olika personer upp till ytan, allt småaktigt, själviskt och illojalt. Jag hade varit i kontakt med några av dem redan tidigare, under den tid då vädret var ganska vackert. Nu fick jag lära känna dem in i märgen. Men under denna hemska tid lärde jag även känna Ben Webster[11] och kamraterna i Minneapolis. De stödde mig alltid, de svek mig aldrig, de höll mig över ytan.

Den främsta av rörelser, med sitt magnifika program för hela mänsklighetens frigörelse, med de mest grandiosa historiska perspektiv – den översvämmades under denna tid av ett hav av bekymmer, avundsjuka, klickbildningar och interna konflikter. Det värsta var, att dessa fraktionsstrider inte var fullt gripbara för medlemskåren eftersom de stora politiska frågor som låg häri ännu inte hade brutit fram. Det var alltså egentligen inte fråga om några rent per-sonliga gräl, fast det ofta kunde verka så, utan var – som det nu står helt klart för mig – en förtida repetition till 1939-40 års stora definitiva kamp mellan de proletära och småborgerliga tendenserna inom vår rörelse.

Det var den svåraste tid jag har upplevt under alla mina trettio år som aktivist – tiden från vår konferens i Chicago maj 1929 och fram till 1933 – år av hermetisk isolering, med allt svårt som av detta följer. Isolering är en naturlig miljö för sekterister, men för en som har instinkt för massrörelsen är det den grymmaste pina.

Det var en svår tid, men trots allt genomförde vi våra propagandasatsningar och på det hela taget gjorde vi det mycket bra. Vid Chicagokonferensen beslöt vi att till varje pris publicera den ryska Vänsteroppositionens samlade budskap. Alla de dokument som hade undertryckts, och Trotskijs samlade skrifter, nu var de tillgängliga för oss. Vi beslöt, att det mest revolutionära vi då kunde göra – det var inte att proklamera revolutionen på Union Square, det var inte att försöka ställa oss i spetsen för de tiotusentals arbetare som ännu inte kände oss, det var inte att spänna vagnen före hästen.

Vår uppgift, vår revolutionära plikt var att trycka ordet, att föra ut propaganda i dess snävaste och mest koncentrerade betydelse, dvs att publicera och sprida teoretisk litteratur. Av detta skäl tömde vi våra kamraters plånböcker för att köpa en begagnad sätterimaskin och starta eget tryckeri. Av alla affärsföretag som någonsin startats under kapitalismen, tror jag att detta var det bästa, jämfört med vilka resurser vi hade att ta till. Om vi inte hade varit intresserade av revolutionen, tror jag att vi på basen av detta enda företag hade kunnat få tjänst som utmärkt duktiga företagsexperter var som helst. Bland annat fick vi ta åtskilligt med genvägar för att hålla hjulen igång. Vi övertalade en ung kamrat som just hade blivit utbildad typograf att sköta sättmaskinen. Då var han ingen första klassens mekaniker – men nu är han inte bara mekaniker, utan även partiledare och föreläsare på New York School of Science. Under den tiden vilade den samlade tyngden av all partipropaganda på axlarna på denne ende kamrat som vi hade satt att sköta sätterimaskinen. Det gick en historia om honom, jag vet inte om den är sann eller ej, men att han egentligen inte visste så mycket om maskinen. Det var ett gammalt nedslitet begagnat exemplar som vi hade prackats på. Den kunde lägga av när som helst, som en trött mula. Då justerade Charlie på några manicker, men hjälpte inte det, då tog han en hammare och bankade ett par gånger på maskinen för att knacka lite förstånd i den. Sedan fungerade den hyfsat igen, och ett nytt nummer av The Militant kunde komma ut.

Senare hade vi amatörtryckare. Runt hälften av alla i New Yorkavdelningen har någon gång arbetat i tryckeriet – målare, murare, sömnadsarbetare, bokhållare – alla gjorde sin tid som amatörtypografer. Med en mycket bristfällig och alldeles överbefolkad verkstad skrapade vi ihop en rad resultat med hjälp av obetalt arbete. Det var hela hemligheten med det trotskis-tiska tryckeriet. Det var inte funktionellt ur någon enda synpunkt annat än att det hölls igång med hjälp av den hemliga konst som alla slavdrivare har känt till sedan Faraos tid: Har man slavar behöver man inte ha så mycket pengar. Vi hade inga slavar, men vi hade ivriga och hängivna kamrater som dag och natt och för nästan inget alls arbetade med den mekaniska och redaktionella delen av tidningen. Vi led brist på kapital. Alla räkningar var ständigt över-dragna och fordringsägarna pressade på för att få snabb betalning. Knappt hade pappers-räkningen fått sitt förrän vi måste betala hyran under vräkningshot. Sedan behövde gas-räkningen ordnas snabbt, för utan gas funkade inte sätteriet. Elräkningen måste betalas för firman kunde ju inte drivas utan ström och lyse. Alla räkningar måste betalas vare sig vi hade pengar eller inte. Det mesta vi någonsin kunde hoppas på var att klara hyran, pappers-kostnaden, avbetalningarna, sätteriets reparationer samt räkningarna på gas och el. Det fanns sällan något över för de ”anställda” – inte bara för de kamrater som skötte apparaturen, utan likaså även för de på kontoret, rörelsens officiella ledare.

Rörelsens medlemmar gjorde hela tiden stora uppoffringar, men de var aldrig större än de uppoffringar som våra ledare gjorde. Det var därför som rörelsens ledare alltid hade en stark moralisk auktoritet. Våra partiledare befann sig alltid i en position där de kunde kräva uppoffringar från medlemskåren – därför att de satte exempel, och det visste alla.

På ett eller annat sätt kom tidningen ut. Pamfletter trycktes, den ena efter den andra. Olika grupper av kamrater sponsrade var sin ny Trotskijpamflett genom att ordna pengar till pappret. I denna föråldrade verkstad tryckte vi en hel bok om den kinesiska revolutionens problem. Alla kamrater som vill förstå den kinesiska revolutionens problem måste läsa den bok som gavs ut under dessa ogynnsamma villkor på 84 East 10 Street, New York City.

Och trots allt detta – jag har här tagit upp en hel rad negativa sidor och svårigheter – trots allt tog vi oss framåt, tum för tum. Vi skolade rörelsen i bolsjevismens stora principer på en i landet tidigare aldrig upplevd nivå. Vi skolade en kader som är förutbestämd att spela en stor roll i den amerikanska arbetarrörelsen. Vi sållade bort en del som inte passade och rekryterade en del bra, en efter en. Vi vann en medlem här och en medlem där. Vi började etablera nya kontakter.

Vi fick hjälp från andra orter än New York. Minneapolis, till exempel. Våra kamrater där, som senare vann stor ryktbarhet som arbetarledare, de har inte alltid varit berömda arbetar-ledare. På den här tiden var de kolbärare och arbetade 10-12 timmar om dagen på kol-gårdarna, skyfflande kol, ett kroppsarbete av tyngsta slag. Av sina löner brukade de ta så mycket som fem eller tio dollar i veckan och sända New York för att säkra utgivningen av The Militant. Många gånger saknade vi pengar till papper. Vi skickade ett telegram till Minneapolis och fick till svar en telegrafiavi på 25 dollar eller något sådant. Kamraterna i Chicago och på andra orter gjorde likadant. Det var genom att kombinera alla dessa medel och uppoffringar landet runt som vi överlevde och kunde hålla tidningen gående.

Det kom tillfälliga andrum. Ibland kunde en sympatisör skänka oss 25 dollar. Då var det rena julafton på vårt kontor. Vi hade en ”vandrande hyresfond” som sista utväg i våra desperata finansmanipulationer. En kamrat med en hyra på – låt oss säga 30 eller 40 dollar, vilket skulle betalas den femtonde – kunde den tionde samma månad låna oss pengarna så att en eller annan viktig räkning kunde klaras. Sedan hade vi fem dagar på oss att få någon annan kamrat att ställa upp med sina hyrespengar, så att vi kunde betala tillbaks till den förste och han därmed kunde hålla sin hyresvärd nöjd. Sedan fick den andre kamraten uppehålla sin hyres-värd, tills vi ordnat en ny överenskommelse med någon ny, lånat hyran av en tredje för att betala tillbaks till den andre. Så höll det på hela tiden. Det gav oss lite flytande kapital* att ta genvägar med.

Det var en svår och grym tid. Vi överlevde det hela därför att vi trodde på vårt program och för att vi fick hjälp av kamrat Trotskij och vår internationella organisation. Kamrat Trotskij började sitt stora arbete för tredje gången i exil. Hans skrifter och korrespondens inspirerade oss och öppnade ett fönster till en ny värld av teori och politisk förståelse. Internationella sekretariatets ingripanden var till avgörande hjälp för oss att lösa våra svårigheter. Vi sökte deras råd och var förnuftiga nog att ta dem i akt när de kom. Utan internationellt samarbete – det är vad ”internationalism” betyder – är det i vår tid omöjligt för en politisk grupp att över-leva och utvecklas i revolutionär väg. Detta samarbete gav oss kraft att stå ut och överleva, att hålla rörelsen samman och stå redo då vår tid kom. [12]

I mitt nästa föredrag ska jag visa er att vi var redo när möjligheten sedan kom. När första spricka uppstod i denna mur av isolering och stagnation, då var vi förmögna att ta oss in genom den och lämna vår sekteristiska situation. Vi började spela en roll i den politiska och i fackliga rörelsen. Betingelsen för detta var att vi höll programmet rent och modet uppe under den tid då man kapitulerade i Ryssland och arbetare överallt överväldigades av modfälldhet. Det ena nederlaget efter det andra lades på axlarna på avantgardets avantgarde. Många började fråga: – Vad kan göras? Är något möjligt alls? Vore det inte bättre att låta vissa saker

bero? Trotskij skrev en artikel ”Håll ut! Håll ut! Håll ut!” Det var hans svar på den våg av modfälldhet som följde på Radeks och de andras kapitulationer. Hålla ut och kämpa sig igenom – det är vad revolutionärer måste lära sig, oavsett hur få de är, oavsett hur isolerade de än kan vara. Hålla ut och kämpa på tills öppningen kommer och sedan ta vara på varje möjlig-het. Vi höll ut till 1933 innan dagsljuset började synas. Då började trotskisterna hamna på landets politiska karta. Och det är vad nästa föredrag ska handla om.

* Blankningspengar skulle man kanske kunna säga idag.

Noter:

1 De upplöste sig i samband med krigets utbrott med motivet att detta var det bästa de kunde göra för socialismens sak.

2 Byråkratisk centrism (centrism se not 15). En centrism styrd av byråkratin, och vars ledstjärna är bevarandet av sina egna positioner och privilegier; något som här blev särskilt illa i kombination med stalinismens allmänna utveckling.

3 NEP-are. Åren efter det ryska revolutionsinbördeskriget med dess krigskommunism samt fram tom 1928 fördes en ekonomisk politik i Sovjet som kallades den Nya Ekonomiska Politiken, där mycket återgick i privatägo och en av parollerna var Bucharins ”bönder, beriken eder” (man kan jämföra med det eftermaoistiska Kina). Vissa kooperativ upprättades men takten var långsam och industrialiseringen släpade efter, vilket bl a ledde till ekonomiska motsättningar mellan stad och land. Vänsteroppositionen krävde planerad industrialism och uppmuntran av kollektiv, men detta avvisades av partiets höger/center innan man 1928/29 gjorde ett lappkast med brådstörtad tvångskollektivisering och industrialisering med den ryska byråkratins terroristiska maktfullkomlighet som kännemärke. Genom att ta vänsterns program och genomföra detta med brutala metoder lyckades Stalin & Co även förvirra läget för oppositionen, där många politiska kritiker kapitulerade, samtidigt som allt större utrensningar började följa. (Jfr ordet kulak för det rikaste skiktet av bönder men vilka bara var en av de grupper som for illa).

4 Propaganda och agitation. Orden används här i sin marxistiska mening (efter Plechanov) där propaganda är tyngre och djupare skolande material till de mer motiverade, medan agitation är en koncentration kring ett urval frågor och riktas till större massor. I modernt dagligt tal används annars propaganda nästan kring vilken reklam som helst.

5 Albert Weisbord (1900–1977). Ledare för SPs ungdomsförbund 1921-24, därefter med i CP. Intellektuell kommunist, känd för att ha organiserat Passiacstrejken (se not 31). Organisatör, talare. Utesluten ur kommunistpartiet för ”lovestoneism” 1929. Grundade i slutet av 1930 Communist League of Struggle, vilka propagerade för att tillhöra Vänsteroppositionen, men där gruppen inte erhöll medlemsskap. Besökte Trotskij i Turkiet för att få stöd, men detta avvisades sedan av CLA. Vissa kontakter fortsatte och Weisbord fick Trotskijs rekommendation att CLA skulle diskutera anslutning av Weisbordgruppen, men där skar det sig och oktober 1932 bröt CLA kontakterna. Försökte sedan driva ”massarbete” ihop med Lovestones grupp snarare än att sikta mot CP-kretsarna samt bröt med trotskisterna då dessa 1936 gick in i SP. Hans grupp upplöstes dock sedan redan 1937. Weisbord drog sig tillbaka från politiken, bröt med marxismen och blev AFL-organisatör. Avskedades dock från detta under världskriget, trots att han annars stödde krigsansträngningarna. Hade senare en företagsledande post men blev avskedad av politiska skäl under 50-talets antikommunistiska jakt.

6 Tredje perioden. Se Kominterndelen av not 3.

När Stalin 1928 manövrerar ut ”högern” kring Bucharin och bl a lämnar NEP-tänkandet så införs en radikal kovändning där socialdemokratin betecknas som socialfascister och man i det egna landet inför tvångskollek-tiviseringar, snabb industrialisering och femårsplaner som helst ska göras klara på 4 år. En poäng var möjligen att man i någon mån förutspådde västs ekonomiska kris men då man i väst även startade särskilt röda fack utanför de etablerade samt avvisade bredare enhetsfronter förvärrades partiets läge på många håll (i USA växte de dock starkt under krisåren och konkurrerade även i Sverige framgångsrikt med den forna majoriteten av sitt parti, som 1937 började falla samman. 1935 kom ett nytt omslag där ”folkfront” var modellen (se not 3)

7 Cannon syftar främst på organiserandet av De arbetslösas förbund (lokala föreningar av samma slag fanns bla ävenn i Sverige, ofta reorganiserade år för år till varje arbetslöshetssösong). Art Preis nämner (aa s 396) att de första sådana föreningarna bildades med kommunsitpartiet som drivande kraft 1931, men tar där inte upp frågan om ev föregångare vid tidgt 20-tal.

Både CP, SP och Musteiterna hade olika arbetslöshetsorganiseringar, vilka grupper tidvis var mycket stora. Ytterligare en sådan bildades t ex av den grupp United Workers Party som 1932 gick ur Proletarian Party, och i en not till en av Cannons artiklar från 1934 nämns att denna arbetslöshetsgrupp kallades Workers League och hade drygt 1000 medlemmar, resp att Cannon avsåg att söka komma mera överens med delar av UWP – bl a hade CLA och UWP för avsikt att intervenera gemensamt mot en Federation of the Workers League i Cook County. Mera sådant fanns.

Detta slags arbete var dock mycket svårt, för många som fick jobb lämnade ju snart organisationen. Musteiternas särskilda bidrag var att de även lyckades mobilisera arbetslösa till stöd för olika grupper av strejkande, något som även kom att utmärka kampen i Minneapolis (kapitel 8). Det kan här vara värt att notera vad som skrevs av JBS Hardman, under denna tid då depressionen gjorde antalet arbetslösa så stort att fackföreningarna minskade numerärt och produktionen 1932 bara var 45 % av den för 1929: ”Kommunisterna ordnade hungerdemonstrationer och marscher, Liberalerna organiserade arbetslöshetsförsäkringskonferenser. Socialisterna talade för avhjälpande lagstiftning och understöd. I CPLA [Musteiterna] skapade man arbetslös-hetsförbund. Enbart AFL såg noga till att hålla sina händer rena härifrån och gjorde ungefär ingenting.” (översatt efter cit i Preis nedan angivna bok, s 7). AFL, den stora centrala samorganisationen, med sina konservativa och förstockade ledare, hade då cirka 3 miljoner medlemmar (och samtidigt fanns nästan lika många organiserade i företagskontrollerade ”gula” fack): De närmaste åren skulle kampen bli hård både i fackföreningarna och i strejker och i arbetslöshetsorganisationerna.

Om detta se tex Art Preis ”Labors giant step” (Pathfinder press New York 1978)

8 Greenwich Village. Konstnärskvarter på Manhattan, New York. Var tidigare ett slumområde.

9 Korderoj betecknar en äldre typ av tungt, starkt engelsktillverkat manchestertyg, där rändernas lugg utgörs av ett separat inslag,

10 Oehlerit. Efter Hugo Oehler (1903–1983). CP-medlem från Kansas City där han var duglig facklig organisa-tör, bl a vid Textilarbetarfackets organisering i North Carolina 1929. Protesterade mot uteslutningen av Vänster-oppositionen men stannade i partiet tills han juni 1930 gick med i CLA där han 1931 valdes in i nationella kom-mittén. En av Cannons viktigaste allierade i CLAs inre fraktionskamp 1932-33 [då läget var nära att Cannon hade satt saken på sin spets mot Shachtman och Abern], men bildade som skildras nedan 1934 en opposition mot tanken på att gå ihop med andra och när det blev fråga om SP så var detta så oacceptabelt att hans grupp bröt sig ur för att bilda den egna organisationen Revolutionary Workers League. Denna grupp överlevde till en bit in på 50-talet. Möjligen ansåg Oehler att SPs krav på att f d CLA, nu AWP, skulle lägga ner sin press var för mag-starkt, och hur som helst sågs steget in i SP som en likvidation, att avstå från det egna partibygget. De åsidosatte därför partidisciplinen och uteslöts.

Gruppen var seriös och arbetade ärligt, men förmådde tydligen inte utvecklas. Programmatiskt var man puritansk, ville ha raka rör av typen ”ja eller nej” och kritiserade t ex det Övergångsprogram som antogs vid Fjärde internationalens grundande för att detta innehöll krav av s k övergångstyp, vilken kritik anses bero på att Oehleriterna hade svårt att knyta ihop bron från dagens medvetandenivå till revolution genom krav som förband bägge situationerna.

Drygt hälften av Oehleriterna skulle efter hand gå tillbaka till SWP (även om SWP också tappade medlemmar till dem). Även andra avspjälkningar förekom, som då George Marlen/Georg Spiro år 1936 bildade Leninist League, vilka under 1946 bytte namn till Workers League for a Revolutionary Party och fanns kvar till 1950, men i tur och ordning tog avstånd från Stalin, Trotskij, Lenin samt Marx & Engels.

11 Ben Webster = Arne Swabeck (1890–1986). Swabeck kallas här för Webster, vilket var en partipseudonym, men som här troligen användes för att Swabeck inte hade säkert uppehållstillstånd i USA. Swabeck hade ett nära samarbete med Cannon i flera inre partistrider och annat, men nämns i boken bara denna enda gång, även om detta delvis också beror på Cannons metod att i första hand belysa problem och hur dessa kunde lösas. Möjligen kunde även Shachtman och Abern m fl nämnas mera, men urvalet tycks bero på att Cannon förbigår opponenter som inte kan belysas programmatiskt – (t ex nämns inte heller att kanadensaren Spector ingick i oppositionen mot C). För en någorlunda överblick av allt detta, se serien med Cannons Writings and speeches.

Swabeck föddes i Danmark 1890 men gick före 1:a världskriget med i tyska socialdemokratin, immigrerade i USA 1916. Blev med i SP, samt IWW 1918-20. Redigerade innan SPs partisplittring 1919 en skandinavisk-språkig tidning, blev sedan medlem av CPs centralt verkställande utskott, organisatör för Chicagområdet där han även ledde en facklig vänstertendens samt ansvarade för partiets kampanj visaviu gruvarbetarna. Utesluten ur CP november 1928, i början av 30-talets sekreterare för CLA samt i nära samarbete med Cannon och hade resor i internationella uppdrag inkl kontakter med Trotskij. Swabeck var länge en av SWPs främsta ledare, men drogs under 60-talet till maoismen och uteslöts pga illojalitet från SWP år 1967, varefter han under några år tillhörde ledningen för det dåvarande maoistiska Progressive Labor Party,

12 Internationellt sett var rörelsen tämligen liten (summa några tusen medlemmar), med en viss betoning på yngre vuxna utan större förankring i djupare led – men hade en viss styrka i vetskapen om att har man bara rätt idéer så kan dialektiska förändringar i grundläget ibland ge starka genombrott, så som det t ex var för bolsjevikerna innan ryska revolutionen (och kan man säga, hur Castro med den lilla grupp överlevare som gick i land på Kuba på bara några år kunde segra (1959). De referenser som ibland görs om att Stalin ändå fruktade rörelsen för att den ju kunde växa till, bekräftas av att så många betydande medlemmar föll offer för Stalins terror i vilket land de än höll hus, liksom de paranoida moskvarättegångarna.

I likhet med Cannons betoningar av saken var Trotskij mycket noga med att bygga på programmatisk grund, samt förde en flitig korrespondens med olika sektioner och grupper, delvis via sitt internationella sekretariat (i vilket även Shachtman några perioder tog del, liksom efter 1938 också Cannon). Jfr även not 40 där det i någon mån även belyses vilka råd Trotskij kunde komma med). Trotskij försökte framförallt ”uppfostra” sina ”elever” i sekretariatet till en ny generation ledare, och även om det var Trotskij som var inspiratör så skrevs flera brev i hela sekretariatets namn. Organisationen överlevde sin numerära svaghet genom att hålla fast vid det seriösa programarbetet och att trots mörka situationer tro på en framtid för socialismen. Man hade även förmåga att tidvis upprätta ett betydande massarbete.