Turkiets ekonomiska avgrund – revolutionära händelser vid horisonten

Den turkiska ekonomin har trätt in i ett tillstånd av organisk instabilitet. De strafftullar på turkiskt stål och aluminium som USA infört har skärpt den politiska konflikten mellan länderna ytterligare och lett till att den turkiska liran kraftigt försvagats. Vid sin lägsta notering hade den, sedan januari, tappat 40 procent av sitt värde. Den följande "stabiliseringen" av valutan innebar inte mer än att dollar nu köper 30 procent mer lira än innan krisen började.

[Source]

Konsekvenserna för den turkiska ekonomin har varit svåra. Turkiet dras med ett stort handelsunderskott – på 76 miljarder dollar 2017 – och för att betala för importen lånade både många företag och staten själv dollar. Men skuldbergen växer eftersom de gör sina profiter i lira.

Valutakrisen håller snabbt på att övergå till en skuldkris, och man kan inte utesluta att Turkiet kommer att bli oförmögna att klara avbetalningarna på sina lån. På kort sikt innebär det prishöjningar för de turkiska arbetarna. Deras lön äts redan upp av inflationen, som nådde 15 procent till och med före lirans senaste devalvering. Om krisen förvärras kommer vi att se en mycket större arbetslöshet och en ekonomisk kris som hotar de turkiska massornas försörjning.

Vid en första anblick kan det verka som om allt trappas upp av den enkla anledningen att två auktoritära ledare – USA:s president Donald Trump och hans turkiska motsvarighet, Recep Tayyip Erdogan – tar till brösttoner och vägrar att vika sig. Men faktum är att krisen härrör från kapitalismens växande instabilitet i alla länder, något som återspeglas i de internationella relationerna.

Erdogan försöker lägga skulden för den fallande liran – och dess konsekvenser för de turkiska massorna – på USA. Men sanningen är att lirans värde minskade redan innan USA införde sina tullar. Trump använder bara denna underliggande svaghet i den turkiska ekonomin för att utöva påtryckningar på Erdogan.

Trump och Erdogan

Den nuvarande konflikten påstås helt och hållet bero på en man som hålls fången i Turkiet. Trump kräver frisläppandet av Andrew Brunson, en amerikansk evangelisk pastor som för närvarande är under husarrest i Turkiet. Eller som han uttryckte det på Twitter:

"Turkiet har utnyttjat USA under många år. De håller nu vår underbara kristna pastor, som jag nu måste be att representera vårt land, som en stor patriotisk gisslan. Vi kommer inte betala något för frisläppandet av en oskyldig man, men vi skär tillbaka på Turkiet!"

Enligt Trump borde Turkiet ha släppt Brunson, inte minst eftersom Trump hjälpte till med att befria en turkisk medborgare från israelisk fångenskap. Turkiet förnekar dock att det fanns någon sådan överenskommelse. Erdogans uttalande om konflikten var ännu kortare än Trumps, men inte otydligare för det: "Du har också en pastor."

Pastorn ifråga är Fetullah Gülen, som påstås ha varit involverad i en konspiration som låg bakom kuppförsöket i Turkiet 2016. Ledaren för den inflytelserika Gülenrörelsen lever i exil i USA och Erdogan vill ha honom utlämnad.

Medan det finns något närmast medeltida över två hetlevrade ledare som håller sina respektive gisslan kan konfliktens bakgrund förklaras med utgångspunkt i modern ekonomisk och politisk dynamik.

Politiska konflikter

I åratal var Turkiet en trogen Natoallierad till USA, men under de senaste åren har Turkiets intressen i Mellanöstern alltmer kolliderat med USA:s. I sista hand beror detta på att USA relativt sett har försvagats, vilket gör att landet inte kan ingripa lika effektivt runt om i världen. Detta förstärks av den turkiska ekonomins kraftiga tillväxt under de senaste 20 åren, vilket har inspirerat drömmar i Erdogans inre krets om att stiga till nya imperiehöjder i stil med det osmanska riket. Ankaras överdådiga nya presidentpalats byggt i osmansk stil är ett perfekt exempel på denna storhetsvansinniga dröm.

Konflikten mellan amerikanska och turkiska intressen finner sitt tydligaste uttryck i det syriska inbördeskrig, där USA:s stöd till den huvudsakligen kurdiska SDF-milisen förblir en nagel i Turkiets öga. I denna konflikt har de två "allierade" hamnat på motsatta sidor. USA har ignorerat Erdogans mångåriga krav på att de ska sluta stödja de kurdiska miliserna, och faktum är att stödet som ursprungligen var begränsat till striden mot ISIS har intensifierats och cementerats genom byggandet av amerikanska militärbaser.

Det amerikanska inflytandet över de kurdiska miliserna är USA:s sista spelpjäs i det långvariga proxykrig som landet utkämpar i Syrien i ett försök att motarbeta Iran och Ryssland. Därför kommer Erdogans krav oundvikligen att ignoreras av Washington. Detta har lett till att Erdogan vid flera tillfällen hotat att invadera den syriska staden Manbij som ett sätt att sätta press på USA.

Därmed undergrävs grunden för alliansen mellan USA och Turkiet. För att öka Turkiets oberoende från Washingtons grepp, och för att sätta press på Trump, har Erdogan intensifierat sina försök att nå överenskommelser med andra makter, till exempel genom att köpa moderna luftvärnsmissiler av modell S-400 från Ryssland; och detta trots att Turkiet är en Nato-medlem.

Anledningen att USA valde att trappa upp konflikten genom strafftullar var inte att rädda någon amerikansk gisslan, utan för att tämja sin olydiga allierade. Genom ett hårt slag under en svår ekonomisk situation hoppas Washington på att åter dra in Turkiet i den amerikanska intressesfären. Men denna åtgärd är inte ett styrketecken utan visar snarare att USA har börjat få slut på valmöjligheter. Dessa tullar kommer inte att leda till att Turkiet underkastar sig. Tvärtom kommer Erdogan att försöka manövrera genom att luta sig på andra aktörer, som Ryssland, Kina och EU.

EU närmar sig Erdogan

Efter att ha förutsett denna utveckling har EU tagit steg närmare Erdogan. Försöket att komma överens med Turkiet tycks motiverade av att de vill undvika ytterligare ansträngningar på EU:s sköra banksystem, med tanke på att i synnerhet de italienska och spanska bankerna har omfattande verksamhet i Turkiet.

Utöver den här defensiva åtgärden har i synnerhet det tyska kapitalet sett en möjlighet, inte minst uppmuntrat av att Turkiet beslutade att hämnas genom att höja tullarna på amerikanska bilar. På en presskonferens om USA:s strafftullar mot Kina och Turkiet skällde Tysklands ekonomiminister ut Trump: "Detta handelskrig sinkar och förstör ekonomisk tillväxt och skapar ny osäkerhet".

Han behövde inte vänta länge på ett svar från Ankara. Turkiets finansminister Berat Albayrak – svärson till Erdogan själv – lovordade snabbt Altmaiers för hans "sunda förnuft" och bekräftade att det stärkte Turkiets tilltro till Europa.

Kort därefter gav Turkiet till sist en tysk journalist som anklagats för att "stödja terrorism" tillstånd att lämna landet. Den största uppvisningen av välvilja kom från de tyska socialdemokraternas generalsekreterare Andrea Nahles, vars förslag att hjälpa Turkiet ur sin ekonomiska situation oavsett deras politiska skillnader fick stor uppmärksamhet. Trots att hon kritiserades offentligt och tvingades att förklara att hon inte hänvisade till ekonomiskt stöd märktes en trend: det europeiska kapitalet, framför allt det tyska, försöker fylla det vakuum som uppstått till följd av konflikten mellan Turkiet och USA. Kina och (till viss del) Ryssland följer i samma spår.

Erdogan skyller ifrån sig

Det är lätt för Erdogan att peka ut USA som ansvarigt för den ekonomiska krisen och utropa att "Turkiet utkämpar ett ekonomiskt krig". Problemen går dock djupare än så och kommer inte bara att försvinna om man uppnår en politisk lösning. Även om Turkiets ekonomi har vuxit markant under de senaste decennierna har denna tillväxt, särskilt de senaste åren, finansierats genom lån (särskilt utländska lån) och varit förbunden med en massiv fastighetsbubbla.

Mot denna bakgrund har Erdogans önskan att behålla makten styrt hans senaste politiska beslut. Inställd på att förebygga krisen höll han ett nyval för två månader sedan, och i hopp om att stabilisera sin krympande väljarbas beslutade han bland annat om en stor engångsbetalning till pensionärer. Men han var noggrann med att inte ta de nödvändiga resurserna till detta från de turkiska kapitalisternas vinster. Tvärtom har staten visat sig mer än villig att ta över vissa kostnader som rör social trygghet. Denna generositet leder oundvikligen till att statsskulden fortsätter att växa och påskyndar i sista hand den ekonomiska krisen.

Detta kommer också att innebära ett krympande ekonomiskt utrymme för militära äventyr, särskilt i Syrien. Krisen kommer att få stora konsekvenser för Turkiets försvar av den islamistockuperade Idlib-provinsen. Ett nederlag i Idlib kan förvärra regimens kris ytterligare, eftersom den är tungt politiskt investerad i den syriska konflikten.

Framförallt skulle en ekonomisk kollaps avslöja alla de processer som har jäst under ytan i Turkiet. Erdogans stabila sociala bas har undergrävts gradvis under flera år. Redan i dag kan det massiva missnöjet bara kontrolleras genom alltmer diktatoriska åtgärder. Massmedierna har helt tvingats att underordna sig och det har skett en extrem koncentration av makt i händerna på Erdogan och hans innersta cirkel.

Klasskamp på dagordningen

För fem år sedan tågade miljontals människor ut på gatorna i protest mot rivningen av Geziparken. Erdogans styrande klick har blivit alltmer ängsliga och tvungna att allt oftare ersätta moroten med piskan för att avvärja ytterligare revolutionära massmobiliseringar. Hittills har den nätt och jämnt klarat sig.

Men när massorna står inför massarbetslöshet, hyperinflation och absolut fattigdom, så kommer stabilitetens tunna slöja att slitas av och avslöja en samhällsordning som är rutten ända in i kärnan. I en sådan situation kommer de turkiska massorna inte att se något annat alternativ än klasskampens väg.

Vi kan därför vara säkra på att de omvälvningar som Turkiet står inför inte bara kommer att vara ekonomiska. Vi kommer att se de turkiska massorna vakna och börja röra sig, och det gäller i synnerhet arbetarklassen med sin långa och stolta revolutionära tradition. Turkiet närmar sig oundvikligen en revolutionär kris. I sista hand står valet mellan den socialistiska revolutionens seger, eller ett kapitalistiskt barbari och en framtid av diktatur och kris.