Den europeiska kapitalismens kris (del 2 av 2)

Möjligheten att Syriza skulle vinna valet fick den grekiska och internationella borgerligheten att reagera med panik. De organiserade en massiv kampanj där de varnade för en ekonomisk katastrof om Syriza kom till makten, för att skrämma folk från att rösta på dem. Det var tillräckligt för att skrämma stora delar av medelklassen, äldre och mer politiskt omedvetna skikt att rösta på Ny Demokrati.

Grekland

Valresultatet har dock ingenting löst. De ekonomiska problemen finns fortfarande kvar. Det lugn som råder är ömtåligt och tillfälligt, och kommer inte vara länge. Stämningen inom de stora massorna är precis lika skeptisk och pessimistisk som innan valen. Även bland de som röstade på Ny Demokrati är det få som tror att Samaras kommer kunna åstadkomma någonting. Detta är ingen särskilt stabil grund för att lansera nya batterier av attacker mot det grekiska folkets levnadsstandard.

Efter tre år av kontinuerliga strider och omvälvningar är det naturligt att den grekiska arbetarklassen delvis börjar visa vissa tecken på trötthet. Stormen kan tillfälligt dämpas. Men under nästa period är nya omvälvningar oundvikliga. Faktum är att Tsipras hade tur att han inte vann valet. En Syrizaregering skulle omedelbart ha satts under enorm press från både borgerligheten och arbetarklassen. Men nu kommer Samaras ha ansvaret för att lösa en kris som är omöjlig att lösa på kapitalistisk grund.

Det stöd som Ny Demokrati fick i valet kommer snart börja vittra bort. Syriza kommer växa av att stå i opposition. Detta kan vi redan se. Det finns många rapporter om folk som försöker söka upp Syriza i sitt område och som börjat organisera sig. Detta är framförallt de mest klassmedvetna och stridbara arbetarna, men det inkluderar också tusentals unga människor, speciellt arbetslösa och studenter.

Dock har Syriza har i sig självt fortfarande relativt få medlemmar. Många av dess ledare är reformistiska byråkrater, före detta stalinister och en hel del gamla eurokommunistiska och reformistiska skeptiker. Problemet förvärras av ett inflöde av sekterister som bara har erfarenhet av att springa omkring utan att göra några seriösa ansträngningar för att organisera medlemmarna. Detta är seriösa hinder för att bygga ett genuint kommunistiskt parti. Men partiet kommer byggas i vilket fall, och massorna kommer kunna övervinna dessa problem.

Inom Syriza finns det olika tendenser, såväl till höger som till vänster. Tsipras själv tillhör vänstern men hans program är förvirrat. Och i en situation som denna är förvirring väldigt farligt. De grekiska marxisterna inom Syriza har en viktig roll att spela i att ge klara idéer och perspektiv till partiet som helhet.

I de senaste valen vann Syriza 52 procent av rösterna bland unga människor mellan 18 och 24 år. Det är ett enormt viktigt faktum. Detta skikt kommer spela en viktig roll i att förändra partiet. År 1917 anklagades bolsjevikerna av mensjevikerna för att vara ett “parti bestående av småungar”, vilket i stort sett stämde. Medlemmarna i bolsjevikpartiet var mycket unga. Mensjevikerna bestod mest av äldre fackföreningsmedlemmar, benägna till reformism. Marxisternas främsta paroller måste vara: Bygg Syrizas revolutionära marxistiska tendens! På denna grundval kan en konsekvent marxistisk politik vinna majoritet. Vi är säkra på de marxistiska idéerna och det marxistiska programmets överlägsenhet, och vi litar på att dessa idéer, över en tidsperiod, på basis av erfarenhet, kommer bli de bärande idéerna i partiet som helhet.

En regimkris

Trotskij förklarade att det är plötsliga och abrupta förändringar i situationen som skapar revolutionär medvetenhet hos arbetarklassen. Krisen skakar dem överallt ur deras apati och modlöshet. Oron växer i samhället. En kritisk stämning och ett ifrågasättande av systemet börjar utvecklas, vilket tidigare inte varit fallet.

Den nuvarande krisen avslöjar inför massorna i snabb takt all den ruttenhet som finns i det kapitalistiska samhället och dess institutioner. Etablissemangets olika delar kallas en efter en till den allmänna opinionens domstol och befinns skyldiga: bankmän, politiker, statsministrar och presidenter, pressbaroner och biskopar. De som tidigare var respekterade och aktade är nu föraktade och avskydda.

Massorna letar efter en väg ut ur krisen. Politisk instabilitet kan uttryckas genom våldsamma svängningar till vänster och till höger inom den "allmänna opinionen", det vill säga främst inom småborgerligheten. Reformismens misslyckande framkallar besvikelse inom arbetarklassen, vilket uttrycks i valskolk. Men under rådande förhållanden kan sådana stämningar inte vara länge. Regeringarna avlöser varandra, de reser sig och de faller igen. Varje möjlig kombination prövas och misslyckas, eftersom det inte finns någon väg ur dödläget på kapitalistisk grund. Under en period kommer på så sätt alla politiker, partier och program prövas. Massorna lär sig gradvis vad som ligger bakom de tomma löftena.

En skeptisk stämning börjar utvecklas som ifrågasätter parlamentarismen och politik i allmänhet. Men i Europa är illusionerna om parlamentarismen djupt rotade. Arbetarna kommer inte utan vidare överge de organisationer som de identifierar sig med. Men var och en av dessa organisationer kommer sättas under prövning. Det kommer bli en serie av kriser, urladdningar och splittringar, där nya politiska grupperingar kommer uppstå ur de gamla, som Syriza, Die Linke och Front de Gauche. Marxister måste följa sådana utvecklingar nära och vara beredda på att ingripa energiskt för att nå de mest militanta delarna av arbetarklassen och ungdomen.

Nästa period kommer vi se en skarp polarisering till vänster och höger, som vi redan sett i Grekland och Frankrike. Som vi har förklarat många gånger tidigare finns det ingen risk för en fascistisk eller bonapartistisk reaktion i Europa inom den närmaste framtiden. Emellertid är Gyllene Grynings framgångar en varning för vad man kan förvänta sig om arbetarklassen misslyckas med att ta makten i Grekland. Inom den närmaste framtiden måste borgerligheten härska genom den borgerliga demokratins mekanismer. I själva verket måste de stödja sig på toppskiktet inom fackföreningarna och vänsterpartierna.

Borgarklassen kommer dock när krisen fördjupas bestämma sig för att det är för många strejker, för många demonstrationer, för mycket kaos. Då kommer man föra fram ett krav på "ordning". Komplotter och konspirationer kommer att formas, likt Gladiokonspirationen på 1970-talet.¹ Men arbetarklassen kommer ha många möjligheter att ta makten långt innan det blir fråga om bonapartistisk reaktion. Ett förtida försök till statskupp, exempelvis i Grekland, skulle framkalla ett våldsamt motstånd som kan leda till ett revolutionärt uppsving.

Det är sant att krisen utvecklas ojämnt. Så är det alltid. Den utvecklas snabbare och med större intensitet i de svagare kapitalistiska länderna, som Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Italien, medan Tyskland och Österrike släpar efter, och Storbritannien ligger någonstans där emellan. Men alla länder kommer förr eller senare dras in i den allmänna krisen.

Överallt ser vi det förflutnas tunga bördor, som väger tungt på arbetarklassens medvetande och som syns särskilt tydligt hos massorganisationernas ledarskap. Fackföreningarnas och vänsterpartiernas reformistiska ledare lever i det förflutna. Men också fackombudens och de fackföreningsaktivas medvetande tyngs av minnen av tidigare förluster. De har smittats av skeptiska och cyniska stämningar.

Detta stämmer ännu bättre på de aktiva delarna av vänsterpartierna, som i det förflutna fick en felaktig skolning av stalinismen och reformismen, och saknar förtroende för arbetarklassen. Det kommer krävas stora händelser för att återuppliva detta lager. Många kommer helt enkelt lämna politiken helt och ersättas av en ny generation som inte tyngs av minnen från det förflutna.

Under kapitalistiska kriser är det oftast ungdomen som får dra det tyngsta lasset. I Spanien är hälften av alla ungdomar arbetslösa. I Storbritannien vill Cameron avskaffa bostadsbidraget för personer under 25 år. De bästa kämparna kommer komma från ungdomens led. De kommer dras till fackföreningarna och vänsterpartierna som medel för att förändra samhället. Det är vad vi måste basera oss själva på. I Lenins ord: Den som har ungdomen har framtiden.

Ingen väg ut

En del tror att den härskande klassen bara är ute efter rädda bankerna. Det är att göra det för enkelt för sig. Det finns motsättningar mellan olika delar av kapitalistklassen, och bankirerna representerar bara en av dem. I Storbritannien väger finanskapitalet tungt eftersom den brittiska tillverkningsindustrin ödelagts. Men även där har den liberal-konservativa koalitionen tvingats sätta press på bankerna, och undersöka Barclays och RBS affärer efter den senaste räntefixeringsskandalen.² Cameron krävde att Barclays chef skulle avgå och den timida Labour-ledaren Miliband ville se honom i fängelse.

I Spanien förlorade Bankias aktier mellan 80 och 90 procent av dess värde trots att värdet på dessa aktier skulle vara "garanterade" av staten, samtidigt som regeringen var i händerna på det högervridna Partido Popular.

På alla håll ser vi olösliga konflikter. Kravet på euroobligationer förs fram. Men någon måste försäkra dessa hypotetiska obligationers värde. Vem ska det bli? Jo, Tyskland såklart! När de skuldtyngda nationerna föreslår etablerandet av euroobligationer svarar Merkel: ”inte under min livstid”.

Den tyska finansministern hävdar att Grekland har fått mer pengar än Tyskland fick från Marshallplanen efter andra världskriget. Detta är en lögn. Efter 1948 fick Tyskland betydligt mer från USA för att betala de väldiga skulder det hade dragit på sig innan och efter kriget. Men man måste komma ihåg att detta var under en tid då USA hade två tredjedelar av allt världens guld i Fort Knox och den kapitalistiska ekonomin var i ett enormt uppsving.

Var står vi nu? Världsekonomin är i dess djupaste kris någonsin. USA har ett enormt underskott – både externt och internt. Den största kreditgivaren i världen har blivit en av de mest skuldsatta. Och för Tysklands del finns det inte i närheten av tillräckligt med pengar i hela Bundesbank för att rädda Spanien och Italien. Italiens skuld ligger bara den nära 2 biljoner euros.

Tyskland vill inte betala, men man kan inte bara se på medan euron kollapsar. För det första sitter tyska (och amerikanska) banker på stora delar av Greklands, Spaniens och Italiens skulder. För det andra exporterar Tyskland sina varor till eurozonen.

Som svar på det envisa kravet för euroobligationer säger Merkel: Visst, men vi kräver att all skuldsättning måste godkännas av EU (det vill säga Tyskland) innan den presenteras för de nationella parlamenten. Vidare kräver vi att EU (det vill säga Tyskland) måste ha rätt att lägga sig i era budgetar och stoppa oacceptabla utgifter, etc. Det vill säga: Tyskland kommer bara gå med på att försäkra era skulder om ni går med på att lämna över ert nationella självbestämmande.

Med en häpnadsväckande blandning av cynism och fräckhet säger Cameron: Vi håller med om att det borde finnas ett starkare samarbete mellan eurozonens stater för att rädda euron [och skydda brittiska intressen] men vi britter kommer inte vara en del av det och kommer inte betala ett enda öre för att hjälpa er. Vad Cameron säger eller gör spelar emellertid liten roll för Europa nu för tiden.

Det är högst osannolikt att Frankrike, Italien eller Spanien skulle ge upp sin självständighet för att behaga Merkel och Bundesbank. Även om Hollande, Rajoy och Monti skulle gå med på det, måste det bekräftas också av de nationella parlamenten, och förmodligen skulle det också krävas folkomröstningar, vilket skulle ta flera år och leda till ändlösa debatter. Men eurokrisen äger rum just nu och marknaden kommer inte vänta på ett avgörande från den parlamentariska demokratins långsamma mekanismer.

Marknaden och investerare håller på att förlora tålamodet. Det som skett i Grekland och Spanien kan man bara beskriva som en bankrusning "i slowmotion".³ Detta är vad framtiden lovar. De europeiska bankerna balanserar på gränsen till ett stup. Förr eller senare kommer en stor bank kollapsa, likt Creditanstalt i Wien, Österrike-Ungerns största bank, som gick i konkurs i maj 1931. En sådan händelse kan utlösa en allmän europeisk bankkris och en djup nedgång, vilken kommer få mycket allvarliga konsekvenser för hela världsekonomin.

Reformisternas utopism

Reformisterna har ingen lösning på krisen. De har accepterat det kapitalistiska systemet och dess sätt att fungera. De tror blint att nedskärningarna bara beror på okunnighet eller är ”ideologiskt motiverade”. Några har försökt skylla på kreditvärderingsinstituten. Det är som att klandra en termometer för att den registrerar feber. Om du förstör termometern kommer febern fortfarande finnas kvar. Om du förbjuder kreditvärderingsinstituten kommer marknaden fortsätta fungera precis som innan. Och hur skulle man under kapitalismen kunna lagstifta om att borgarklassen inte ska få ta ut sina pengar från farliga och olönsamma marknader och förflytta dem till mera vinstgivande?

Paroller om att ”beskatta de rika” kan ha en positiv effekt när de används för agitation, men de saknar vetenskapligt innehåll. Hollande föreslår att höja skatten för höginkomsttagare till 75 procent. Onekligen vann han röster på det, men försöker han gå från teori till praktik kommer det omedelbart leda till en massiv kapitalflykt från Frankrike till Schweiz eller till och med Storbritannien, där Cameron har sagt att han kommer välkomna det med öppna armar (detta förbättrade knappast relationerna mellan Paris och London).

Problemet med reformism (speciellt vänstervarianten) är att man genom att ingripa i marknadens sätt att fungera, utan att avlägsna den, gör det omöjligt för kapitalismen att fungera normalt. Om vi tar Frankrike som exempel kommer Hollande, om han försöker genomföra sitt program, i praktiken kommer bli bemött med en massiv kapitalstrejk som kommer tvinga honom ändra kurs. Detta var det som hände Mitterrand i början av 80-talet. Men situationen är betydligt värre nu än 1981 och Hollandes omsvängning kommer vara mycket snabbare och mer abrupt. Detta kommer orsaka en ny explosion i klasskampen med en snabb tillväxt i Front de Gauches led och bubblande ilska bland gräsrötterna i Socialistpartiet.

Vad är problemet? Arbetarklassen har visat sig beredd att svara på en klar uppmaning till handling när den görs. Men ledarna saknar både självförtroende och tilltro till arbetarklassen. Till och med många av de bästa inom vänstern är motvilliga till att gå hela vägen. De letar alltid efter någon "smart" lösning som gör att man kan slippa en direkt konflikt med den härskande klassen. Men utan en sådan konfrontation finns det ingen väg ut, och dessa ”smarta” slogans kommer bara resultera i en ännu värre kris.

I Grekland har Syrizas ledare Tsirpas genom att visa ett vänsteransikte och vara emot åtstramningar blivit oerhört populär. Men hans program är helt och hållet utopiskt. Han vill att Grekland stannar i eurozonen samtidigt som han förkastar de krav som dikterats av Bryssel och Berlin. Ledarna för Lafazanis-tendensen inom Synaspismos vill att Grekland återinför drachmer. Men de borgerliga ledarna inom EU vägrar det första alternativet, medan det andra är ett säkert recept för en ekonomisk kollaps. I verkligheten finns det ingen lösning för den grekiska kapitalismen vare sig man är med i euron eller inte. Att hävda någonting annat är att föra arbetarklassen bakom ljuset.

Idén att lösningen är att vägra betala skulderna utan att bryta med kapitalismen är typisk för den radikala småborgerlighetens utopiska föreställningar. Om inte denna paroll kopplas till en expropriation av bankerna och kapitalisterna kommer den leda till en ekonomisk kollaps. Detta visar den begränsade karaktär som Tsipras program har. Han verkar tro att Grekland kan undvika att betala sina skulder till de tyska och franska bankirerna och ändå vara kvar i eurozonen. Detta är oerhört utopiskt. Grekland skulle snart befinna sig inte bara utanför euron utan också utanför EU.

Det enda korrekta övergångskravet är nationalisering av bankerna utan kompensation. Dessa parasiter har redan fått för mycket offentliga pengar. Inte ett enda öre till bankirerna! Bara genom nationalisering av bankerna och försäkringsbolagen kommer det bli möjligt att röra sig mot en rationellt planerad ekonomi.

Exproprieringen av finanskapitalet kommer skapa många möjligheter att lösa de problem som finns i samhället. Dock är nationalisering av bankerna i sig otillräckligt. Även om hela banksystemet nationaliserades skulle det inte sätta stopp för kapitalismens anarki. Det är nödvändigt att nationalisera de stora monopol som dominerar ekonomin och sätta dem under arbetarnas demokratiska ledning och kontroll. Befälet över ekonomin måste ligga i statens händer, vilken i sin tur måste vara i arbetarklassens händer. Bara då kommer det vara möjligt att planera produktivkrafterna på ett rationellt och harmoniskt sätt.

Vi måste säga arbetarklassen i Grekland sanningen: att det bara finns ett alternativ och det är att ta makten och sedan appellera till resten av Europas arbetare att följa deras exempel. Ned med bankernas och kapitalisternas Europa! För Europas förenade Socialiststater! Detta är vår paroll. Om de grekiska arbetarna tar makten i sina egna händer kommer det ha en elektrisk effekt på hela Europas arbetarklass, med en början i Spanien, Italien, Portugal och Frankrike. Det skulle åtminstone ha ett lika stort inflytande som Ryska revolutionen 1917. Hela situationen skulle förändras.

Samtidigt som vi presenterar vårt socialistiska program som visar hur omorganiserar samhället i enlighet med arbetarklassens intressen, ska vi inte upphöra med den centrala uppgiften att agitera för de omedelbara åtgärder som måste genomföras för att försvara arbetarna. Bland annat avståndstagande från åtstramningspolitiken och alla de åtgärder i den riktningen som påtvingats av EU, återanställning av alla avskedade arbetare, åternationalisering av det som privatiserats och ett återtagande av alla sänkningar av pensioner och löner. Detta i syfte att organisera och mobilisera. I denna process kommer vi, medan vi för fram vårt socialistiska program, rekrytera de bästa kämparna bland ungdomar och arbetare.

I länder som Grekland, Spanien, Portugal, Irland och Italien blir budgetunderskottet och statsskulden nyckelfrågor eftersom den härskande klassen tvingas genomföra massiva nedskärningar. Vi kräver ett omedelbart slut på betalning av räntan på statsskulden och en fullständig skuldavskrivning (i motsats till reformisternas paroll om en granskning). Detta skulle omedelbart väcka frågan om hur dessa regeringar ska finansiera sina utgifter. Vi svarar: genom expropriering av hela banksystemet och försäkringssektorn utan kompensation och dess centralisering till en nationell statlig bank för att planera ekonomin.

Nationalisering av produktionsmedlen, distribution och utbyte skulle göra att man kunde använda dessa krafter, vilka kapitalismens anarki lämnar outnyttjade. I Spanien äger bankerna och cajas tusentals tomma fastigheter. Samtidigt finns det ett stort och växande antal hemlösa. Vi kräver att de tomma husen ska lämnas över till de hemlösa.

Det finns miljontals arbetslösa (11 procent i EU) och massor av sociala behov att uppfylla. Det omedelbara genomförandet av en 35-timmars arbetsvecka med bibehållen lön skulle möjliggöra för oss att mobilisera de miljontals arbetslösa arbetarna till att bygga hus, skolor, vägar och sjukhus för att tillfredsställa samhällets behov.

Men det finns inget magiskt med övergångskrav. De är, som Trotskij förklarat, otillräckliga:

”Självfallet är den glidande löneskalan och arbetarnas självförsvar inte tillräckligt. Detta är bara de första nödvändiga stegen för att skydda arbetarna från svält och fascisternas knivar. De är brådskande och nödvändiga medel till självförsvar. Men för sig själva kommer de inte lösa problemet. Huvuduppgiften är att bana vägen för ett bättre ekonomiskt system, för en mera rättvis, förnuftig och anständig användning av produktivkrafterna i hela folkets intresse."

”Detta kan inte uppnås genom fackföreningarnas vanliga, normala rutinmetoder. Man kan inte förneka detta, för under förhållanden av kapitalistisk nedgång visar sig isolerade fackföreningar vara inkapabla att sätta stopp för ytterligare försämringar av arbetarnas villkor. Mer beslutsamma och djupgående metoder är nödvändiga. Borgarklassen, som äger produktionsmedlen och har statsmakten i sina händer, har fört hela ekonomin till ett tillstånd av total och hopplös oreda. Det är nödvändigt att utropa borgerligheten bankrutt och sätta ekonomin i fräscha och ärliga händer, det vill säga, i händerna på arbetarna själva." (Diskussion med en CIO-organisatör, 29 September 1938, vår betoning)

Dessa ord av Trotskij förklarar övergångskravens essens, vilken är att de visar att den socialistiska revolutionen är den enda utvägen. Krisens allvar är sådant att många människor redan nu i länder som Grekland – inte bara de avancerade arbetarna och ungdomarna – börjar dra revolutionära slutsatser. Vi måste övertyga de radikala arbetarna och ungdomarna om nödvändigheten för arbetarklassen att ta makten.

Man behöver knappast förklara för människor som har förlorat allt att en grundläggande förändring är nödvändig: inte ofullständiga lösningar eller ”smarta” paroller utan att fullständigt omkullkasta det rådande systemet.

London, 4 juli 2012.

[OBS. Detta dokument är ett tillägg till Perspektiv för världskapitalismen 2012 (engelska här, svensk översättning kommer) och bör också läsas tillsammans med dokumenten On a Knife's Edge: Perspectives for the world economy, A Socialist Alternative to the European Union och The Crisis: Make the bosses pay! - Manifesto of the International Marxist Tendency]

Fotnoter

¹ Gladiokonspirationen var en neo-fascistisk kupp som planerades av flera högerextrema ledare. Kuppen avblåstes i sista stund sedan pressen offentliggjort den.

² Barclays bank dömdes till 290 miljoner pund i böter för att ha manipulerat de dagliga räntenivåern, ibland för att göra vinst, och andra gånger för att få banken att se säkrare ut än den var.

³ En bankrusning är när ovanligt många sparare snabbt försöker ta ut sina pengar från en bank.

,,,,Translation: Avanti! (Sweden)