USA: Supertisdagen – den härskande klassen enar sig mot Sanders

Supertisdagens valresultat firades förtjust i borgerlig media. De ser Bidens "comeback" som bästa sättet att stoppa Bernie Sanders momentum, som ses som ett stort hot mot marknadens stabilitet.

[Source]

Häromveckan råkade en av CNNs programledare Michael Smerconish slänga ur sig den fråga som de flesta kapitalistiska strateger ställer sig just nu: "Kan antingen Bernie Sanders eller coronaviruset stoppas?" Efter att resultaten från delstatsvalet i South Carolina släpptes, omvandlades reportrarnas panik till ett feberaktigt upprepande av budskapet om Bidens växande framgång. I New York Times löd rubriken: "Biden vinner i South Carolina och kampen mot Sanders trappas upp". Det verkar som om det är vinsten mot Sanders – snarare än vinsten mot Donald Trump – som verkligen står på spel för Demokraterna!

All denna politiska instabilitet visar på den amerikanska kapitalismens sociala och ekonomiska instabilitet. Det märktes tydligt 2016 och visar sig i än en gång i Sanders valkampanj i år. Någon som beskriver sig själv som en "demokratisk socialist" och som i sin kampanj talar om att hans vinst i presidentvalet skulle innebära en "politisk revolution", ställer upp som representant för ett av klassfiendens viktigaste partier – det Demokratiska partiet. Före 2016 hade ingen av de borgerliga experterna förutspått hur mycket intresset för socialism skulle öka, eller hur populär Bernies kampanj skulle bli. Det råder inga tvivel om att detta har en oerhörd symptomatisk betydelse.

Däremot har Bernies kampanj, både 2016 och 2020, baserat sig på tre felaktiga politiska antaganden:

1. En person som kallar sig socialist kan gå med i ett av de två största kapitalistiska partierna och vinna nomineringen till att bli dess presidentkandidat.
2. En socialistisk kandidat kan acceptera "det minst onda" alternativets logik utan att själv falla offer för denna logik.
3. Att socialister kan finna en genväg – och faktiskt överväga att vinna presidentposten – utan att först skapa ett arbetarparti med massbas, som är byggt på fackföreningar och som redan har vunnit flera lokala, statliga och nationella poster.

Även om nomineringen ännu inte är avgjord, ser det mörkt ut för Sanders. De seriösa socialister och kommunister som deltar Sanders kampanj borde ta tillfället i akt efter supertisdagen för att göra en balansräkning över erfarenheten från Sanders-kampanjen i ljuset av dessa felaktiga antaganden.

Efter Nevada: Demokraterna slår tillbaka

Fiaskot i Iowa visade tydligt hur långt Demokraternas ledning är beredda att gå för att underminera Bernies framfart — och hur mycket de avskyr dem som stöttar honom. De illusioner som ändå fanns kvar efter det, borde ha bränts bort av buandet Sanders möttes av i debatten i South Carolina den 25 februari. Debattlokalen var fullsatt med demokratiska byråkrater som betalade mellan 1750–3200 dollar för de bästa sittplatserna. Andra biljetter kostade "bara 28,50 dollar per plats" — det skulle alltså kosta en arbetare med minimilön minst fyra timmars arbete för att ha råd med en biljett. Vi kan med säkerhet säga att det var få arbetare som lever på minimilön i salen!

Demokratiska partiets etablissemang började bli nervösa för att Bernie Sanders faktiskt skulle slå oddsen i deras ruttna spel och lyckas säkra den majoritet delegater som krävs för att vinna partiets presidentnominering. Förutom för stödet i Iowa och New Hampshire hade Bernie precis vunnit stort i Nevada, med nästan 47 procent av rösterna. DNC (Demokraternas ovalda ledning) påbörjade genast en gemensam offensiv mot Bernie, i hopp om att stoppa hans framfart i South Carolina, en traditionellt rätt konservativ sydstat på fem miljoner invånare.

Både Demokraterna och Trump försökte begränsa debattens ämnen för att kunna omintetgöra och kontrollera Sanders, i hopp om att få honom att dansa efter deras pipa som en marionettdocka. De tog upp den kubanska revolutionen och positiva saker han tidigare sagt om Fidel Castro. Detta, menade de, skulle göra det omöjligt att vinna i Florida, som är en stat med många delegater och som varken har en stabil majoritet för Republikanerna eller Demokraterna. Detta var en skrämseltaktik för att få folk att tänka att Sanders inte är "valbar" och skulle bana vägen för Trump att bli omvald. Självklart nämnde de inte att Kuba var en utfattig bordell för amerikanska storföretag innan revolutionen!

De nämnde även Sanders tidigare stöd för revolutionen i Nicaragua – utan att nämna USAs stöd för familjen Somozas blodiga diktatur och de mordiska Contras kontrarevolution som samordnades av CIA.

När Donald Trump sa att han väntade sig stå mot Biden eller Sanders i november lade han till: "Alla vet att han [Biden] inte är en kommunist... med Bernie finns det verkliga frågetecken om det."

Trots de dramatiska förvandlingar medvetandet har genomgått de senaste åren, är USA överlag fortfarande ett konservativt land, och framförallt äldre väljare – vars röster utgör majoriteten i Demokraternas primärval – kan skrämmas till att sätta tilltro till det så kallat "mindre onda" alternativet till följd av sådana kommentarer och påtryckningar. Sanders gjorde rätt som inte backade i frågorna om Kuba och Nicaragua, vilket utan tvivel är obekvämt för den härskande klassen. Däremot föll han i deras fälla när han följde upp det med: "Självklart är jag inte en kommunist," och lade till att Trump "kanske inte förstår skillnaden".

Etablissemanget går samman

Med den nuvarande situationen i åtanke gick Demokraterna i ett gemensamt angrepp mot Sanders. Det är sant att Joe Biden vann primärvalet i South Carolina med en stor marginal, men sättet som media rapporterade om detta avslöjade deras inte-särskilt-väl-dolda agenda. 2016 förlorade Bernie Sanders valet i South Carolina med 47 procentenheter och fick enbart 96 500 röster. Den här gången förlorade han bara med 28 procentenheter och fick totalt över 105 000 röster – en ökning – trots att de var betydligt fler kandidater som deltog i denna omgång. Warren fick lite över 37 000 röster, varav många skulle ha röstat på Sanders om hon inte fortfarande var kvar i spelet. Biden fick färre röster än Clinton fick 2016, trots att valdeltagandet var större i år. Föga förvånande nämndes inte detta i borgerlig media. De förde istället fram etablissemangets budskap om att "Biden är tillbaka!" i ett försök att stärka hans momentum inför supertisdagen.

Direkt efter South Carolina gav miljardären Tom Steyer upp sin kampanj. Sedan träffade borgmästare Pete Buttigieg före detta president Jimmy Carter – och kort därefter gav borgmästare Pete upp sin plats i kampen och gav Biden sitt stöd. Sedan avslutade Amy Klobuchar från Minnesota, en viktig stat under supertisdagen, sin kampanj och gav kvickt sitt stöd åt Biden. Även Beto O'Rourke gav sitt stöd åt Biden i den ytterst viktiga delstaten Texas, ytterligare en supertisdagsstat. Andra demokrater i etablissemanget såsom Harry Reid och Terry McAuliffe gav också sitt offentliga stöd åt Biden. Överklassen stramar uppenbarligen åt tyglarna. Om någon vill ha ett jobb, kontrakt eller än mindre tillgång till en framtida demokratisk administration — då får de se till att ställa sig bakom Biden. Barack Obama har bara hållit sig från att ge sitt offentliga stöd till Biden för att kunna använda sitt inflytande senare och på så sätt lindra smärtan när ännu ett lurendrejeri uppdagas och miljontals Sanders-väljare blir tillsagda att de inte har något annat val än att rösta på Biden.

Elizabeth Warren har spelat en särskilt slug roll ur etablissemangets synpunkt. Hon har nu tillkännagett att hon avslutar sin kampanj. Men så länge hon var med i spelet tog hon fler röster från Sanders än från Biden.

Vad hände på supertisdagen?

James Carville, en politisk konsult som gjort sig oerhört rik på politik, gav Demokraterna tydliga order. Han sade att målet var att hålla Bernie Sanders under 1991 delegater. Det är det antal delegater som behövs för att vinna nomineringen vid den första omröstningen på partiets nationella konvention. Det finns totalt 3979 tillgängliga delegater, och innan supertisdagen hade Bernie 60, medan den brokiga skaran "moderater" hade 95.

Detta innebar att Sanders, innan supertisdagen, behövde vinna minst 50,5 procent av de kvarvarande delegater för att kunna säkerställa en majoritet. Biden behöver bara hindra Sanders från att få 1,991 delegater eftersom nästintill garanterat kommer att få delegaterna från de andra kandidaterna. Och om ingen klarar ribban på den första omröstningen kommer de 771 superdelegaterna — varav de flesta är starkt emot Sanders — läggas till i omröstningen. Det är inte svårt att gissa vad den troligen utgången är.

Vad gäller Demokraternas potentiella trumfkort, Michael Bloomberg, som satsat hundratals miljoner dollar på supertisdagen ur egen ficka, misslyckades han fullständigt, allvarligt skadad av sitt rasistiska förflutna och patetiska uppträdande i debatterna. Efter rubriker som "Bloomberg hade inte någon supertisdag" föll han ur spelet, tungt som en sten. Detta banade ytterligare vägen för Biden, och Bloombergs tjocka plånbok kan nu istället användas för att hjälpa den före detta vicepresidenten i sin kamp för att krossa Sanders försök att reformera Demokratiska partiet.

I valresultaten från supertisdagen är det tydligt att medias kampanj mot Bernie, de förenade "moderaternas" stöd för Biden, och Warrens fortsatta kampanj, tillsammans lyckades göra så att Biden vann mer delegater än Sanders. För att kunna få 1991 delegater behöver Sanders nu vinna ännu fler än 50,5 procent av de som finns kvar. Detta är inte särskilt troligt, framförallt inte med tanke på partiets komplicerade regler. Sanders skulle behöva göra otroligt bra ifrån sig i de kvarvarande delstaterna för att kunna vinna. Borgerlig media och Demokraternas byråkrati väger tungt i stater såsom New York och New Jersey — för att inte tala om de mäktiga fackföreningar och kyrkor vars ledare kommer att använda allt sitt inflytande för att hjälpa etablissemangets favorit: Biden.

Sanders kan fortfarande klara av utmaningen, men hans väg till nomineringen är nu extremt svår. Dessutom vet vi alla att även om Bernie vinner nomineringen och presidentvalet, skulle de flesta demokrater starkt motsätta sig hans reformer, vilket skulle göra hans regering till en krisregering.

Lärdomar från Sanders kampanj och vägen framåt för socialister

Många falska antaganden låg bakom Bernie Sanders strategi. Vissa socialister såg en kampanj i det Demokratiska partiet som en genväg till framgångar. De höll fast vid dessa illusioner eftersom de såg hur bra det gick för Bernie i primärvalen och nomineringsmötet 2016 och glömde att delar av den framgången var en följd den starka stämningen mot Hillary Clinton.

Genom att gå till val som en demokrat har Bernie satt sin tilltro till partiets väljare – istället för hela befolkningen. Vissa av dessa väljare är arbetare, men inte alla, och det är inte alla arbetare som är medvetna om sin position i klassamhället eller Demokraternas sanna natur. De flesta som deltar i partiets primärval och valkommitéer brukar vara personer med illusioner i partiet redan från början.

En kandidat som går till val som demokrat sugs även in i det "mindre onda" alternativets politik, snarare än klasspolitik. Man klandrar Trumps politik för problemen man möter – istället för att koppla problemen till det kapitalistiska systemet.

Logiken vänds sedan mot Sanders själv. "Om Trump orsakar problemen, måste vi bli av med honom till varje pris! En mer 'moderat' kandidat kommer garanterat ha en större chans att vinna valet. Därför måste vi stödja Biden!" Det var denna logik som ledde till att Trump lyckades bli vald från början – och som mycket väl kan leda till att han blir omvald 2020.

En äkta socialistisk kampanj skulle avslöja systemets motsägelser och den roll både Demokraterna och Republikanerna spelar i detta. Inget av dessa partier kan lösa arbetarklassens problem – detta måste vara vårt budskap. Majoriteten av amerikaner vet redan detta rent instinktivt. Även om många inte håller med oss just nu kommer erfarenheten att föra dem till oss om vi håller fast vid våra åsikter och fortsätter att tålmodigt förklara dem.

Den amerikanska kapitalismens nedgång, framförallt sedan 2008, har lett till en stor ökning i intresset och stödet för radikala idéer, men rörelsen är fortfarande ung. Det är inte realistiskt att tro att en rörelse som precis tagit fart kan stiga fram ur intet och plötsligt få en president vald, för att inte tala om den borgerliga demokratins många motsägelser. Tyvärr kommer det inte att räcka att rösta på en kandidat som vill driva igenom några reformer för att uppnå socialism – och framförallt inte en kandidat som går till val i ett kapitalistiskt parti. De som verkligen vill ha en socialistisk framtid måste först bygga en stabil grund och undvika att frestas av att försöka ta en genväg till vinsten. Detta är hårda ord och en hård verklighet, men en avstämning mot verkligheten är precis vad som behövs just nu.

Nästa steg

Alla seriösa socialister måste undersöka den rådande situationen för att dra de nödvändiga slutsatserna. Marxistisk teori är generaliserade lärdomar som bygger på arbetarklassens tidigare kamp. Det gör att vi kan stå emot stormvindarna från kapitalismens påtryckningar och propaganda. Det viktigaste steget framåt är att bygga en grundstruktur för framtiden.

Som vi förklarade 2014 i vårt dokument Perspektiv för revolutionen i USA: "[Vi] måste börja med att omsorgsfullt bygga en kaderorganisation som kan omvandla sin samlade kvalité till numerisk kvantitet baserat på framtida händelser. Vi får inte låta oss förväxlas med reformister, oavsett sort. Vi får inte sudda ut linjen mellan en reformistisk och en revolutionär politik. Vi måste alltid ha en tydlig fana som särskiljer oss från reformisterna och fungerar som en referenspunkt för framtiden. Annars kommer inte arbetarna att ta lärdom av sina erfarenheter och kommer inte att veta vem de kan vända sig till när händelserna bekräftar våra perspektiv."

Detta skrevs långt innan Sanders-fenomenet, den snabba tillväxten för Democratic Socialists of America och Trumps vinst i presidentvalet – och det visar hur överlägset det marxistiska perspektivet är i jämförelse med borgarnas och småborgarnas förvåning. Det som behövs är en stabil kaderorganisation — ett nationellt nätverk av skickliga revolutionära aktivister som har tränats i marxistisk teori och agitation, och som är förmögna att sprida ett program för samhällets socialistiska transformation bland de olika lagren i arbetarklassen.

När denna bas väl är lagd skulle socialister kunna driva självständiga kandidater från distrikt med hög andel av arbetare till kongressen, statsapparaten och kommunala råd. Många av dessa distrikt står idag helt under antingen Demokraternas eller Republikanernas kontroll. Att ställa upp med en självständig socialistisk kandidat skulle faktiskt kunna ge folket en äkta valmöjlighet. Dessa kampanjer skulle kunna ge socialister en plattform för att kunna förklara vårt program och idéer för arbetarklassen som helhet, vilket är viktigare än att bara vinna.

Denna strategi är inte någon "quick fix", men det är den enda möjliga vägen framåt. Vissa var övertygade om att socialisterna skulle ta över Demokraterna eller att man skulle kunna bygga en falang inom partiet för att senare bryta med det. Men om Sanders förskjuts och Biden vinner nomineringen – hur skulle detta kunna bana vägen för skapandet av en sådan "socialistisk falang" inom det Demokratiska partiet? Arbetarklassen utgör majoriteten i samhället och besitter en enorm styrka när den väl blir medveten om den — vilket inkluderar styrkan att bygga sitt eget massparti.

Många arbetare och unga har insett att det Demokratiska partiet inte är deras parti och kommer inte att rösta i deras primärval. I den mån som de är villiga att rösta på Bernie Sanders, är det trots att, snarare än för att, han kandiderar som demokrat. De som argumenterar för att gå till val via det Demokratiska partiet försöker föra in dessa människor i partiet, vilket är ett steg i fel riktning. Det har heller inte mött någon vidare framgång. I primärvalet har väljarna som är 30 år och yngre utgjort mindre än 20 procent av väljarbasen och i de flesta staterna så lite som 15 procent.

Många som stödjer Sanders är besvikna av supertisdagens resultat – och väl medvetna om hur deras favoritkandidat har behandlats av "hans eget parti". Med tydliga bevis på valfusk och andra "avvikelser" är det inte så förvånande att hashtags som #RiggedPrimary och #RiggedDNC trendar på twitter.

De som verkligen vill förändra samhället måste undersöka vad socialister måste göra för att bana vägen för ett socialistiskt massparti och en arbetarregering i framtiden. Vi har ingen tid att förlora när det gäller att bygga en socialistiskt framtid. Detta är vad IMT handlar om, och om du håller med borde du gå med oss i kampen!