Ur: Den kinesiska revolutionen

Möjligheten att Chiang Kai Sheks regim står inför ett fullständig sammanbrott under de spektakulära framryckningarna från den kinesiska Röda Armén, diskuteras nu på allvar av diplomaterna i USA:s och Storbrittaniens utrikesdapartement. Den samlade kapitalistiska pressen skriver i dystra ordalag om utsikterna av ett stalinistiskt herravälde över norra och centrala Kina fram till Yangtse.

På mindre än tre år efter att den japanska imperialismens föll samman har Röda Armén erövrat Manchuriet och stora delar av norra Kina. Den kinesiska huvudstaden Nanking och Shanghai, den rikaste staden i Kina med fem miljoner invånare kommer allt snabbare inom räckhåll för Röda Armén. Redan nu kontrollerar Stalinisterna ett territorium med mer än 170 miljoner invånare.

De brittiska kapitalisterna är förskräckta över att förlora detta lukrativa område för investerinmgar, vilka uppgår till 450 miljoner pund. I ett fruktlöst försök att upprätthålla Kina för den imperialistiska utsugningen har den Amerikanska imperialismen, inom vars intressesfär Kina föll då andra imperialistiska makter försvagades under kriget, givit Komintang-regeringen tre miljarder dollar i bistånd.

Men de Amerikanska imperialisterna inser nu att ytterligare bistånd vore som att kasta pengarna i sjön.Trots att man hade fördelen av ett militärt och tekniskt övertaget vid inbördeskrigets inledande faser efter världskrigets slut, har Komintang lidit nederklag efter nederlag. Kuomintangs regim representerar, under Chang Kai Sheks diktatoriska styre, feodalherrarna och kapitalisterna. Den kontrolleras av en ytterst korrumperad klick militärer som förtrycker arbetarna och bönderna och lever gott på sina uppdragsgivare.

Chang kai Shek kom till makten i rollen som arbetarklassens slaktare efter nederlaget i den kinesiska revolutionen 1925-27. Han lyckades i sitt uppsåt på grund av den politik Stalin, Bucharin och det kinesiska kommunistpartiet förde. Deras politik då gick ut på att formera ett block tillsammans med de kinesiska feodalherrarna, kapitalisterna och krigsherrarna, vars syfte man påstod var att bekämpa imperialismen. Konsekvensen var att man saboterade de försök arbetarna gjorde att ta över fabrikerna och bönderna gjorde för att ta över jord. En “kommunistisk” arbetsminister saboterade strejker och bestraffade strejkande arbetare. En “kommunistisk” jordbruksminister såg till att bönder som försökte ta över jord blev nedskjutna.

Det kapitalistiska Kuomintang mottogs som en sympatiserande sektion av den Kommunistiska internationalen. I “Tredje internationalen efter Lenin” av Trotskij påvisas stalinisternas roll i en förklarande fotnot:

“Genom ett godkännande från politbyrån för Sovjetunionens kommunistiska parti, med Trotskij som enda avvikande röst, anslöts Kuomintang i början av 1926 till Komintern som ett sympatiserande parti. I februari 1926 deltog ledare för Kuomintangs högerflygel, Hu Han-min, som en delegat från broderpartiet Kuomintang på kommunistiska internationalens exekutivkommittés (KIEK) sjätte plenum. Chiang Kai Sheks hantlangare, Shao Ki-tze, var delegat på KIEK sjunde plenum,i november 1926." (Protokoll Tyska utgåvan sid 403f)

Shanghais arbetare hade staden i sin makt den 21-22 mars 1927. Chiang påbörjade genast förberedelserna att slakta dem. Han konspirerade tillsammans med imperialisterna för att krossa arbetarna.

Stalinisterna gav fullt stöd till Chaing istället för att förbereda för strid. “Långt ifrån den splittring, som imperialisterna påstår, har Kuomintang istället härdat sina led”, säger den franska upplagan av Kominterns officiella organ International Press Correspondence, 23:e mars 1927, sid 443.

Den 30:e mars skriver de:

“En splittring av Kuomintang och sammandrabbningar mellan proletariatet i Shanghai och de revolutionära soldaterna är i nuläget fullständigt uteslutet….. Chiang Kai Shek… som egenhändigt deklarerat att han underkastar sig partiets beslut….. En revolutionär som Chiang Kai Shek kommer inte att gå över till Chang Tao-lin (nordkinesisk krigsherre) och bekämpa befrilserörelsen, så som imperialisterna gärna vill att man ska tro….”

Chaing fullföljde med att organisera en statskupp, massakrerade arbetarklassens spjutspets, gjorde fackföreningar, bondeorganisationer och kommunistpartiet illegala och berövade massorna alla rättigheter.

Massorna var fullständigt besegrade och återstoden av ledningen för kommunistpartiet flydde till landsbyggden för att där försöka organisera ett bondekrig.

Bondearmén

Gerillakampen slungade fram ledare med remarkabel militärt skarpsinne. Mao Tse Tung, Chu Teh (not 1) och andra lyckades gäcka de mäktiga militära styrkor Kuomintang ställt upp mot dem. Den felaktiga politiken, som innebar den ena katastrofen efter den andra, till trots genomföra en av världshistoriens mäst uppseendeväckande militära prestationer med den nästan 1000 mil långa reträtten då Mao drevs från södra och centrala Kina till bergsmassiven runt Yenan där man etablerade en “sovjet”-republik.

Trots Chingregimens alla försök att fördriva dem lyckades de stå emot angrepp efter angrepp. Hemligheten bakom deras framgång var att jorden omfördelades till bönderna i detta lilla område som befolkas av cirka 10 miljoner, enligt vissa beräkningar.

Chiangs regim ökade oavbrutet bördorna för arbetarna och bönderna under perioden mellan krigen. I vissa områden drev korrupta skattmasar in skatter från bönderna 80 år i förväg.

Den impotenta Kuomintangregimen, vars omättliga militär dränerade rikedomarna, visade sig oförmögen att föra ett revolutionärt krig mot det imperialistiska Japans överaskningsangrepp

Chiangs styre förföll till en regim av mutor och polisterror. På två decennier har de blivit så fullständigt korrumperade - uppifrån och ned - att man förlorat det mesta av sitt stöd även bland medelklassen.

Med viss hjälp av Ryska röda armén i Manchuriet, som hjälpte stalinisterna att lägga beslag på Japanskt krigsmatriel, kunde stalinisterna lägga stora delar av Manchuriet och norra Kina under sig efter Japans sammanbrott. Den kinmesiska röda armén hade fört ett gerillkrig mot den Japanska militarismen under hela kriget och hade ett strategiskt utgångsläge att besätta vissa områden när Japan föll samman.

Även under kriget var Chiangs huvudsakliga bekymmer den sociala oron hemmavid, att handskas med stalinisterna och arbetarna, och hade det inte varit tydligt att Japan var på väg att förlora i ett senare skede är det högst troligt att han skulle ha kapitulerat och nått en kompromiss med den Japanska imperialismen.

En döende regim

Den amerikanska imperialismen understödde Chiang genom att krigsmatriel och andra varor strömmade in och även med direkt militär intervention genom transporterna av Kuomintangs trupper till Manchuriet och norra Kina genom den amerikanska flottan och flygvapnets försorg. Inledningsvis hade Chiang frangång, men till ingen nytta. Han tronade över en döende regim, mera föråldrad än även den ryska Tsarens regim.

Regimen var så rutten att stora delar av förnödenheterna såldes till stalinisterna mot guld och ministrar och andra tjänstemän i Chiangs regering stoppade en stor del av de dollar som skulle finansiera kriget i egna fickor. Bara en mindre del av krigsmatrielen och förnödenheterna nådde verkligen de Nationalistsiska trupperna vid fronten.

Som i alla dödsdömda regimer intrigerade de militära befälhavarna oavbrutet mot varandra. Till exempel ströp Chiang förnödenheterna för generalen Fu Tso Yi, den enda framträdande generalen som visade någon som helst förmåga på den Nationalistiska sidan, i fruktan för att bli utmanövrerad av honom. Generalerna blev lätt byten för den överlägsna strategiska och taktikiska förmågan hos Röda arméns befälhavare.

Sociala frågorna på spel

Hur som helst; Mao Tse Tung har utan bekymmer påvisat den huvudsakliga orsaken till de kinesiska stalinisternas framgång; sociala frågor står på spel. “Jord till bönderna”, som i den ryska revolutionen klämtade som dödsklockor för de feudala godsägarna och deras korrupta regim. Till stora delar har de kinesiska stalinisterna genomfört den agrara revolutionen. Detta är den påtagliga skillnaden mellan 1927 och nu.

Det är detta som har svarat för att den armé, med vilken Chiang försökt krossa det agrara upproret, har runit ut i sanden. Chiangs armér är sammanmsatt av bönder - de fattigaste bönderna, dessutom - som inte har tillräckligt med pengar att fly värnplikten genom att muta tjänstemännen.

Till och med New Chronicle erkänner:

“Det råder missnöje bland den Naztionalistiska arméns manskap. Chiangs meniga får ungefär fem pence i månaden.
I några byar binder man ihop de värnplikta när de skall föras till barackerna och när de färdas med tåg låser man dörrarna och vagnarna så de inte kan fly.”

Självklart så överger de sin vapen, även i storleksordningen hela divisioner, när de konfronteras med stalinisternas program för jordreform.

Stalinisternas jordreform

Vid det kinesiska kommunistpartiets nationella jordbrukskonferens den 13 september 1947 föreslogs det att jordbrukslag skulle genomföras med följande bestämmelser;

"Artikel 1. Jordbruksystemet med feodal och halvfeodal exploatering skall avskaffas. Ett jordbruksystem grundat på "jord till den som brukar jorden" skall upprättas.
Artikel 2. Godsägarnas äganderätt över jorden skall avskaffas.
Artikel 3. Rätten att äga land avskaffas för nedärvda helgedomar, tempel, kloster, skolor, institutioner och organisationer.
Artikel 4. Alla skulder som uppkommit på landsbyggden innan denna reform av jordbrukssystemet avskaffas."

Ett utdrag ur Artikel 10, som riktar sig direkt till soldaterna och även officerarna i Kuomintang, lyder som följer:

"Sektion C. All personal av Folkets Befrielse Arme, demokratiska styrelseorgan och alla folkliga organisationer som är hemmehörande på landsbygden skall, för sig och sin familj, ges jord och egendommar motsvarande det som för en bonde.
Section D. Godsägare och deras familjer skall ges jord och egendommar motsvarande det som för en bonde.
Section E. Familjer till Kuomintangs officerare och soldater, Kuomintangs partimedlemmar och annan fientligt manskap skall ges jord och egendommar motsvarande det som för en bonde"

Arbetarklassens relativa passivitet är ett utmärkande drag i den kinesiska situationen. Det är sant att, repressiva förhållanden till trots, så har strejkvapnet varit flitigt förekommande i större städer som Shanghai, Kanton, Hnkow och Nanking som ett resultat av sammanbrottet för Chiangs armeer. Det står hur som helst klart att arbetarna, när inget massalternativ finns, kommer att sluta upp bakom stalinisternas fana när de närmar sig de större städerna längst med Yangtse. Arbetarna har aldrig stött Chiang Kia Sheks regim.

Trots att det sker under Stalinistisk ledning kommer varje socialistisk arbetare helhjärtat aplodera undergången för feodalismen och de kapitalistiska storbolag i denna viktiga del av Asien. Dess återverkningar på lång sikt är lika betydelsefulla som oktoberrevolutionen själv. Ingen skulle kunna ge en bättre marxistisk analys om det eländiga tillståndet för världskapitalismen än den som uttrycks i ledaren i The Times 10 november 1948;

"Som bäst utgör det här (Hsuchow som nationalisterna höll men som nu fallit) undantaget som bekräftar regeln under de senaste månaderna; att styrkeförhållandena - militärt, ekonomiskt, ideologiskt - har skiftat till kommunisternas fördel. Deras allt starkare grepp över stora områden i norra och centrala kina har en mycket mer djupgående innebörd än den japanska invasionen för tio år sedan, för Kommunisterna - med den betydelsefulla ryska hjälpen de fått och de marxister som de förblivit - har förenat och organiserat den inhemska rvolutionära rörelsen. Den nuvarande omvälvningen, som i sin omfattning och sina allt för uppenbara konsekvenser, måste snarare jämställas med den ryska revolutionen 1917 - från vilken den helt klart har sitt direkta ursprung. Vidare framgång för kommunisterna erbjuder bredare inflytande och, när situationen mognat, större framgång för den makt man har som bundförvant. Sovjets efterlängtade planer att förmå det underutvecklade asiens miljoner att ansluta sig till det läger som redan sträcker sig från Oder till Sachalin skulle få sin största kvantitativa förstärkning.
....De har lyckats vinna böndernas stöd, som de kan utnyttja för att bygga upp sina divisioner, genom att expropriera och fördela det mesta av godsägarnas jord. Än så länge blomstrar kommunisternas jordreformer påtagligt därför att de inte behöver livnära så många stora städer; livsmedlen har till stor del behållits på landsbygden.
I några områden har befälhavaren skoningslöst skjutit eller fängslat de som han bedömt vara anti-kommunister - i andra en det visats tollerans och få saker har ändrats i den traditionella livsföringen.
Affärsmän och andra har fått erbjudits att välja hurvida de vill stanna eller ge sig av. Den här uppvisningen av tollerans verkar var den listige kommunistiska ledaren Mao Tse Tungs politik.
Genom hans skrifter och tal framstår han som en orubblig marxist, men en som erkänner att Marx analys om revolutionens möjligheter i det industrialiserade Europa i slutet på förra århundradet inte strikt kan tillämpas på Kinas i huvudsak jordbrukande och primitiva stat. Det förefaller som han beslutat sig att sitt kommunistiska mål i två stadier. Först ska det vara ett system med relativt fri handel, liknande den Nya Ekonomiska Politiken som Lenin introducerade efter den inledningsvis misslyckade militanta kommunismen. Det är detta stadie som han, inte utan framgång, proklamerar för tillfället i hopp om att vinna inte bara bönderna utan även lindra oron hos många stadsbor. I andra hand, när första steget är uppnått, planerar han att ta ytterligare steg mot den marxistiska socialismen."

Det är givetvis felaktigt att referera till Maos politik som marxism och kommunism. Den stalinistiska politiken i Ryssland, Östeuropa och Kina har ettiketerats som marxism av alla kapitalistiska journalister idag. Det är en förvrängning av marxismen. Icke dessto mindre ser The Times att de kinesiska stalinisternas taktik kommer likna de östeuropeiska stalinisternas.

Två sidor av samma mynt

Allt medans man understödjer feodalismens sammanbrott i Kina måste det poängteras att p g a det stalinistiska ledarskapet kommer det bara att resultera i en fruktansvärd karrikatyr av den marxistiska föreställningen av en revolution. Ingen verklig demokrati, utan en totalitär regim lika brutal som CHiang Kai Shek kommer utvecklas. Precis som i östeuropa ser Mao ryssland som sin förebild. Utan tvekan kommer man att uppnå en enorm ekonomisk utveckling. Men massorna, både arbetarna och bönderna, kommer att finna sig förslavade av byråkratin.

Staklinisterna införlivar i sin regim före detta feodla officerare, kapitalistiska element och de byråkratiska tjänstemannaväldet i städerna kommer att inta priviligierade och inflytelserika positioner.

På grundval av en så efterbliven ekonomi kommer, med hjälp av ett misslyckande att nationalisera jorden, en omfattande skiktning äga rum bland böndern (likt den under NEP efter ryska revolutionen)och tillsammans med de kapitalistiska elementen i handeln, och även lätt industri, kommer det att erbjudas en bas för en kapitalistisk kontrarevolution. Man måste hålla i minnet att i på grund av den efterblivna utvecklingen i Kina är proletariatet svagare i relation till bönderna än vad var fallet i Ryssland under NEP. Till och med i Tjeckoslovakien och andra östeuropeiska länder, även om de kapitalistiska elementen var svagare, fanns ändå på liknande sätt risk för ett kapitalistiskt omstörtning under en period. Det faktum att arbetarna och bönderna inte kommer att ha någon demokratisk kontroll och att det totalitära tyranneriet kommer påtvinga dem det asiatiska barbariet och grymheterna från den gamla regimen, öppnar dörren för denna möjlighet.

Det förefaller troligare, emmelertid, att de kapitalistiska elementen kommer att besegras, och det för den historiska tendensen till förfall av kapitalismen i världskala. Världsimperialismen maktlöshet kan demonstreras i det faktum att medans de direkt intervenerade mot den kinesiska revolutionen 1925-27, så tittar de idag bara hjälplösa på Chiangregimens kollaps.

Det är högst troligt att Stalin kommer att få en ny Tito på halsen. De skarpsinnigaste av de kapitalistiska kommentatorerna spekulerar redan om detta även om det bara kan ge dem en klen tröst. Mao kommer att ha en kraftfull maktbas i Kina med sina 450-500 miljoner invånare och sina potensiella resurser, samt det masstöd som för sin regim som tveklöst kommer att finnas i inledningsskedet. De konflikter som sålunda är på väg att bryta ut kommer att bistå världens arbetarklass med ytterligare ett exempel för att förstå stalinismens verkliga natur.

Not 1. Chu Teh gick med i kinesiska kommunistpartiet 1922. Hans militära styrkor gick 1928 samman med de som leddes av Mao Tse Tung. Chu blev den huvudsaklige militära ledaren för kinesiska kommunistpartiet under Den Långa Marchen och i kriget mot Japan.

Ted Grant, Socialist Appeal, Januari 1949

För att läsa texten på orginalspråk gå till: http://www.tedgrant.org/works/4/9/chinese_revolution.html

Publicerad 042122