Marxismen och staten

I vägen för arbetarklassens kamp för socialism står den enorma statsapparaten. Var kom den ifrån? Vilket syfte tjänar den? Kan den reformeras eller måste den avskaffas helt? Vad bör den ersättas med, om den nu behöver ersättas överhuvudtaget? Först och främst: vad är ”staten”?

[Source]

I sina tidiga texter om staten tog Marx och Engels på sig uppgiften att avmystifiera den, att besegra idén om staten som något evigt existerande, att skala av det magiska skimmer som kapitalismen omgett den med.

I dag förklär cheferna sina attacker mot arbetsrätten, strejkrätten och så vidare i Lagens eller Demokratins namn. När polisen eller regeringen försvarar ”rätten” till strejkbryteri, så gör de det i namn av den ”demokratiska rätten att arbeta”. När man ställer upp alla möjliga hinder för arbetarnas kamp så görs det i legalitetens namn. När stora summor konfiskerades från de brittiska tryckeri- och gruvarbetarna på 1980-talet så påstod man att det gjordes det i lagens namn. Man pratar som om lagen och demokratin, domstolarna och polisen skulle vara helt oberoende och stå över de sakfrågor och konflikter som det handlar om.

Självklart är Lagen, påstår de, en uppsättning väl avvägda regler som alla måste följa. I verkligheten känner vi alla till att det att det finns en lag för de rika och en annan för oss andra.

I sin mest vulgära form omges staten av absurda ritualer för att dra ett mystisk rökridå över dess verkliga syfte, som de brittiska domarna med sina peruker och mantlar. Genom att klä ut sig, säga några fraser på latin och kalla det lag, hoppas den härskande klassen att vi ska stå i vördnad, av rädsla för att bryta mot sakernas naturliga tillstånd, Guds lag eller liknande mystiskt nonsens.

Men lagen skrevs inte i himmelen utan här på jorden och det för att tjäna ett visst syfte. Man kan fråga sig: i vilkas intresse är det att begränsa antalet strejkvakter vid fabriken, eller att förbjuda arbetare rätten att organisera sig fackligt, att göra det olagligt för hela delar av arbetarklassen att strejka eller att skriva om lagar som tidigare gav åtminstone visst skydd i arbetsmiljöfrågor?

Lagen är inte ett system av ”rättvisa regler”, utan precis som resten av staten ett sätt som en klass i samhället, den härskande klassen, minoriteten, utövar tvång för att upprätthålla sin makt över majoriteten, arbetarklassen.

För att sopa bort den övernaturliga rökridå som omger staten måste vi först ta itu med tanken att denna apparat alltid har existerat. I själva verket har det inte funnits någon stat under nio tiondelar av mänsklighetens tid på den här planeten.

Historiskt stadium

Det finns en förenklad syn på historien som menar att ingenting någonsin förändras. Kapitalismen har alltid existerat, och det har även den opartiska observatören och domaren i samhället – staten.

I själva verket är kapitalismen ett historiskt sett nytt stadium i människans utveckling, och även om staten är något äldre existerade den inte i det tidiga stamsamhället.

För att samhället ska kunna utvecklas från sitt urkommunistiska, stambaserade ursprung till den rationella och harmoniska självorganisering av samhället som socialismen innebär har det redan varit nödvändigt att passera genom alla möjliga kriser och revolutioner, och vi är inte framme än. Vi har varit tvungna att gå från en form av klassamhälle till ett annat, en form av egendomsförhållande till ett annat, en form av statligt förtryck till ett annat, för att lägga den ekonomiska, kulturella och vetenskapliga grundvalen för ett verkligt klasslöst samhälle.

I de tidiga, klasslösa samhällen som mänskligheten levde i under nio tiondelar av sin historia kunde ingen stat existera. Det existerade inte ens någon ”civilisation” eftersom man levde som nomader. Folket var beväpnat utan särskilda grupper av beväpnade människor, ingen särskild förtrycksmakt eller stat som skulle hålla en del av befolkningen undertryckt.Friedrich Engels förklarade statens uppkomst i klassikern Familjens, privategendomens och statens ursprung.

Detta var inte någon laglös anarki, utan brott och förseelser hanterades demokratiskt av samhället, och självklart fanns det precis som i alla mänskliga samhällen ”ledare”. De respekterades av samhället men hade ingen särskild makt för att kunna tvinga igenom sin vilja, annat än den en frivilliga respekten för de äldre.

Som Engels skrev i Familjens, privategendomens och statens ursprung:

”Den simplaste polis i den civiliserade staten har mer ’auktoritet’ än alla gentilsamhällets organ tillsammans. Men den mäktigaste furste och den största statsman eller fältherre under civilisationen kan avundas den ringaste gentilföreståndare för den frivilliga och obestridda aktning han åtnjöt. Den ena står mitt i samhället, den andra är tvungen att låtsas föreställa någonting utanför och över detsamma.”

Ackumulation och klassamhälle

När människor började bosätta sig på bestämda platser blev det möjligt för dem att utveckla det produktiva arbetet, inte bara genom att jaga eller att bara ta det naturen gav, utan också genom att planera, att plantera frön, att utveckla redskap och teknik. Till följd av detta utvecklade de ett överskott utöver det omedelbara dagliga behovet. För första gången befriades en del av befolkningen från att ständigt behöva arbeta för sin överlevnad, och en klass skapades som kunde leva på andras arbetskraft. Nu kunde det finnas ackumulation, utveckling av verktygen och även primitivt jordbruk och, naturligtvis, en militär för att försvara det bofasta samhället från attacker från nomadiska stammar.

För första gången blev samhället uppdelat i klasser. Där utvecklades skillnaden mellan rika och fattiga, till att börja med mellan slavägare och slavar. Den nya härskande klassen av slavägare kunde använda sin tid till att göra enorma framsteg för människan inom konst, vetenskap, arkitektur, filosofi och matematik. Detta var grunden för både det antika Grekland och Romarrikets framväxt, som vi förknippar med stora kulturella och vetenskapliga framsteg.

Slavägarna var, naturligtvis, en minoritet och hade därför behov av att bilda särskilda grupper av beväpnade människor för att kunna hålla kvar sina slavar i bojor. På detta sätt föddes staten ur samhällets uppdelning i klasser.

Den nya staten skiljde sig från det gamla stamsamhället i det att den inte längre hölls samman av släktband, utan delade upp sina undersåtar på basis av territorium. Medborgarna fick nu utöva samhälleliga rättigheter och skyldigheter beroende på var de bodde, oavsett vilken stam eller gens de tillhörde.

Det andra utmärkande draget för den nya staten var upprättandet av en offentlig makt som inte längre innebar detsamma som att befolkningen själv var organiserad som väpnad makt. ”Särskilda grupper av beväpnade människor” uppstod eftersom en situation där hela befolkningen var beväpnad, samtidigt som den var uppdelad i två mot varandra stående klasser, hade inneburit att samhället varit indragen i ett permanent tillstånd av väpnad konflikt.

Engels beskriver staten så här i Familjens, privategendomens och statens ursprung:

”En produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium, den utgör bekännelsen att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig själv, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att avskaffa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom ’ordningens’ gränser. ”

I sitt mästerverk på ämnet, Staten och revolutionen, sammanfattar Lenin statens ursprung på detta sätt:

”Staten är en produkt och ett uttryck för klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den grad klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt bevisar statens existens att klassmotsättningarna är oförsonliga.”

Detta system med poliser, domstolar, armé, tjänstemän och så vidare är alltså inte ett evigt existerande skydd mot brottslighet, utan skapades i sin mest grundläggande och primitiva form som en apparat för minoriteten att undertrycka majoriteten – för slavägarnas förtryck av slavarna.

Med varje efterföljande klassamhälle har statsapparaten tagits över och förbättrats som ett verktyg för den nya härskande klassen. Den feodala staten var ett organ för adeln att hålla nere fattigbönder och livegna, och den moderna staten för kapitalets utsugning av arbetskraften.

I alla de borgerliga revolutioner som förde borgarklassen till makten, i Storbritannien 1649 eller i Frankrike 1789, tog den nya härskande klassen över den gamla statsapparaten och finslipade den som ett verktyg för att undertrycka den nya utsugna klassen, arbetarklassen.

Säkert ylar borgarna om att detta bara är socialistisk paranoia. Tror vi verkligen att bankirer och de stora monopolens direktörer sitter på sina höga stolar och uppfinner hela den här apparaten bara för att hålla oss i schack? Men oavsett vad dessa herrar diskuterar i de fina salongerna, så kunde de aldrig ha kommit på en så avancerad sammansvärjning som den moderna staten. Det har de knappast fantasi till. Nej, staten har formats av revolutioner och förändrade sociala förhållanden genom hundratals år.

Pariskommunen 1871

I alla dessa tidigare revolutioner har statsapparaten betraktats som den segrande klassens viktigaste erövring. Marx och Engels förklarade att socialismens uppgift skulle vara helt annorlunda. På denna punkt ser vi inte ett spår av utopism i något av alla Marx arbeten. Han fantiserade inte ihop arbetarnas uppgifter i förhållande till staten utan drog i stället de praktiska slutsatserna av Pariskommunen 1871.

Även om Marx prisade kommunardernas hjältemod när de ”stormade himlen”, så omvärderade han sin teori mot bakgrund av deras nederlag. Faktum är att de enda rättelser som Marx ansåg var nödvändiga att göra i Kommunistiska manifestet var på grundval av just denna revolutionära erfarenhet.Pariskommunen 1871 - det första exemplet på en arbetarstat

I förordet till års nyutgåvan av Manifestet i juni 1871 skrev Marx och Engels att programmet delvis blivit föråldrat, och citerar Marx bok Pariskommunen: ”arbetarklassen kan inte helt enkelt ta över den färdiga statsapparaten och sätta det i rörelse för sina egna syften.”

Reformisterna och staten

Underligt nog kom detta att misstolkas grovt av många av arbetarrörelsens ledare, som använde det som ett argument för långsam och gradvis förändring, mindre reformer, som skulle kunna förbättra staten i arbetarklassens intresse. Ledarna för den tyska arbetarrörelsen krävde exempelvis en ”fri folkstat”. Marx hånade denna idé: ”Vad menar ni med den Fria Folkstaten? Staten är ett instrument för undertryckandet av arbetarklassen och inget annat!”

Så länge staten är en stat, existerar den för att undertrycka folket och i den utsträckning den blir ett verktyg för folket så upphör den att vara en stat.

Lenin förde fram denna uppfattning när ledarna för de europeiska socialist- och arbetarpartierna skrämdes av den ryska revolutionen, och pladdrade om abstrakt ”demokrati”:

”Om man inte vill håna det sunda förnuftet och historien, så är det klart att det inte går att tala om ’ren demokrati’, så länge det existerar olika klasser, utan att man bara kan tala om klassdemokrati. … Historien känner den borgerliga demokratin, som avlöser feodalismen, och den proletära demokratin, som avlöser den borgerliga. … Den borgerliga demokratin utgör ett stort historiskt framsteg jämfört med medeltiden men förblir ständigt – och måste under kapitalismen förbli – snäv, kringskuren, falsk och hycklande, ett paradis för de rika, en fälla och ett bedrägeri för de utsugna, för de fattiga.”

Vårt eget parlament är självklart en likadan fälla, där vi med några års mellanrum väljer vilka medlemmar av den härskande klassen som ska representera (läs: undertrycka) oss de följande åren.

Vad Marx i själva verket menade med att arbetarklassen ”inte helt enkelt [kan] ta över den färdiga statsapparaten” förtydligade han vid flera tillfällen.

I ett brev till Kugelman, till exempel, skriver han:

”Om du ser efter i sista kapitlet av mitt verk Louis Bonapartes artonde Brumaire ska du finna, att jag förklarar att den franska revolutionens nästa försök inte längre, som hittills skett, kommer att nöja sig med att anförtro styrandet av det byråkratiskt-militära statsmaskineriet till nya ledare, utan kommer att krossa det [Marx kursiv], och detta är förutsättningen för varje verklig folkrevolution på kontinenten.”

Vem är det som i själva verket fattar besluten i Storbritannien i dag, där de parlamentariska traditionerna sträcker sig längst bak i tiden? Inte regeringen eller ministrarna utan cheferna för bankerna och de stora monopolen, valutaspekulanterna och börsmäklarna – och vem har valt dem? Och vem var det som valde domarna och alla polischefer? Vem valde ägarna av de stora massmedierna, som inte nöjer sig med att föra propaganda i valen utan också om arbetarna och deras kamp?

Självklart står marxister i första ledet för försvaret av de demokratiska rättigheter som arbetarna vunnit genom kamp och kämpa för att utöka dem – strejkrätten, föreningsrätten, yttrandefriheten, rättigheter som just nu håller på att urholkas.

Marxister skulle till och med argumentera för att använda parlamentet, kommunfullmäktige, eller till och med domstolar om möjligheten ges för att försvara eller utöka våra rättigheter, men dessa delar av statsapparaten är inte i sig några självändamål utan bara ett medel.

Engels och staten

I Kommunistiska manifestet förklarar Marx och Engels att arbetarnas demokratiska erövringar är ”ett visst mått av rättigheter, som låter den utsugna klassen att ta några steg för att kunna kämpa för att förändra klassamhället och bygga det nya samhället, men det är också allt.”

”Staten”, lade Engels senare till, ”är ett maskineri för en klass undertryckande av en annan, både i en demokratiskt republik som i en monarki. (…) I en demokratisk republik utövar rikedomen sin makt indirekt men desto säkrare”, nämligen för det första genom ”direkt tjänstemannakorruption”, för det andra genom ”en allians mellan regering och börs”.

Kapitalisterna själva föredrar demokratin som ett billigare och mer formbart system – men som den konservativa brittiska före detta parlamentsledamoten Ian Gilmour en gång förklarade så är den också bara ett verktyg för att nå ett mål, och om den skulle hota kapitalismen skulle inte kapitalisterna tveka om att avskaffa den. Under det tidiga 1970-talet i Storbritannien förberedde brigadgeneral Kitson en militärkupp i händelse av att Labourregeringen skulle ha genomfört de socialistiska delarna av sitt program. Ett senare exempel är operation Gladio där flera europeiska säkerhetstjänster gjorde planer för framtida militärkupper.

Se exempelvis hur Apartheidregimen i Sydafrika understödde den reaktionära Inkatha rörelsen, eller militärkupperna i Latinamerika och Afrika under 1970- och 80-talet. Se hur varenda en av av statsapparatens delar användes mot den brittiska gruvstrejken 1984–85, domstolarna konfiskerade tillgångar, polisen och armén vid strejkvakter och demonstrationer, lögnerna och förvrängningarna i media.

Hur skulle arbetarna kunna ”ta över” och använda denna statsapparat? Detta borde vara spiken i kistan för reformisternas tanke att samhället skulle kunna förändras gradvis, sakta men säkert, under ett antal generationer. Kapitalismen har inte byggt upp den här ofantliga maskinen bara för att låta sig själva reformeras bort.

Marxismens uppgift är att säga sanningen om staten och inte bara vilken fara den utgör för arbetarklassen, utan också att förklara vad som borde ersätta den och hur.

Marxismen har ingenting gemensamt med anarkismens prat om organisering och auktoritet som dåligt i sig självt – detta är bara ren mystik. Utan någon form av stat – hur skulle tågen gå i tid, hur skulle en harmonisk utveckling av ekonomin och det socialistiska samhället kunna planeras?

Arbetardemokrati

Medan kapitalisterna behöver staten för att kunna upprätthålla klassamhället behöver arbetarna staten just för att avskaffa det. (På grundval av den moderna vetenskapen skulle en sådan period kunna bli kortvarig, allt medan arbetarna leder hela samhället till socialismen.) Eftersom varje stat bara existerar för en klass undertryckande av en annan så skulle arbetarstaten och arbetardemokratin innebära majoritetens styre över en minoritet, på samma sätt som den borgerliga staten är minoritetens styre över majoriteten.

Den första uppgiften för ett sådant styre skulle vara att vända sig till arbetare i hela Europa och världen med en uppmaning om att sluta sig samman för att sätta stopp för kapitalismens anarki och påbörja byggandet av ett socialistiskt samhälle. Det första steget skulle vara att nationalisera de största industrierna och företagen, för att ta kontrollen över produktionsmedlen ur privata händer, omvandla dem till offentlig egendom och sätta dem under arbetarnas egen demokratiska kontroll och styre.

En regering med ett sådant program skulle självklart redan från första början utsättas för sabotage från statsapparaten. Samtidigt skulle ett sådant program kunna inspirera miljontals arbetare att komma till dess försvar och genomföra programmet i praktiken, genom att ta över fabrikerna och bankerna.

Genom att göra detta skulle arbetarna börja uppgiften att avskaffa sig själva som klass, avskaffa klasskillnaderna i samhället och avskaffa staten som stat. Som Engels skrev:

”Den första handling, med vilken staten verkligen framträder som representant för hela samhället – övertagandet av produktionsmedlen i samhällets namn – är också dess sista självständiga handling som stat. En statsmakt som ingriper i samhällets förhållanden blir överflödig på det ena området efter det andra och insomnar av sig själv. I stället för en regering över personer får vi en förvaltning av tingen och en ledning av produktionsprocessen. ”

Överflödsekonomi och socialism

Det handlar inte om utopism. Marx fantiserade inte bara ihop ett fantastiskt nytt samhällssystem på sin kammare, utan studerade hur det nya samhället växte fram inuti det gamla. Målet med en socialistisk omvandling är att göra slut på klasskillnader, att skapa ett samhälle där Marx maxim ”från var och en efter förmåga till var och en efter behov” ska kunna bli verklighet. Detta kräver att ekonomin har utvecklats till en nivå där det finns ett överflöd av alla livsnödvändigheter, vilket är helt möjligt på grundval av den moderna vetenskapen och teknologin, när vi avskaffat marknadens anarki.

Att bygga en sådan ekonomi kräver en medveten planering och organisering av ”produktion, distribution och utbyte”, som det brittiska Labourpartiets gamla stadgar uttryckte det.

Styret över människor måste ersättas med en administration av tingen. Det är upp till den framtida arbetarstaten, som redan kommer att vara en slags halvstat, att i sin egen takt vittra bort på det ena området av samhället efter det andra.

All administration kan inte avskaffas på en gång, men byråkratin skulle kunna avskaffas omgående. Arbetsveckan skulle kunna sänkas till 32 timmar, med bibehållen lön, sedan till fyra 6-timmars dagar i veckan och så vidare. Detta skulle inte bara avskaffa arbetslösheten utan också ge människor tillräckligt med tid för att kunna delta i att styra av alla delar av samhället. För att citera Lenin: ”När alla är byråkrater, är ingen byråkrat.”

Den gamla liberala drömmen om en billig stat skulle förverkligas genom att man gör sig av med de två största utgiftsposterna. För det första skulle de statliga funktionärerna, och de administrativa uppdrag det handlar om, tas ifrån all makt och prestige. De skulle i stället vara administratörer och tekniker som tjänade en genomsnittlig en arbetarlön.

Alla funktionärer skulle vara valda och deras mandat skulle när som helst kunna återkallas. Alla partier skulle vara lagliga, förutom de fascistiska. Det enorma slöseriet med resurser som det innebär att upprätthålla ”särskilda grupper av beväpnade människor” för att upprätthålla det borgerliga samhällets ordning skulle heller inte längre vara nödvändigt. Brottslighet, säkerhet och så vidare skulle i stället kunna hanteras av samhället utan denna enorma statsapparat.

Staten har inte existerat i all evighet. Det har funnit samhällen utan stat, som inte hade behov av den. Vid ett särskilt stadium i den ekonomiska utvecklingen, som nödvändiggjorde uppdelningen av samhället i klasser, uppstod staten ur denna uppdelning. I dag är klasskillnaderna inte bara inte nödvändiga utan ett direkt hinder för mänskligheten utveckling. Uppgiften för en socialistisk omvandling av samhället är att frigöra oss från dessa bojor. Som Engels förklarade:

”Samhället som kommer att omorganisera produktionen på basis av en gemenskap av fria och jämlika producenter kommer att kasta hela statsapparaten där den hör hemma – i ett museum, sida vid sida med spinnrocken och bronsyxan.”

Men innan marxismen kan erövra staten måste vi erövra arbetarrörelsen. Att förstå statens verkliga natur, och förklara dess historia, karaktär och roll för arbetarklassen är marxismens uppgift – eftersom den är det teoretiska uttrycket för arbetarnas strävan att förändra samhället, och en vägledning till kamp.