”Handelskrig är bra” – Trump hotar den instabila världsekonomin

För ett par veckor sedan meddelade USA: president Donald Trump att han skulle införa tullar på import av stål och aluminium, vilket hotar att inleda ett farligt handelskrig med resten av världen. Detta skulle kunna kasta ner världsekonomin i ännu en djup nedgång.

[Source]

Trumps kommentarer på Twitter (se nedan) är inget mindre än en krigsförklaring – om ett handelskrig mer specifikt – från världens mäktigaste kapitalistiska land.

Detta är inte bara tweets. De utgör en mycket allvarlig fara för världsekonomin. Denna konflikt skulle lätt kunna eskalera och kasta den kapitalistiska världen ned i en djup depression likt 1930-talet. Både kapitalister och regeringar är minst sagt nervösa.

Den 3 februari tweetade Trump:

“När ett land (USA) förlorar miljarder dollar på handeln med så gott som varje land det gör affärer med, då är handelskrig bra och lätta att vinna. Om vi till exempel har ett underskott på 100 miljarder dollar med ett visst land och de försöker något, sluta handla – och vi vinner stort. Det är enkelt!”

Det var trots allt inte Wall Street-kraschen som orsakade den stora depressionen, utan att man började med protektionistisk politik och tullavgifter som ledde till ett handelskrig. Detta orsakade en kollaps i världshandeln som saknar motstycke. Det var först genom andra världskriget som detta kunde korrigeras.

Vi har förklarat många gånger tidigare att vi har gått in i en turbulent period, med skarpa och plötsliga förändringar. Trumps utmaning är ännu ett exempel på detta.

Lek med elden

Trump leker med elden, men det är inget nytt. Den avsiktliga höjningen på tullarna med 25 procent på stålimport och 10 procent på aluminium inbjuder till vedergällning från andra länder, däribland Kina och EU. Kanada, Brasilien, Sydkorea och Mexiko kommer att drabbas hårdast.

Trudeau sade att utspelet var “fullständigt oacceptabelt” och utlovade motåtgärder. Wang Hejun, en ämbetsman vid Kinas handelsdepartement, beskrev det som vårdslöst att införa tullavgifter av dessa skäl:

“Nationell säkerhet är ett väldigt brett spektrum och utan tydliga gränser kan det lätt missbrukas. Om USA:s slutgiltiga beslut skadar Kinas intressen, kommer vi säkerligen att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda våra legitima rättigheter.”

Trump svarade med att han skulle lägga på större tullavgifter.

Kina – som står för hälften av världens stålproduktion – påverkas också av överproduktionen och överflödet av stål på världsskala och försöker dumpa överskottet på världsmarknaden till extremt låga priser. Detta drabbar USA. Föga förvånande invänder en del amerikaner mot en sådan “dumpning”; medan Europa redan infört ett par dussin åtgärder riktade mot dumpning av kinesiskt stål.

Men konsekvenserna av Trumps beteende är långt mer omfattande. Trump hotar att störta hela det system för världshandel som byggts upp sedan andra världskriget.

Det är inte undra på att utspelet fick aktiemarknaderna världen över att sjunka som en sten! Wall Street har i skrivande stund (12 mars) genomgått sitt fjärde dagliga fall i rad.

“Beggar thy neighbour”

Trumps tillkännagivande går mycket längre än de tullar på tvättmaskiner och solpaneler som föreslogs i januari. Han har åberopat nationell säkerhet som orsak till sina nya handelshinder. Trump verkar mena allvar:

Den 3 februari tweetade Trump:

“Vi måste skydda vårt land och våra arbetare. Vår stålindustri är i dåligt skick. OM MAN INTE HAR STÅL, HAR MAN INTE ETT LAND!”

Detta är en försäkran om att han fullföljer sina vallöften om att försvara USA:s arbetare och industri mot orättvis utländsk konkurrens.

Reaktionen var förutsägbar. Cecilia Malmström, EU-kommissionär för handel, sa att blocket inte skulle ha annat val än att utmana och införa sina egna tullar, ihop med andra motåtgärder.

“Vi riskerar en farlig dominoeffekt här,” sade hon.

“Jag gillar inte att använda ordet ‘handelskrig’, men jag kan inte se hur (USA:s agerande) inte delvis är ett stridslystet beteende,” sade Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande. Han föreslog att de skulle rikta in sig på amerikanska produkter som motorcykelmärket Harley-Davidson, bourbon whisky och blå jeans.

EU-tjänstemän kommer att sammanställa en lista på mer än 100 amerikanska varor som ska bli föremål för motåtgärder, till ett värde på 2,8 miljarder euro. Listan kommer att bland annat att inkludera amerikanskt stål och jordbruksprodukter som ris, majs, apelsinjuice och tranbär. Detta skulle träda i kraft inom 90 dagar efter att den första amerikanska tullavgiften implementerats.

Roberto Azevêdo, Världshandelsorganisationens (WTO:s) generaldirektör, varnade för att världen riskerar att kastas in i ett handelskrig. “En eskalering är mycket möjlig,” sa han. “Ett handelskrig ligger inte i någons intresse.”

“Men låt oss vara tydliga – ingen skulle vinna ett handelskrig,” förklarade Ben Inker på det amerikanska investmentbolaget GMO.

Skador, inflation och osäkerhet

IMF skyndade sig att få ut en uppmaning om att behålla lugnet. “De importrestriktioner som USA:s president tillkännagivit kommer troligen inte bara att åsamka skada utanför USA, utan också på den amerikanska ekonomin själv, däribland på dess tillverknings- och byggindustri som använder mycket aluminium och stål”, menade valutafondens talesman Gerry Rice.

“Detta kan få stora konsekvenser”, sade Brad McMillan, investeringschef på Commonwealth Financial Network. “Tullavgifternas nettoeffekt… kommer att bli ekonomisk skada, högre inflation och större geopolitisk osäkerhet.”

Electrolux, som är Europas största tillverkare av vitvaror, meddelade att de kommer att vänta med sin planerade investering på 250 miljoner dollar i en matlagningsfabrik i Tennessee. “Vi är oroade över den påverkan som tullavgifterna skulle kunna få på vårt arbetes konkurrenskraft i USA,” sade det svenska företaget.

En representant för det italienska handelsdepartementet, Ivan Scalfarotto, sa att “Detta är fullständigt obefogat… och det skadar den globala ekonomin,” och pekade på Italiens stålexport på 4,8 miljarder euro till USA 2017, tillsammans med 1 miljard euro aluminium. “Våra producenter är inte glada och de har all rätt att inte vara glada. Men detta handlar inte bara om att försvara vårt nationella intresse, det handlar om att försvara våra regler.”

American Iron and Steel Institute sa att de var “nöjda” med uttalandet om tullavgifter. Aluminium Association sa att “vi uppskattar” presidentens engagemang för att hjälpa industrin.

USA först

Men Trump är inte intresserad av konsekvenserna någon annanstans. Som han ser det, har han bara amerikanska intressen för ögonen. Hans motto är “USA först”, och åt skogen med resten av världen. Som han själv sade: “Handelskrig är bra.”

Under sina första dagar i tjänst lade han in sitt veto mot handelsavtalet Trans-Pacific Partnership (TPP), det största handelsavtalet på en generation. Han planerar att omförhandla NAFTA, det “värsta avtalet i historien”.

I juni 1930 genomfördes Smoot-Hawley Act av president Hoover, vilket innebar skyhöga tullavgifter på importerade varor. Kanada och Europa svarade med protektionistiska tullar, vilket fördjupade depressionen, i takt med att världshandeln kollapsade.

Det är tydligt att världshandelns ökning sedan dess innebär att konsekvenserna av ett handelskrig idag skulle vara mycket värre än på 1930-talet. Alla länder är oupplösligt sammanlänkade med varandra i världskapitalismens kedja. Alla länder är underordnade världsmarknaden.

Trump blev vald med löftet att “spränga systemet” och han kan mycket väl vara på god väg att göra det. Om han ställs inför rätta i WTO skulle Trump kunna bestämma sig för att ignorera det. Detta skulle i sin tur bidra till att undergräva grundvalen för hela den internationella handeln.

Den amerikanska regeringen sade att handelskrig utkämpas hela tiden, men att 2018 skulle bli det år då USA gav sig in i kampen (“brought troops to the ramparts”). Detta är farliga saker.

En nedgång i sikte

“Idag är en stor dag för USA”, fastslog Peter Navarro, författare till boken Death by China och ordförande för Trumps handelsråd till presidenten. “Det är Trumps geni”, sa han.

Trumps tillkännagivande är också kopplat till att det pågår ett inbördeskrig i frågan om handel inuti Vita huset, där isolationister börjar få övertaget. Detta har vi aldrig sett tidigare.

Därför är det sannolikt att de globala spänningarna kommer att fortsätta eskalera. Alla de röda varningslamporna blinkar. Förblindad av sitt eget “geni”, drivs Trump in i ett handelskrig, på ett sätt som vi inte skådat sedan 1930-talet.

Dessa handlingar kan bli en utlösande faktor för en lågkonjunktur på världsskala. Det är nu tio år sedan lågkonjunkturen 2008, som var den djupaste sedan 1930-talet och fortfarande påverkar oss idag.

På grundval av en tioårig konjunkturcykel, är vi redo för ännu en nedgång inom kort. Det är svårt, om inte omöjligt, att förutse den exakta tidpunkten eftersom det är så många faktorer involverade. Utöver detta, har det kapitalistiska systemet nått sin gräns och helt tydligt uttömt sin potential. Den nuvarande “återhämtningen” är den svagaste i historien. Detta är ett tecken på dess slutgiltiga förfall.

Överproduktion

Det kapitalistiska systemet genomgår periodiskt överproduktionskriser, där massornas begränsade köpkraft kommer i konflikt med produktivkrafternas ständiga expansion.

Kapitalisterna får bukt med denna motsättning genom att investera vinsten från arbetarklassens obetalda arbete. Detta tjänar till att expandera marknaden. Men denna ökade investering resulterar helt enkelt i större produktionskapacitet och att fler varor pumpas ut för att säljas. Eftersom kapitalismen drivs av vinstmaximering, leder en minskad försäljning till minskade vinster, vilket leder till kris.

Som Marx förklarade i Kapitalet (band 3):

“Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns.”

Därför är det i sista hand överproduktionen och massornas begränsade köpkraft som orsakar kapitalismens kriser.

Naturligtvis finns det många inneboende motsättningar i det kapitalistiska systemet, men tendensen till överproduktion är den viktigaste.

Högar av pengar

En av de huvudsakliga konsekvenserna av krisen 2008 var att staten tvingades rädda kapitalismen. Detta innebar också att man började genomföra nedskärningar överallt. Men att man försämrade arbetarklassens levnadsstandard, innebar också att man skar ner på kapitalisternas marknad.

Denna “bristande efterfrågan” ledde i sin tur till att investeringarna minskade kraftigt. Varför investera när du inte kan använda den kapacitet som du redan har?

Därför har de historiskt låga räntorna och de billiga lånen inte lett till ökade investeringar från storföretagen. I Storbritannien sitter de på en hög med pengar som är värd 700 miljarder pund. När de spenderar pengar, gör de inte det genom att investera i produktion. Företagen har varit fullt upptagna med att köpa sina egna aktier för att driva upp priserna. Deras aktieägare blir rikare, men de har inte gjort någon samhällelig nytta.

Möjligheten till vinstgivande investeringar i produktionen har minskat i takt med att “överkapaciteten” blivit mer utbredd. Varför ska man producera, när man kan göra mer pengar på att spekulera i värdepapper?

Kapitalförvaltare är kapitalismens gamar. De tar över företag, säljer av deras tillgångar och tvingar ut arbetarna i arbetslöshet. Centraliseringen och koncentrationen av kapital fortsätter i rask takt genom att uppköpen sprider sig som ett virus.

En minimal elit flyttar sitt kapital världen runt alltefter miljardärklassens nycker, vilket ger processen en ännu mer krampaktig och oförutsägbar karaktär. Monopolkapitalismen, där en handfull gigantiska bolag dominerar världsekonomin, har fört samhället in i en återvändsgränd.

Drunknar i skuld

Regeringar och banker skulle sänka skuldnivåerna, som hade blivit farligt höga. Men på grund av de billiga lånen har skuldnivåerna i stället fortsatt att stiga.

Den totala statsskulden i OECD-länderna har ökat från 25 000 miljarder dollar 2008 till mer än 45 000 miljarder dollar detta året. De genomsnittliga skuldnivåerna i förhållande till BNP i OECD uppgick till 73 procent förra året, och dess medlemmar beräknas låna 10 500 miljarder pund på marknaderna detta året. Eftersom mycket av den skuld som skapades till följd av finanskrisen kommer att löpa ut under de kommande åren, är industriländerna tvungna att återfinansiera 40 procent av sina totala skulder de kommande tre åren, enligt OECD. Detta kommer att leda till ökad turbulens.

Ordföranden för OECD:s kommitté för ekonomiska bedömningar, William White, skrev att:

“Den globala penningpolitiken har varit ‘supergenerös’ under flera år. Men det blir allt mer tydligt att den är fast i en skuldfälla som den själv skapat. [...]

“Att bara hålla tummarna och be för att 'det kanske aldrig händer' skulle vara oklokt, minst sagt.”

“Att fortsätta längs det nuvarande penningpolitiska spåret är ineffektivt och allt farligare. Men vilken ändring som helst innebär stora risker. Det är tydligt att oddsen för att en ny kris exploderar fortsätter att stiga.”

Till och med några av kapitalets experter är medvetna att en ny kris kommer. Men de har ingen lösning. Oavsett vad de gör, kommer de att göra fel. Att höja räntorna, som vissa gör, kommer att göra skuldbördan outhärdlig. De företag som stödjer sig på billig kredit kommer att gå under. Detta kan i sig själv påskynda en ny nedgång.

“Behovet av förberedande åtgärder har blivit större, i och med att vår möjlighet att svara med en konjunkturutjämnande makroekonomisk politik nu är begränsad,” fortsätter White. “Denna politik kan utlösa den oreda som vi hoppas undvika. Det är långt bättre att förbereda sig för det värsta, även om vi hoppas på det bästa.” (Financial Times, 18/2-2018)

Fiktivt kapital

Hoppet är det sista som lämnar människan. Kapitalisterna tvingas klamra sig fast vid falska förhoppningar eftersom det inte finns något sätt att undvika det kapitalistiska systemets motsättningar. Det är mer som om Banquos ständigt närvarande spöke i Macbeth hemsöker dem.

Allt pekar mot en massiv nedgång. Precis som innan kraschen 1929 och krisen 2008, ser vi en överdrivet optimistisk marknad, en så kallad “tjurmarknad”. Dagens marknader har rusat i höjden och speglar inte den ekonomiska verkligheten.

Om man mäter i Robert Shillers konjunkturrensade p/e-tal (aktiekursen dividerad med vinsten per aktie, ö.a.), så ligger USA:s aktiemarknad på samma höga nivå som år 1929. “Detta borde vara ett orosmoln, inte något att skryta om”, skrev Martin Wolf i Financial Times. (2018-01-30)

Aktiemarknaden är till största delen baserad på fiktivt kapital – alltså värden som inte backas upp av riktiga tillgångar. Den drivs helt och hållet av spekulation, på samma sätt som på 1920-talet. CDO:s och andra “finansiella massförstörelsevapen” från den förra krisen har återuppstått, denna gången packade med ännu mer sprängmedel.

Skulderna stiger medan reallönerna stagnerar eller faller. Företagens vinster är goda men lönerna pressas nedåt och produktionen stagnerar. De har gjort allt för att utvinna den sista droppen vinst från arbetarklassens obetalda arbete. Investeringarna i industrin stagnerar. I slutändan har “återhämtningen” pågått i nio år och har snart nått vägs ände.

På en knivsegg

Vad som helst kan utlösa en nedgång. Och den kommer att sprida sig snabbt, när den väl kommer. Det kommer att bli en världshändelse. Globaliseringen kommer bara att betyda globaliserad kris. Alla de fiktiva värden som byggts upp det senaste årtiondet kommer att förstöras när världens aktiemarknader kollapsar. Detta kommer att ha en dominoeffekt på den verkliga ekonomin när produktionen stannar upp och krediterna sinar.

När USA introducerade Smoot-Hawley Act 1930 för att skydda sitt jordbruk, så var nedgången redan på väg. Men de skyddstullar som man reste kring jordbruket fick katastrofala följder i Centraleuropa. Dessa ekonomier hade lånat stora summor från franska och brittiska banker. När de gick i konkurs utlöste detta en bankkris som orsakade konkurser i USA.

När tullar infördes av andra länder spårade allting bortom all kontroll. Regeringar började genomföra devalveringar för att bibehålla sina andelar av den krympande marknaden. Nedgången skapade rivalitet överallt. Det var detta som förvandlade lågkonjunkturen till en kollaps för världshandeln och den stora depressionen.

Systemet fungerar inte

Allt detta visar det kapitalistiska systemets återvändsgränd. Det privata ägandet av produktionsmedlen har, tillsammans med nationalstaten, blivit ett massivt hinder för den ekonomiska utvecklingen.

Nedgången 2008 var en grundläggande vändpunkt. Den inledde en ny epok av kris, turbulens och omvälvningar. Den inledde åtstramningar och massiva attacker på arbetarklassen. Detta är den kapitalistisk krisens innebörd. Systemet har inte längre råd med det förflutnas reformer. Det är försämringar som står på dagordningen.

Detta har gett upphov till en häftig motreaktion mot kapitalismen. Det finns en växande ilska och förbittring mot samhällets rikaste och det politiska etablissemanget. Detta förklarar den massiva polarisering längs klasslinjer som pågår. Den gamla samhällsordningen faller sönder och de kapitalistiska partierna är i kris.

Detta förklarar stödet för det brittiska Labourpartiet och Jeremy Corbyn, som verkar erbjuda ett alternativ. Marx förklarade att revolutionens gamla mullvad kommer att gräva sig fram under marken och plötsligt dyka upp på ytan.

En ny kapitalistisk nedgång och en möjlig ny depression kommer att få förödande konsekvenser, mycket våldsammare än under den föregående perioden. Miljontals människor kommer att politiseras när de letar efter en lösning på krisen.

Alla försök att lappa ihop det kapitalistiska systemet är dömda att misslyckas. Det finns ingen lösning för arbetarklassen inom kapitalismens ramar.

Det är bara en socialistisk planerad ekonomi, under arbetarklassens demokratiska kontroll, som kan erbjuda någon lösning. Endast om vi avskaffar produktion för vinst och “marknadsekonomins” tyranni kan vi använda människor och resurser för allas välbefinnande.

Trumps hot uttrycker systemets kris. Om han genomför sina hot om att införa stora tullavgifter, så kan vad som helst hända. Precis som på 1930-talet, kommer det kapitalistiska systemet att falla in i en katastrofal nedåtgående spiral. Det är bara en socialistisk samhällsomvandling som kan rädda mänskligheten från en sådan katastrof.