Filosofins historia. Kapitel 6: Filosofin efter 1900

Alan Woods bok Filosofins historia i svensk översättning av Hans Åkesson. Den skrevs ursprungligen som ett appendix till boken Reason in Revolt men växte i omfattning till ett helt eget verk.

Anmärkning

Detta är ett grovt utkast till det avslutande kapitlet av Filosofins historia av Alan Woods. På grund av tidsbrist har författaren tyvärr aldrig haft tillfälle att färdigställa detta utkast. Vi väljer trots detta att publicera det, eftersom vi anser att det innehåller mycket intressant material. Författaren har gett oss tillstånd att publicera kapitlet med denna notis. - Revolution red.

Kapitel 6

Filosofin efter 1900

Den nutida filosofin befinner sig i ett skede av nedgång som den inte kommer ur. Om man letar bland alla trender inom den moderna västerländska filosofin efter en enda idé som inte redan sedan länge uttryckts av andra på ett redigare sätt, så letar man förgäves. Den borgerliga filosofin har förtorkat. Den har inget nytt eller meningsfullt att säga. Detta är den verkliga anledningen till att den möter ett allmänt välförtjänt förakt eller mer korrekt likgiltighet.

Än en gång ser vi den olycksdigra effekten av arbetets delning i en extremt hög grad och hur den slår tillbaka. Ensamma i sina elfenbenstorn tillbringar akademikerna sina liv med att författa dunkla teser vilka läses och ibland besvaras av andra akademiker. Få personer förstår vad de skriver. Än färre bryr sig. Likt ett antikt prästkast med ett eget hemligt språk som bara förstås av de invigda tar de sin tillflykt till allehanda symboler och jargong, som med avsikt förefaller obegripligt. Längre än så här kan man dock inte dra liknelsen. Prästernas mystiska ordsvall togs ändå på dödligt allvar av de flesta. De enda som överhuvudtaget uppmärksammar dagens filosofer är andra filosofer, vilka ju måste på något sätt tjäna ihop till sitt levebröd.

Det är länge sedan Josef Dietzgen hävdade att den officiella filosofin bara fungerade som skyddsvärn mot socialismen.1 Det spelar ingen roll hur upprört de än förnekar det, så har yrkesfilosoferna enrollerats som försvarare av status quo och bundsförvanter i kampen mot marxismen. Detta var helt uppenbart under kalla krigets period, men det gäller fortfarande. Det är inte någonting nytt. Ända sedan marxismen steg fram som en betydande kraft och utmanade den rådande ordningen har etablissemanget förklarat krig mot alla aspekter av marxistisk ideologi, med början i den dialektiska materialismen. Enbart att nämna marxism i dessa kretsar retar garanterat djupt rotade reflexer: förlegad, ovetenskaplig, för länge sedan motbevisad, metafysik och alla de andra uttjatade och tröttsamma litaniorna.

Inte bara Marx och Engels är persona non grata i filosofinstitutionernas vördnadsfulla korridorer, utan även stackars gamle Hegel, som en gång hyllades som filosofernas filosof par excellence, är utsatt för en ytterst skamlig tystnadens konspiration. Detta förhållande speglar inte enbart materiella intressen, vilka fort nog brukar övertyga även de modigaste själar att det inte är särskilt klokt att utmana de som står för anslagen och kontrollerar karriärerna. De vill inte heller bli påminda om det faktum att en gång i tiden hade filosofer faktiskt något påtagligt och viktigt att säga om den verkliga världen.Huvudtrender

Om vi bortser från idéerna hos några få fritänkare, som Henri Bergson, John Dewey, George Santayana och Alfred North Whitehead kan det stora flertalet av de moderna västerländska filosofierna inordnas i några få kategorier. Vi har den subjektivistiska skolan, till vilken man kan inräkna existensialismen och där finns också olika varianter av logisk positivism inklusive lingvistisk filosofi. Den förstnämnda trenden har i allmänhet varit i ropet inom de latinska länderna, särskilt då Frankrike. Den senare trenden har ända till nyligen varit förankrad inom den anglosaxiska världen. Det är mot den sistnämnda vi kommer att rikta vår uppmärksamhet p.g.a. dess pretentiösa anspråk att representera vetenskapens filosofi. Denna trend, som dominerat filosofin i Storbritannien och USA under större delen av 1900-talet, har uppträtt under många skilda skepnader och olika namn – neopositivism, logisk empirism, empiriokriticism, analytisk filosofi o.s.v. Även om den i den tysktalande världen aldrig nådde samma framskjutna ställning som i Storbritannien och USA, så har tyska och särskilt österrikiska filosofer i hög grad bidragit till denna riktning. Vid sekelskiftet 1900 utvecklade fysikern Ernst Mach empiriokriticismens filosofi. Mach hävdade att det inte var möjligt att bevisa den materiella världens existens.

För de allra flesta förefaller denna föreställning som minst sagt egendomlig. Det är den också. Trots det åtnjuter den ett stort mått av popularitet bland filosofer under större delen av 1900-talet. Det var inte heller någon ny idé. Den var grundad på de idéer som utarbetades av biskop Berkeley under 1700-talet. Dessa idéer var den värsta sorten av subjektiv idealism och neopositivisterna tycker inte om att bli påminda om vem som är den faktiske författaren till deras idéer. Neopositivisterna betraktar sig som vetenskapliga empirister, men biskop Berkeleys idéer utgick ytterst från den inskränkta brittiska empiristiska filosofin, grundad på Lockes föreställning om att all mänsklig kunskap härrör från våra sinnen.

Eftersom all kunskap härrör från sinnesförnimmelser, resonerade han, kan jag då vara säker på att detta äpple existerar? Inte alls. Allt jag kan påstå med säkerhet är att jag kan se det, känna lukten av det o.s.v. Med andra ord, allt jag känner till är mina sinnesförnimmelser. Trots alla påståenden om motsatsen så leder denna typ av argumentering oundvikligen till slutsatsen att enbart jag existerar. Detta synsätt är känt inom filosofin som solipsism (lat. solus ipse, jag ensam). Denna argumentation om att den fysiska världens existens är omöjlig att bevisa, bemöttes av Engels redan 1892 i inledning till den engelska upplagan av Socialismens utveckling från utopi till vetenskap:

”Likaså erkänner vår agnostiker, att allt vårt vetande vilar på de meddelanden, som vi mottager genom våra sinnen. Men, fortsätter han, hur kan vi veta, om våra sinnen ger oss riktiga avbilder av de ting, som de förnimmer? Och vidare säger han oss: när han talar om tingen eller deras egenskaper, så menar han i verkligheten inte dessa ting och deras egenskaper själva, om vilka han inte kan veta något bestämt, utan blott de intryck, som de gjort på hans sinnen. Det är visserligen ett betraktelsesätt, som det förefaller svårt att nå med blott argumentation. Men innan människor argumenterade, handlade de. ‘I begynnelsen var handlingen.’ Och mänskligt handlande hade redan löst svårigheten, långt innan mänskligt snusförnuft uppfann den. The proof of the pudding is in the eating. (Man prövar puddingen genom att äta den.) I det ögonblick då vi för vårt eget bruk använder dessa ting, alltefter de egenskaper som vi iakttager hos dem, i samma ögonblick underkastar vi våra sinnens iakttagelser ett ofelbart prov ifråga om deras riktighet eller oriktighet. Om dessa iakttagelser var oriktiga, då måste också vårt omdöme om hur ett dylikt ting kan användas vara oriktigt, och vårt försök att använda det måste misslyckas. Men om vi uppnår vårt syfte, om vi finner att tinget motsvarar vår föreställning om det, att det utför det som vi använt det till, då är detta ett positivt bevis för att inom dessa gränser våra iakttagelser om tinget och om dess egenskaper stämmer med den utanför oss existerande verkligheten.”

Materialismen och empiriokriticismen

Machs huvudsakliga argument – ett eko av Berkeleys idéer – var ”Jag tolkar världen genom mina sinnen”. En materialist skulle tillägga ”men världen existerar oberoende av mina sinnen”. Om man utelämnar denna sista grundläggande sanning hamnar man i alla slags absurditeter – t.ex. skulle vi då tvingas tillstå att världen inte existerade innan det fanns någon närvarande som kunde observera den. Eller mer korrekt, den existerade inte innan jag var närvarande och kunde observera den, eftersom allt jag känner till är mina sinnesintryck och därför kan jag inte med säkerhet veta om någon annan existerar. Faktiskt skulle följden av dessa vansinnigheter bli att om jag sluter mina ögon, så skulle världen försvinna. Låter detta helt sinnesrubbat? Det är det. Ändå har mycket liknande synsätt anammats inte bara av filosofer utan även av högt ansedda vetenskapsmän. Låt oss inte glömma bort att Mach själv var fysiker.

Machs argument bemöttes fullt ut av Lenin i hans bok Materialismen och empiriokriticismen, där Lenin förklarade att:

”Materien är en filosofisk kategori för att beteckna den objektiva realiteten, som är människan given i hennes förnimmelser, som kopieras, fotograferas och avbildas av våra förnimmelser samt existerar oberoende av dem.”3

Marx och Engels hade redan tidigare utrett denna fråga:

”Frågan om varat står över huvud taget öppen alltifrån den punkt där vår synkrets upphör. Världens verkliga enhet ligger i dess materialitet, och denna är inte bevisad med ett par taskspelarfraser utan förutsätter en lång och mödosam utveckling av filosofin och naturvetenskapen.”4

Faktiskt så hade detta redan behandlats av Hegel, som påpekade:

”I vardagsspråket så betyder objektiv det som existerar utanför oss själva och som når oss i form av förnimmelser.”5

Machs grövsta fel, som han övertog från Hume och Kant, bestod i att han betraktade sinnena som en slags mur som skiljer det individuella (subjektet) från den materiella världen (objektet). I själva verket kan inte sinnena själva existera utan ett nervsystem, en hjärna, en kropp och föda, alltså inte utan en fysisk omgivning. Att framställa sinnena som något oberoende och skiljt från kroppen, d.v.s. från materia ordnat på ett visst sätt, är värsta sortens idealistiskt nonsens. Det har inget att göra med vetenskap och allt att göra med religion och spiritualism.

Tanken är ingenting annat än materia som tänker. Den är resultatet av materia som ordnats på ett visst sätt. Sålunda är människan en del av naturen, men en mycket speciellt del som utmärks av sin förmåga att tänka igenom och begripa den övriga naturen. En av den subjektiva idealismens mest påfallande motsägelser är denna: Om den fysiska världen bara existerar om den förnimmas, hur kan den då ha existerat innan människan existerade eller innan livet självt existerade? Hur än de logiska positivisterna fortfarande vrider och vänder på detta problem är de oförmögna att ge ett tillfredställande svar på denna grundläggande fråga. Engels skrev i Anti-Dühring:

”Så kan det gå när man på rent naturalistiskt maner uppfattar »medvetandet», »tänkandet» som något givet, som något på förhand stridande mot varat, naturen. Sedan måste man naturligtvis finna det högst märkvärdigt att medvetande och natur, tänkande och vara, tankelagar och naturlagar kan stämma överens. Går man emellertid vidare och frågar vad tänkande och medvetande är och varifrån de härstammar, så finner man, att de är produkter av den mänskliga hjärnan och människan själv är en naturprodukt, som utvecklat sig i och tillsammans med sin omgivning. Det förstås då av sig självt, att produkterna av den mänskliga hjärnan som ju i sista hand också är naturprodukter, inte står i motsättning till utan svarar mot de övriga natursammanhangen.”6

Och Lenin skrev när han avhandlade samma fråga:

”För varje naturforskare som inte förts på villovägar av professorsfilosofin såväl som för varje materialist är förnimmelsen faktiskt den omedelbara förbindelsen mellan medvetandet och yttervärlden, en förvandling av den yttre retningens energi till ett medvetandefaktum. Denna förvandling har varje människa iakttagit miljoner gånger och den iakttas faktiskt vid varje steg. Sofismen i den idealistiska filosofin består i att förnimmelsen inte anses vara förbindelselänken mellan medvetandet och yttervärlden utan en skranka, en mur som skiljer medvetandet från yttervärlden, inte bilden av den yttre företeelse som motsvarar förnimmelsen utan det »enda varande».”7

Frågan om världen utanför oss själva är verklig eller inte verklig, är i själva verket en praktisk och inte en filosofisk fråga. Denna fråga kan inte lösas på studerkammaren, utan kräver mänsklighetens samlade erfarenheter av kampen att bemästra och förändra sina existensvillkor och därigenom också omforma sig själv. Marx formulerade detta mycket klart i sin andra tes om Feuerbach:

”Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet – är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, dvs. verkligheten och kraften, härsidesheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praxis – är en rent akademisk fråga.”8

Reaktionen mot den hegelska idealismen

I Storbritannien var underligt nog hegelianismen, framställd i en tillbörlig mystisk och religiös form, den dominerande filosofin under senare hälften av 1800-talet. Empirismen är en djupt rotad tradition inom den anglosaxiska världen. Bertrand Russell och George Edward Moore invände mot den intetsägande karaktären hos den hegelska filosofin som den framställdes av sådana som Bradley, McTaggart och Stirling, författare till Hegels hemlighet (om vilken Lenin anmärkte att ”Det var en väl förborgad hemlighet.”). Dessa idealister lärde ut en censurerad version av Hegel, där allt av värde uteslöts men det mystiska sparades. McTaggart t.ex. hävdade att tidsbegreppet var motsägelsefullt och därför omöjligt att åskådliggöra i verkligheten. Sådant mystiskt struntprat stötte bort en hel generation av yngre filosofer, som Moore och Russell.

Därmed inleddes en sund reaktion mot idealistisk mystifikation. Men vad skulle man ersätta den med? De letade vida omkring efter ett alternativ och hittade ett av gammalt brittiskt märke – sunt förnuft och fakta. De förespråkade en återgång till empirism för att försöka rensa bort all idealism ur filosofin. Deras lösenord var desamma som för Isaac Newton: ”Fysiker, se upp för metafysiken!” I stället för ett förstockat idealistiskt teoretiserande föredrar empirismen att inte teoretisera överhuvudtaget. Tyvärr är detta inte möjligt. Filosofin avskyr, i likhet med naturen, tomrummet.

Det enda dugliga alternativet till metafysiken är helgjuten materialism – dialektisk materialism. De slängde ut barnet med badvattnet då de ignorerade den filosofiska revolution som sattes i verket av Marx och Engels, vilka skalade bort den idealistiska grannlåten ur den hegelska filosofin och därmed blottlade dess rationella kärna.

Den brittiska empirismen, som grundades av Bacon, Hobbes och Locke, råkade in i en långvarig nedgångsperiod med Berkeley och Hume, för att slutligen hamna i en återvändsgränd. John Stuart Mill försökte gjuta nytt liv i den, men åstadkom bara en steril vulgarisering. Empirismens utgångssats är: ”Jag tolkar världen genom mina sinnen.” Till denna självklara sats måste man dock tillägga: ”Världen existerar oberoende av mina sinnen.”

Sinnena är ytterst källan till all mänsklig kunskap. I lika stor mån är de källan till många misstag. Empirismens uppkomst utgjorde ett stort språng framåt för det mänskliga tänkandet. Den markerade förkastandet av den kyrkliga diktaturen över vetenskapen och en seger för en genuin vetenskaplig metod grundad på experiment och observation, till skillnad från skolastikens destruktiva idealism.

Men denna materialism förblev ofullständig och ensidig. Framför allt blev den ett rov för det rådande mekanistiska sättet att tänka. Det är en paradox att de största framstegen inom filosofi gjordes av idealistiska filosofer såsom Spinoza, Leibniz, Kant och framför allt av Hegel. Denna motsägelse försvann med Marx och Engels, vilka för första gången kombinerade dialektiken med materialismens vetenskapliga metodik.

Till George Edward Moores förtjänst måste räknas att han inte bara kritiserade den hegelska mysticismen, utan även den mysticism som oundvikligen blir följden av en ensidig empirism. Exemplen Berkeley och Hume visar vart detta leder – till ett moras av subjektiv idealism och solipsism (föreställningen om att enbart jag existerar). I sin avhandling The Nature of Judgment (1899), argumenterade Moore för en kunskapsteori som utgår ifrån att den fysiska världen existerar oberoende av sinnena.

I en artikel från 1925, A Defence of Common Sense, för han ett resonemang om att jag åt frukost i morse (alltså existerar tiden) och jag har en penna i min hand (alltså existerar den yttre världen).

Hellre detta än Machs och Heisenbergs mystiska nonsens, men det är knappast tillräckligt. Dylika ytliga argument för inte filosofin ett enda steg framåt jämfört med då kynikern Diogenes bevisade rörelsens existens genom att helt enkelt gå fram och tillbaka. Inom vissa bestämda gränser så kan det sunda förnuftet vara tillräckligt. Men utanför dessa begränsningar slår det fel och kan även ge upphov till mer olycksbådande misstag. Glöm inte bort att det sunda förnuftet säger oss att världen är platt och att solen kretsar runt jorden!

Hur gärna vi än vill kan vi inte klara oss utan teoretiska generaliseringar, vilka får oss att komma bortom de omedelbara sinnesintryckens värld. Moore försökte bekämpa metafysiken genom att åberopa det sunda förnuftets uppfattningar, men detta är innehållslöst filosofiskt sett. Varför åberopa dessa uppfattningar, hellre än några andra uppfattningar? Det innebär ju att åberopa sig på kreti och pleti och på de fördomar som råder i det samhälle vi lever under. I slutänden så hamnar vi då återigen i en allt väsentligen subjektiv filosofi och än värre i en filosofi djupt rotad i status quo.

Logisk atomism

När Moore förespråkade en återgång till sunt förnuft – en typisk anglosaxisk reaktion, inte bara gentemot idealism, utan även gentemot allt slags teoretiskt tänkande som tycks strida mot erfarenhetens trånga värld – så var Russell på väg i en helt annan riktning.

Russell, och till en början även Wittgenstein, trodde att språkets underliggande struktur speglade den hos världen och därför skulle en analys av språket avslöja viktiga sanningar om verkligheten. Det finns faktiskt ett uns av sanning i denna idé, vilket Hegel påpekade för länge sedan. Men här framställdes detta på ett trångsynt och ensidigt sätt, som bara kunde leda in i en återvändsgränd.

Ur askan i elden! Russell skilde sig från Moore i det att han försökte utarbeta en ny teori och metodik. Hur ska man ställa logiken på vetenskaplig grund? Jo, genom att förläna den ett matematiskt språk. Påverkad av den lysande unge österrikaren Ludwig Wittgenstein, publicerade Russell 1918-1919 en artikelserie The Philosophy of Logical Atomism, där han avsåg att blottlägga språkets grundläggande funktionssätt och därigenom upptäcka de fundamentala strukturer som språket beskriver.

Wittgenstein, som hade flyttat till Cambridge, delade till att börja med Russells och Carnaps uppfattning, men blev senare tvivlande till matematikens och logikens grundvalar och inriktade sig istället på studiet av det vanliga språket. Han hade ståndpunkten att:

”All filosofi är ‘språkkritik’.”9

Wittgenstein uttryckte sin målsättning på följande sätt:

”Filosofin är en kamp mot förhäxandet av vårt förstånd genom vårt språk.”10

Sådant anses på fullaste allvar som den slutliga lösningen på alla stora filosofiska problem.11 Städa bara upp i grammatik och syntax och allt löser sig! Som om dessa problem beror på något slags missförstånd, på ett inkorrekt språk eller formella brister i tänkandet. Nu skulle för första gången på två och halvt tusen år de stora männen vid Oxbridge plötsligt börja tala och tänka med erforderlig klarhet och snabbt sopa bort den förvirring som utsåtts av dumbommar som Sokrates, Aristoteles och så givetvis Karl Marx.

Teorin bakom logisk atomism grundas på en felaktig uppfattning om språket och utgår från en ytlig analogi hämtad från det som då var aktuellt inom fysiken. De enklaste satserna kallades atomära, medan de mer komplexa satserna betecknades som molekylära. Det var genom att låna en fraseologi från fysiken som Russell hoppades att hans utsagor om språket skulle få en naturvetenskaplig prägel. Det finns dock ingenting vetenskapligt i dessa. Språket är det som minst av allt lämpar sig för denna sort av reduktionistisk sönderdelning. Språket är en komplex helhet som är mycket mer än summan av sina enskilda delar. Russells hela metod speglar bristerna inte bara i hans inskränkta och formalistiska filosofi, utan även begränsningen för den tidens fysik.

Inte ens begreppet lingvistisk filosofi är nytt. Man kan finna det redan i de verk som skrevs av Locke, Berkeley och Hume, för att inte nämna Hegel, som hade en hel del dialektiska insikter om språket. Wittgensteins hyllade verk Tractatus logico-philosophicus är ett åskådligt exempel på hur dessa damer och herrar slog knut på sig själva med deras metafysiska spekulationer om språket. Enligt Wittgenstein kan vi bara känna världen genom de empiriska vetenskaperna, ändå gör Tractatus anspråk på att ha blottlagt förhållandet mellan språket och den verkliga världen. Tractatus säger om sig själv att dess påståenden inte går att uttrycka på ett sammanhängande sätt. Och så har dessa människor mage att anklaga Hegel för att vara obegriplig!

Wienkretsen

Efter det första världskriget bildades den filosofiska riktningen logisk positivism (även kallad logisk empirism) av personer från Wienkretsen, en grupp som leddes av Rudolf Carnap. Med pukor och trumpeter kungjordes för världen att filosofin måste vara vetenskaplig. Allt sedan dess har detta varit den logiska positivismens stridsrop. Det hävdas att denna sorts filosofi ensamt förtjänar att kallas för den vetenskapliga metoden.

Alla andra filosofier, gamla som nya, måste bryskt underkasta sig den självutnämnda vetenskapsfilosofins premisser. De som inte rättar sig efter dess dogmer blir omedelbart stämplade som ovetenskapliga eller än värre som metafysiker och förpassas ut i mörkret. Där kan de under jämmer och tandagnisslan frotteras med sådana som Marx, Hegel, Freud, Aristoteles, Spinoza, den helige Augustinus och hela skaran av förstockade metafysiker, vilka alla är förtappade i evighet enligt den högsta vetenskapsfilosofiska visheten.

Carnap började med förnimmelserna (Världens logiska uppbyggnad, 1928) för att sedan ägna sig åt semantiken (Språkets logiska syntax, 1934) och hamnade slutligen i logiken (Mening och nödvändighet, 1947).

Ludwig Wittgenstein gav 1922 ut sitt verk Tractatus Logico-Philosophicus med den lovvärda avsikten att göra tankar klarare (uppenbarligen tog han för givet att människor ditintills inte kunnat tänka klart). Vi har ju redan tidigare påpekat att denna riktning inte kännetecknades av någon anmärkningsvärd ödmjukhet.

Huvuddragen i deras idéer är följande:

Alla meningsfulla utsagor består antingen av

a) formellt logiska eller matematiska satser

eller

b) faktiska påståenden inom fackvetenskaperna Alla påståenden som gör anspråk på att vara faktiska är meningsfulla endast om det är möjligt att säga hur de kan verifieras. Metafysiska påståenden faller utanför dessa kategorier och är inte meningsfulla. Alla utsagor om moraliska, estetiska eller religiösa värden är inte vetenskapligt verifierbara och är därmed inte meningsfulla.

Således kan vi med några rader utan vidare avspisa tvåtusen år av mänskligt tänkande. Om det inte passar in i reglerna för den logiska positivismens tvångströja klassas det som varken sant eller falskt utan enbart som meningslöst. Gud Fader och Hin Håle, dialektisk materialism, psykoanalys, Platons och Aristoteles arbeten, Spinozas verk, Bibeln, Koranen och Toran avspisas utan vidare.

Efter Hitlers maktövertagande reste Carnap och hans medarbetare över till USA, där deras idéer vann insteg. Men som över allt annars så ledde den logiska positivismens olika utvecklingar in i en återvändsgränd. Bertrand Russell började med logiken, ägnade sig sedan åt problemet med varseblivning och hamnade slutligen i semantiken, en gagnlös lek med ord och symboler.

Den uttalade avsikten var att från filosofin rensa bort metafysik i gemen. Men vägen till en viss het plats är kantad med goda föresatser. Det som så nonchalant slängdes ut genom handlarens dörr, kom tillbaka genom bakdörren. I stället för att bekämpa den idealistiska metafysiken öppet och ärligt (vilket bara kan ske genom att fullt ut anamma en materialistisk ståndpunkt, den enda sant vetenskapliga metodiken), tog de sin tillflykt till ett slags filosofiskt kryphål. I bästa fall leder sådant till agnosticism, en gemen och inkonsekvent materialism. I sämsta fall leder det rakt in i den subjektiva idealismens sumpmarker.

Det som omedelbart slår en är det särdeles torftiga tänkandet, den inskränkta formalismen, frånvaron av verkligt innehåll, och den intellektuella fegheten i hela denna åskådning. Måste vi verkligen påminna oss själva om att alla framsteg inom det mänskliga tänkandet, särskilt inom vetenskaperna, gjordes av stora tänkare vilka sporrades av det okända och vilka inte tvekade att ställa frågor som inte gick att besvara just då? Hur skulle de grekiska atomisternas briljanta teorier vara möjliga att empiriskt verifieras med den tidens teknologi? Vi kan föreställa oss hur det antika Greklands motsvarigheter till dessa vetenskapsfilosofer förlöjligade Demokritos och Epikuros meningslösa metafysik.

Logisk positivism

Motståndare till marxismen brukar skratta åt alla splittringsgrupper inom den politiska vänstern. Men läget är inte så annorlunda för alla de käbblande grupper som utgått från den logiska positivismen. Trots allt är det samma visa som spelats på ett annat piano. I Storbritannien hade de sitt fäste i Oxford, där G. E. Moore representerade en typisk engelsk inriktning med en realistisk och sunt förnuftsbaserad inställning till etik och kunskapsteori.

Under det tidiga 1900-talet så reagerade Bertrand Russell och Alfred North Whitehead mot den rådande pseudo-hegelianska idealismen på ett annat sätt. De hade för avsikt att utveckla en ny logik i ett verk som publicerades 1910-13 och som de i all blygsamhet gav samma titel som Newtons epokgörande mästerverk Principia Mathematica.

”Denna skola leder sitt ursprung från de matematiker, som tagit itu med att rensa ut ur sin vetenskap felslut och löjliga resonemang.”12

Den här sortens skrävel är synnerligen utmärkande för hela den logiskt positivistiska riktningen, precis som Dühring lovade runt och sedan höll tunt. Här har verkligheten ställts på huvudet. Världen kan bara förstås genom att analysera idéer eller än värre genom att analysera ord. Vi är nu tillbaka till samma gamla mysticism som i Machs empiriokriticism, som Lenin jämnade med marken 1908. Russell vänder och vrider sig kring den centrala frågan om fysiska objekt kan existera utanför våra sinnen. Vid ett visst tillfälle hävdar han att observatören måste förmoda att den materiella världen existerar som den bästa möjliga hypotesen som förklarar hans erfarenheter. Vid ett annat tillfälle argumenterar han för att fysiska objekt kan betraktas som logiska konstruktioner utifrån våra sinnesdata.

Denna besatthet kring språket är ingen tillfällighet. Den passar väl in på en djupt inrotad fördom hos intellektuella att verkligheten är liktydigt med idéer och ord. Man får inte glömma bort att den period som behandlas saknade motstycke när det gällde sociala omvälvningar. Ett världskrig där miljoner slaktades, den ryska revolutionen, ekonomiska kriser och gruvarbetarstrejk i Storbritannien. Och hur var det i Oxford och Cambridge? Där skrevs tjocka böcker om ordens betydelse och försök gjordes att skapa ett perfekt språk. Kanhända flydde man till den förädlade syntaxens atmosfär och nedbrytningen av språket till dess atomer i en strävan efter mening i en värld utan mening. Eller ännu hellre, förnekade världens existens överhuvudtaget! Det var vad de grekiska och romerska skeptikerna gjorde, liksom de medeltida munkarna, biskop Berkeley och nu även de självutnämnda vetenskapsfilosoferna. Har det någonsin i hela filosofihistorien förekommit något mer komiskt, missvisande och pretentiöst?

Det finns en gemensam nämnare för alla dessa riktningar. Det är den uppförstorade betydelse de fäster vid språket. ”I begynnelsen fanns Ordet”, så inledde Johannes sitt evangelium. Detta anammades av den logiska positivismen som sin lystringsappell med det lilla tillägget att det inte bara gällde begynnelsen utan även mitten och slutet! Allt är en fråga om ord. Detta är helt i linje med den psykologi och de fördomar som råder hos människor, som lever av det talade eller skrivna ordet. En mager jord ger bara klena skördar. En blodfattig miljö ger bara en bleksotig filosofi. Allt detta semantiska knåpande och påtande under årtionden var menat att representera filosofin. Som Hegel en gång anmärkte:

”Med det lilla som människans ande nöjer sig med, kan vi skatta hur stor förlusten av densamma är.”

Lägg märke till att om man reducerar allting till ord och deras mening (semantik), så har vi på intet sätt tagit oss bort från idealismen. För vad är ord om inte uttryckta tankar? Denna påstått vetenskapliga realism är i själva verket idealismens återuppståndelse i en annan förklädnad. Åberopandet av språket har bara fört oss ytterligare ett steg bort från den materiella världen. Istället för att fråga om en viss idé svarar mot verkligheten, så ska vi begränsa oss till att fråga om ett visst ord eller en viss fras svarar mot den idé som vi vill uttrycka!

I detta ser vi återigen hur hela filosofins myckenhet reduceras till några få förtorkade brödsmulor. Utan att undervärdera betydelsen av språkstudier och semantik som en särskild gren inom vetenskap och filosofi, så är ändå försöket att reducera allting till detta rent ut sagt absurt. Denna innehållslösa och ofruktbara filosofi fick i USA efterföljare som Gilbert Ryle, John Langshaw Austin och Peter Frederick Strawson med flera.

Den enda nyheten med detta i jämförelse med Mach är införandet av den lingvistiska dimensionen. Men detta utgör inte något faktiskt framsteg, utan för bara diskussionen ytterligare ett steg bort från verkligheten. I stället för att fråga om en viss idé är riktig eller inte (d.v.s. om den speglar en objektiv verklighet), får vi bara fråga om en visst utsaga är meningsfull eller inte. Hur ska vi då veta om vi uttalar något meningsfullt? Genom att använda definitioner som godtyckligt konstruerats av de logiska positivisterna själva? Det är som att spela fotboll där bara det ena laget får göra mål, eller mer korrekt där det ena laget får bestämma reglerna under spelets gång. Det påminner om Klumpedumpes logik i Alice i spegellandet:

”När jag använder ett ord, sa Klumpedumpe i ganska högdragen ton, betyder det just det jag vill att det ska betyda – varken mer eller mindre.”13

Alla utsagor måste vara empiriskt möjliga att belägga (verifierbarhetsprincipen). Alltså är en utsaga som ”Gud finns” meningslös, eftersom den varken kan bevisas eller motbevisas. Samma förhållande sades gälla för de flesta centrala filosofiska problemen, tvisten mellan idealism och materialism inberäknad. Dessa förklarades vara icke-problem och som i cricket så är det domarens beslut som gäller. På så sätt har vi i en handvändning gjort oss av med hela filosofins historia.

”Men vänta nu!”, hörs någon ropa långt därbak i föreläsningssalen. ”Har du inte glömt något? Det går väl an att avfärda Gud, Karl Marx och några andra ökända bråkmakare. Men hur är det med matematikens eviga sanningar? Hur i hela friden ska man empiriskt belägga Euklides geometri? Vi vet ju alla att matematikens axiom inte kan bevisas, de är endast antaganden som anses sanna. När det gäller logiken så är det lika krångligt. Hur ska vi kunna empiriskt bevisa identitetslagen, när kvantmekaniken tycks bevisa någonting helt annat?”

Just i detta ögonblick tittar den neopositivistiske föreläsaren på sin klocka och tycker att det är dags för lunch. Han kan ju inte svara på sin naiva students frågor, eftersom de så kallade sanningarna i matematik och formell logik inte på något sätt går att belägga empiriskt. Dessa sanningar är vad fackmännen kallar a priori (lat. det som kommer före). Man utgår redan från första början att de är sanna. Om vi ska vara konsekventa så är det ju inte bara Marx och Freud som underkänns enligt verifierbarhetsprincipen, utan även Pythagoras och Euklides. Allesammans borde ogiltigförklaras som fördärvliga metafysiker, som bedrar oss med obevisbart nonsens. Således är det inte enbart den dialektiska materialismen som hamnar på sophögen, utan också hela matematiken och den formella logiken!

Tractatus skyndar här till räddning med hjälp av ett illa dolt knep. Liksom ett försäkringsbrev som utfärdas till en godtrogen mottagare från en mindre nogräknad försäkringsagent, så finns undantaget i det finstilta: matematiska sanningar klassas som analytiska (ett begrepp som snotts från Kant). De är sanna, men de är tautologier (truismer) som utsagor av typen ”alla ungkarlar är ogifta”. De är överenskomna sanningar som ligger till grund för användningen av de förbundna symbolerna. Försök att begripa det, den som kan!

Detta betyder i realiteten att när de stöter på en olöslig motsägelse i sin egen argumentation, så tvekar inte dessa praktiska, sunt förnuftiga och vetenskapliga herrar att använda sig av skrälliga skojerier för att skydda sina egna ryggar. Och allt detta beror på det dogmatiska framhärdandet i att alla sanningar måste härröra från empirisk kunskap! En dialektisk materialist skulle ha invänt: ”Javisst, men det gäller bara allra ytterst.” Tänkandets historia är mycket lång och tänkandet har fått sitt eget liv och sin egen logik, som kvasten hos trollkarlens lärling.

Den formella logikens lagar, liksom även dialektikens, är abstraktioner som ytterst härrör från naturen. Men när man väl kommit fram till dessa viktiga generaliseringar, är det då verkligen nödvändigt för varje generation eller individ att återupptäcka dem empiriskt genom försök och misslyckanden? Måste vi återuppfinna hjulet? Om svaret är nej, då måste vi gå med på att inte all kunskap härrör direkt från erfarenhet och att de genom historien utbildade formerna för tänkandet inte bara spelar roll, utan intar en högst central roll. Den enda fråga vi behöver ställa är om dessa tankeformer (dialektik, formell logik) på ett korrekt sätt speglar eller inte speglar den objektiva världen. Men om vi likt vetenskapsfilosofins förespråkare har svårt för att avgöra om den objektiva världen finns eller inte finns därute, då blir det hela givetvis lite vanskligare.

Analytisk filosofi

Allt mer insnärjda i syntaxens undervegetation, allt längre bort från verkligheten har de kommit till ett läge där de flesta av dagen analytiska filosofer förnekar att språket alls speglar den objektiva världen. De har vistats i de höga höjdernas tunna luft så länge att de numera tycker att det språk som vanliga dödliga använder är odugligt. De har t.o.m. föreslagit att det borde skapas ett idealt språk, som är rent, precist och entydigt. Utan tvekan kan mycket användbart falla ut från de lingvistiska analyserna, men att hävda att dessa är nyckeln till alla de mänskliga tänkandets grundläggande problem är minst sagt en lindrig vanföreställning.

Grunden till krisen för dagens vetenskap hänger samman med den långt gående arbetsdelningen. Den skarpa tudelningen mellan de vetenskapsgrenar som tar sina avstamp från den verkliga världen, experiment och praktik, och de s.k. a priori och deduktiva vetenskaperna – matematik och logik. Teoretisk fysik och kosmologi tenderar att i ökande grad bli beroende av komplexa matematiska teorier och detta har gjort dem allt mer otillräckliga och inkorrekta till att förklara den verkliga världen.

Hela situationen kräver en revolution inom logiken, men trots alla deras semantiska utredningar och kryptiska symboler så har ingen revolution uppstått. De logiska positivisterna har bara kokat upp samma gamla välling med lite andra smaktillsatser. Att uttrycka samma gamla idéer med kryptiska symboler lånade från matematiken gör dem dock inte giltigare. Det enda faktiska resultatet är en utvidgning av klyftan som skiljer det vetenskapliga prästkastet från den stora massan.

Filosofin hämnades slutligen på dem som försökt strunta i henne. De som insisterade på fakta och överhopade metafysiken, religionen och allt det övriga med förbannelser, är själva skyldiga till att återinföra religion och mystiska idéer inom vetenskapen. Alla dessa krypiska undersökningar om språk och syntax, sökandet efter ett idealt språk, efter en värld av matematiska symboler och allt det andra, är tecken på en allt snabbare glidning bort från verklighetens värld till den krassaste idealism.

I formell logik och matematik sätter man upp en rad a priori-regler (axiom, teorem o.dyl.) varifrån allting annat härleds genom en process av deduktiva resonemang. Språket utvecklas på ett helt annorlunda sätt. Den faktiska och historiska språkutvecklingen passar inte alls för denna metod. Varje försök att pressa in den i så snäva och godtyckliga parametrar är dömt att misslyckas på förhand. Grammatik, ordförråd och syntax utvecklas historiskt som en följd av en ytterst komplex växelverkan mellan olika fenomen: sociala, ekonomiska, politiska, nationella, religiösa, kulturella o.s.v. Dessa är inte några logiska konstruktioner, utan är samhälleligt bestämda. Såvida de innefattar regler, så är de av en helt annan karaktär än den formella logikens och matematikens regler.

Livlösa regler kan inte ge orden liv. Dessutom måste reglerna själva förklaras. På det hela taget så leder denna mani för ord och språk bara bort ifrån det faktiska målet för vårt utforskande, vilket är den materiella verkligheten. Det spelar ingen roll var vi börjar, vi hamnar ändå i en diskussion om något helt annat, nämligen vad man menar när man säger A, B, C… o.s.v. i all oändlighet, påminnande om en människa som försöker släcka sin törst med att dricka saltvatten. Även i de fall när detta är motiverat (och en undersökning av ordens betydelse är absolut angelägen), hjälper det oss inte mycket med vår verkliga uppgift och får ofta bara rent motsatt verkan, vilket vi kan erinra oss hände med de oändliga och fruktlösa diskussionerna som medeltidens skolastiker förde om hur många änglar som kan dansa på ett knappnålshuvud.

Denna väg leder bara tillbaka till subjektivism. Ett belysande exempel utgörs av teorin om privatspråket, som fördes fram av Russell och Moore. Enligt denna teori så är det inte den objektiva världen som var och en har kunskap om, utan det gäller enbart individens egna förnimmelser, idéer och avsikter. Kunskaperna om tingen är väsentligen privata och individuella, d.v.s. oåtkomliga för andra. Detta strider emot precis allt som är känt om språkets utveckling. Språket är ett socialt fenomen. Historiskt sett har det uppkommit utifrån kraven i en kollektiv och samordnad produktion. Själva idén om ett privatspråk är en motsägelse i sig självt. Det är en extrem yttring av den atomistiska idén, överförd från fysiken till språket och från språket till samhället.

Om detta gällde, hur skulle då vara möjligt att överhuvudtaget känna till den fysiska världen och uttrycka sig om den? Av detta följer bara en trivialisering av filosofin, reducerad till banalitet eller till utredning av den och den lilla detaljen. Denna meningslösa och ytliga teori gör tydligt att det som lingvistiska filosofer förstår minst av allt, är språket.

Den lingvistiska filosofins återvändsgränd

”Jag skulle gärna vilja säga till metafysikerna det som Scaliger sa om baskerna: »Det påstås att de förstår varandra, men det tror jag inte.«”14 (Sébastien Chamfort, Maximer amp; tankar)

1929 återvände Wittgenstein till Cambridge från Österrike och genast gjorde han en kovändning bort från sina tidigare ståndpunkter i Tractatus. Han motsatte sig nu den logiska positivismens idéer, som han tidigare förfäktade. Sålunda finns det en besynnerlig spricka mellan den tidiga och den senare Wittgenstein. Han övergav nu alla anspråk på att företräda ett vetenskapligt system och värjde sig bakom lösa anmärkningar och osammanhängande delar snarare än bakom ett tankesystem. Vi finner isolerade uttalanden om matematikens, etikens och estetikens filosofi samt en hel del ovidkommande.

Utan tvivel var det bra att han övergav den ohållbara föreställningen om språket som något enkelt, något som kan reduceras till en strikt uppsättning regler. Språk kan användas för allehanda olika ändamål, vilka inte kan bestämmas utifrån en handfull a priori principer. Russell (och den yngre Wittgenstein som skrev Tractatus) införde symbolisk logik som modell för språkets underliggande strukturer. I själva verket så passar den formella logiken och matematiken utomordentligt illa som modeller för språket.

Locke var av den åsikten att om en ide skulle uttryckas meningsfullt, så är det nödvändigt ha i minne en regel för att göra detta på ett korrekt sätt. Wittgenstein invände mot detta och ansåg en regel av sig självt var dödfött. Det var som en linjal i händerna på en som aldrig lärt sig använda den. Det var enbart en ström av ord. Regler kan inte tvinga eller ens vägleda någon, såvida inte han eller hon vet hur man använder dem. Detta gäller också tankebilder, vilka ofta har ansetts kunna utgöra en måttstock för användningen av lingvistiska uttryck.

Wittgenstein hävdade helt riktigt att:

a. Det som utsöndras i en individs tankeliv kan bara förmedlas på ett språk som blott den personen kan förstå.

b. Ett sådant privatspråk skulle ändå inte vara något språk.

c. Det är omöjligt att säga någonting om detta privatspråk, då det definitionsmässigt inte går att tala om det på ett språk som är tillgängligt för någon annan än för den berörda personen.

Hans senare arbeten uppvisar en utveckling mot fragmentisering. De består av osammanhängande aforismer, en del användbara insikter, men det saknas ett övergripande synsätt. Detta var inte alls någon skola, fastän somliga anser sig själva vara Wittgensteinianer (Elizabeth Anscombe, Norman Malcolm m.fl.). Den utgörs huvudsakligen av vädjanden till sunda förnuftet, vardagsspråket o.s.v.

Försöket att passa in språket enligt den formella logikens regler kan inom vissa ramar hjälpa till att åstadkomma ett tydligare uttryckssätt. Men språket är ett oerhört innehållsrikt, mångfasetterat och kraftfullt redskap, som utvecklats över miljontals år. Det kan inte på ett giltigt sätt reduceras till de inskränkningar som den formella logiken föreskriver, ett ytterst begränsat och i slutänden otillräckligt sätt att tänka. Det är utmärkande för denna logiks ensidighet att det formella språk som utarbetades av Russell och Whitehead i Principia Mathematica, bara tillåter utsagor som är sanna eller falska. ”Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.”15

Inte ens vardagsspråket är så kringskuret och det skulle genast göra uppror mot varje försök att bura in det i ett sådant trångt fängelse. I vårt vanliga tal begränsar vi oss inte till enkla ja- och nejpåståenden, utan vi ställer också frågor, uppmanar, ger (och bryter) löften och uttrycker övertygelser (om än inte alltid så logiska). Vi talar om möjligheter och sannolikheter likaväl som om vissheter. Dessutom så finns det en hel skala av uttryck för känslor och sinnesrörelser, vilka inte kan beskrivas som en matematisk ekvation, men som inte desto mindre spelar en avgörande roll i verkliga människors liv. En stunds eftertanke räcker för att blottlägga den godtyckliga, ytliga och kort sagt nonsensaktiga karaktären på hela denna konstruktion.

Andra filosofer har försökt att komma bort från dessa brister genom att utveckla nya och skiftande logiksystem. Men ingen av dessa har varit beredd att ta tjuren vid hornen och gripa sig an med den formella logikens mest väsentliga brist, vilken finns hos själva de grundläggande lagarna. En grupp logiker har förkastat lagen om det uteslutna tredje (A är inte B). Det är ett steg framåt, men otillräckligt. Något verkligt framsteg är heller inte möjligt förrän man tillstår att själva identitetslagen (A är lika med A) är bristfällig och ävenså den s.k. motsägelselagen (A är inte icke-A), som antas vara härledd från identitetslagen.

Om rätt ska vara rätt, efter att ha bistått Russell i dennes försök att bända in språket i ett godtyckligt system, drog Wittgenstein senare slutsatsen att hela detta tillvägagångssätt var felaktigt, även ifråga om hur språket självt fungerar. Språket är ett ytterst komplext fenomen, där till synes likalydande utsagor uttrycker en myriad av olika – även rent motsatta – betydelser. Detta påpekade redan Hegel i Logikens vetenskap. En ingående analys av språket är i sig en livsviktig uppgift för den moderna vetenskapen med tanke på dess näraliggande koppling till informationsteknologi och hela frågan om artificiell intelligens. Men denna analys kan inte ha framgång om den begränsas till abstrakta analyser av språkets struktur, åtskiljd från psykologiska och fysiologiska analyser, utforskning av hjärnans och nervsystemets funktion samt studier av den materiella världen och samhället, vilka bara de skänker verkligt innehåll och betydelse åt de ljud som våra stämband framställer.

Språkanalys är inte enbart en fråga meningars uppbyggnad. Det är nödvändigt att studera språkets sociala och historiska grundvalar. Wittgenstein upptäckte helt riktigt att ens språkliga gränser är ens världsliga gränser. Inuiternas (eskimåernas) språk har fler ord för snö än något annat språk och kan därför göra precisare bestämningar av denna företeelse. Detta speglar inuiternas sätt att leva och få sin utkomst. För dessa människor är snöns variationer livsviktiga för jakten och sålunda för deras överlevnad. Liknande exempel finner man lätt i alla språk.

Språket är resultatet av en social utveckling under en lång period. Dess form och innehåll har upprepade gånger förändrats och utvecklas fortfarande. I bästa fall blir försöket att pressa in detta ytterst flyktiga och komplexa fenomen i en godtycklig logisk tvångströja alltför begränsat och förenklat. I sämsta fall blir detta en källa till ett stort antal filosofiska blundrar. Språket verkar inte enligt en strikt och begränsad uppsättning enkla regler. Själva försöket att ändå gå till väga på det sättet har bara visat på det omöjliga i denna uppgift. Det som antogs vara enkelt och rätlinjigt blev till sin motsats – något högst komplext och motsägelsefullt.

Den logiskt empiriska skolan, med företrädare som Carnap, Reichenbach m.fl., följer den allmänna trenden inom den logiska positivismen. Detta blir påtagligt med filosofins reduktion till logisk språkanalys och då inte bara som syntaxanalys (som under 30-talet), utan även som semantisk analys. I denna idé är det underförstått att det inte går att uppvisa objektiva bevis för den materiella världens existens. De utger sig för att lägga fram vetenskapens empiriska språk, men detta betyder ingalunda ett erkännande av den objektiva världen, utan är bara ändamålsenliga sätt att ordna data från våra sinnesförnimmelser. Inte desto mindre så utgör denna skola ett visst framsteg gentemot de tidigare ståndpunkterna. Genom att röra sig bort från svepande filosofiska generaliseringar och koncentrera sig på specifika forskningsområden, så har den ändå bidragit positivt till forskningen inom en del av logikens områden.

Alfred Jules Ayer

”Där har du ära. – Jag förstår inte vad du menar med ‘ära’, sade Alice. Klumpedumpe log överlägset. – Det kan du naturligtvist inte göra – förrän jag talar om det för dig. Jag menade ‘där har du ett verkligt övertygande skäl’! – Men ‘ära’ betyder inte ‘ett verkligt övertygande skäl’, invände Alice. – När jag använder ett ord, sa Klumpedumpe i ganska högdragen ton, betyder det just det jag vill att det ska betyda – varken mer eller mindre.”16 (Lewis Carroll, Alice i Spegellandet)

Alfred Ayer hade den bredaste läsekretsen av neopositivisterna, medan Wittgensteins verk var svårfattliga avhandlingar riktade till ett fåtal insatta. Ayers Språk, sanning, logik (1936) och The Problem of Knowledge (1956) var däremot skrivna för en bred publik. Den grundläggande tesen i dessa böcker var att enbart genom de empiriska vetenskapernas metodik kan man lära sig något. Detta kan reduceras till det gamla empiristiska argumentet att ”Jag tolkar världen genom mina sinnen”. (Jmf med Lockes berömda maxim ”Det finns inget i intellektet som inte först varit i sinnena”.)

På samma sätt som Mach, vars ståndpunkter var rena plagiat, så avfärdade Ayer till synes den subjektiva idealismen, men kom i praktiken att argumentera för att vi bara kan ha vetskap om det som finns i våra sinnen (eller sinnesintryck med Machs ordval) och därför kan vi inte heller bevisa att den fysiska världen existerar. I The Problem of Knowledge upprepar Ayer nästan ordagrant Machs ohederliga polemik gentemot den s.k. naiva realismen (materialismen). Dessa undanflykter bemöttes av Lenin:

”Hänvisningen till den »naiva realismen» som påstås försvaras av en sådan filosofi är sofism av billigaste slag. Den »naiva realismen» hos varje sund människa, som inte varit i sinnessjukhus eller gått i lära hos de filosofiska idealisterna, består i antagandet att tingen, omgivningen, världen existerar oberoende av vår förnimmelse, av vårt medvetande, av vårt jag och av människan överhuvudtaget. Samma erfarenhet (inte i ordets machistiska utan i dess mänskliga mening), som hos oss framkallat den fasta övertygelsen att det oberoende av oss existerar andra människor och inte blott komplex av mina förnimmelser av högt, lågt, gult, hårt osv., samma erfarenhet framkallar hos oss övertygelsen att tingen, världen, omgivningen existerar oberoende av oss. Våra förnimmelser, vårt medvetande är endast en bild av yttervärlden, och det är självklart, att en avbild inte kan existera utan det avbildade, men att det avbildade existerar oberoende av den som avbildar. Mänsklighetens »naiva» övertygelse lägges av materialismen medvetet till grund för dess kunskapsteori.”17

Den förvrängda logik, som är en ständig följeslagare till de logiska positivisternas skrifter, antog högst bisarra proportioner som vi kan se i nedanstående utdrag från The Problem of Knowledge, där Ayer lyckas slå knut på sig själv när han tacklar frågan om det verkligen går att bevisa att andra människor och deras tankeliv existerar. Om exempelvis någon annan människa än jag har tandvärk, hur ska då jag veta det? Vi måste redan nu be om ursäkt för att vi frestar läsarnas tålamod, eftersom vi för vår del inte betvivlar deras existens eller deras förmåga att uthärda en läsning av nedanstående synnerligen långrandiga rader. Vi kan bara åberopa den förmildrande omständigheten att om vi låter bli att citera dem, så skulle folk tro att vi hittat på alltihop.

”Tanken bakom detta är att om jag säger om mig själv att jag har ont, så syftar jag på en känsla som jag allena är medveten om; om mitt påstående är sant så uppvisar jag kanske yttre tecken på smärta, men jag låter inte förstå att det är på det sättet: det är ingen del av vad mitt påstående betyder. Även om jag tillstår att det är en del av vad mitt påstående betyder, så är det inte allt det betyder. Men om jag säger om någon annan att han har ont, så betyder mitt påstående bara att han visar tecken på smärta, d.v.s. hans kroppstillstånd är på ett visst sätt eller att han beter sig eller har en benägenhet att bete sig på ett visst sätt. Därför att det är allt som jag möjligen kan observera.

En uppenbar invändning mot denna tes är att den får till konsekvens att påståenden som jag gör om mina känslor inte skulle ha samma innebörd för en annan person än de har för mig. Således, om någon frågar mig om jag har ont och jag svarar att det har jag, så är detta svar enligt min mening inte ett svar på hans fråga. Därför att jag rapporterar förekomsten av en viss känsla, men vad honom anbelangar så kunde hans fråga endast vara en förfrågan om mitt fysiska tillstånd. Även om han säger att mitt svar är falskt, så motsäger han mig egentligen inte: därför att allt han kan bestrida är att jag uppvisar de särskilda tecknen på smärta och det är inte det jag har hävdat, det är vad han trodde mig hävda men inte det som jag själv trodde.”18

Skälet till denna tankegymnastik var Ayers insikt om att hans egen ståndpunkt oundvikligen leder till solipsism – uppfattning om att endast jag själv existerar. Lenins kritik av Mach gör det uppenbart att logisk positivism obestridligen för med sig ett förnekande av den materiella världens objektivitet. Detta faktum kan man inte kringgå. Liksom Mach, så kommer Ayer med undanflykter. Han låtsas polemisera mot denna ståndpunkt, som han kallar skepticism, samtidigt som han tar avstånd från materialism (naiv realism). Han har rätt om skepticismen:

”Men om teorin var riktig, skulle denna distinktion mellan det mentala och det fysiska, mellan det som är privat och det som är offentligt, inte gå att göra för något än det egna fallet […] Den bild som denna teori försöker föra fram är den om ett antal människor instängda i de egna erfarenheternas fästningar. De kan observera bröstvärnen hos andra fästningar, men de kan inte tränga igenom dem. Inte bara det, de kan inte ens föreställa sig att det finns något bakom dem.”19

Den omständigheten att Ayer precis som Mach försöker distansera sig från dessa drastiska slutsatser, förändrar ingenting. Filosofiskt sett så har han inga riktiga argument mot den s.k. skepticismen. I slutänden återstår bara för honom att vädja till det sunda förnuftet och förmoda den fysiska världens existens, andra människor och det förhållandet att världen fanns även innan han eller någon annan var närvarande och kunde observera den. Ingenting av detta kan logiskt härledas utifrån Ayers eget resonemang, som faktiskt är mer inkonsekvent än den ståndpunkt som framförs av dem som öppet avvisar den objektiva världens existens. Det går inte att argumentera mot dårar med dårars logik.

Logik och etik

På den gamla goda tiden innan televisionen fanns, brukade folk läsa den slags spänningsromaner där hjälten ligger bunden medan hjältinnan befarar ett snart öde värre än döden. Läsaren biter på sina fingrar innan han vänder på sidan och ser att den handlingskraftige mannen slutligen kommer loss med orden ”och i ett huj var han fri!”.

När vi kommer in på moralfilosofins domäner, då blir läget lika förtvivlat för vetenskapsfilosofin som för romanhjälten. Hume, den andlige förfadern inom denna gren av filosofin, hävdade att man inte kan utifrån själva fakta härleda sig till en slutsats om hur det borde vara. Utifrån den inskränkta verifierbarhetsprincipen måste hela etiken avfärdas som det mest fullfjädrade nonsens man kan tänka sig. Filosofer har i århundraden förtvivlat lagt sina pannor i djupa veck när de försökt definiera ond och god. Men det spelar ingen roll! Vetenskapsfilosoferna reder upp röran fortare än man kan säga ”empirisk verifikation”. Det enda man behöver göra är att förklara hela rasket funktionsodugligt.

Under tusentals år har frågan om godhet diskuterats av stora filosofer som Sokrates, Platon, Aristoteles, Spinoza, Kant och Hegel. Slutligen visade Marx och Engels att moral inte var en överhistorisk kategori, fix och färdig för alla tider, utan något som utvecklats med samhället och som ytterst bestäms av den existerande sociala och ekonomiska ordningen, en avspegling av bestämda klassmässiga synsätt och intressen. Moralens historiska relativitet är främmande för de logiska positivisterna. För dem är inte moral ett socialt förhållande och en särskild, historiskt bestämd form av medvetande, utan bara en fråga om – språk! Analysen av detta extremt komplexa fenomen, som under århundraden kostat stor möda för våra främsta tänkare, har nu enligt de logiska positivisterna en gång för alla slutförts genom att reduceras till en analys av ord.

I stället för att fråga vad moral består av och vad den grundas på i det verkliga livet, så frågar de efter en definition av moraliska bedömningar och villkor. Med sin sedvanliga blygsamhet uppfann de ett nytt och revolutionerande ord – metaetik – som skulle sätta punkt för diskussionen. Det var inte en teori om etik, utan ett abstrakt och skolastiskt begrepp helt skiljt från livet. I stället för en verklig granskning av moralens rötter, så resonerade de i det oändliga om ords betydelse med förhoppningen att komma fram till en förståelse av etiken genom att fråga efter hur ord som god, dålig, ond och plikt används.

En felaktig metod leder ofrånkomligen till ett felaktigt resultat. Vetenskapsfilosoferna försökte ta sig an moralen med ett naturvetenskapligt angreppssätt. I själva verket är den logiska positivismens godtyckliga kriterier i allmänhet oanvändbara inom fysiken. Hur mycket mer odugliga är de då inte inom moralens domäner? Vilka epokgörande resultat har då denna metod åstadkommit? Inga! Kan man demonstrera dem experimentellt? Icke! Slutsatsen är självklar. De är ovetenskapliga och metafysiska pseudobegrepp, vilka ingen vetenskapligt orienterad filosof med självaktning borde ta i ens med käpp.

Blotta faktumet att dessa pseudobegrepp har spelat och fortsätter att spela en högst betydande roll i samhällslivet kan bara förklaras av den förvrängda enfalden hos den mänskliga rasen, som efter att ha hört vetenskapsfilosofernas budskap envist upprepar felaktigheterna pådrivna av pseudobegreppen och käbblande om pseudofrågor. Varpå vetenskapsfilosofen skakar sitt huvud, går tillbaka till studerkammaren och stänger resolut dörren mot den värld som ännu inte är redo för förkunnelsen.

Ni måste förstå att alltihop är ju värdeomdömen och därför inte nödvändigtvis kan räknas till vetenskap såsom matematik och logik gör. Dessutom är de inte verifierbara vare sig genom definitioner eller lingvistiska konventioner. Så är då problemet löst en gång för alla? Kruxet är att det stora flertalet människor envisas med att betrakta vissa saker som goda och andra som dåliga. De är så övertygade om detta att det inte spelar någon roll hur många gånger de får veta att dessa begrepp inte går att verifiera. De framhärdar i sin övertygelse. Än värre, det tycks också styra alla deras handlingar, från det lilla till det stora, från att köpa skjortor till att rösta i allmänna val. Så det som vetenskapsfilosoferna avfärdar som meningslöst och ovidkommande, visar sig vara en högst betydelsefull del av det sociala livet och det pockar fortfarande på en förklaring. Med andra ord, ett problem försvinner inte bara genom att man förklarar det som ett icke-problem, lika lite som strutsen kan undkomma ett rovdjur genom att sticka huvudet i sanden.

Den logiska positivismens normala syn på moralfrågor är att de är relaterade till känslor i en bestämd situation. Sålunda betyder uttrycket ”Du skall icke stjäla!” helt enkelt ”Jag upplever stöld som negativt.”. På så sätt reduceras moral till enbart ett subjektivt mentalt tillstånd hos den enskilde individen. Hur det sedan kan komma sig att miljontals individer kan hysa exakt samma mentala tillstånd i så många olikartade fall blir då ett stort mysterium. Ett ännu större mysterium är hur dessa kollektiva mentala tillstånd kan övergå i sina motsatser, beroende på om man lever i ett slavsamhälle, i feodalism, i kapitalism eller i ett urkommunistiskt stamsamhälle.

Vår förträfflige logiske positivist tvingas ligga som han bäddat. Det finns dock mer plats i sängen än förut eftersom han utan vidare har kört bort logiken, matematiken, etiken och moralen. Av bara farten har han åtminstone kastat ut religionen och metafysiken. Tror han. Agnosticism är ett sätt att undvika religionen genom att behandla den som en icke-fråga. Eftersom det inte går att verifiera den empiriskt kan vi enas om att inte tala om den – på samma sätt som artiga personer undviker att prata om kontroversiella ämnen vid en middagsbjudning. Tyvärr är religionen idag allt annat än en icke-fråga för miljontals människor världen över och kan därför inte avfärdas så lättvindigt. Gentemot religiösa fanatiker och fundamentalister kan agnosticismen förefalla som ett halvt steg i rätt riktning. Men den är otillräcklig, just därför att den bara är ett halvt steg och därför lämnar fältet fritt för en tillbakagång till gammalt nonsens.

Trots att några av de nutida anhängarna av den analytiska filosofin troligen betraktar sig själva som materialister har problemet om vad som skiljer det mentala från det fysiska förblivit olöst för dem.

Mer och mer utarbetas teorier utan hänvisning till det fysiska ramverket. De görs istället som slutledningar utifrån givna axiom – teorem, ekvationer etc. Än värre är att fakta tvingas att passa in i teorin. Oxfordskolans analytiska filosofi håller fast vid att filosofin är en apriori-disciplin, där filosoferna redan besitter alla nödvändiga begrepp och inte behöver göra några observationer för att analysera.

Liksom paddan, som i en av Aisopos fabler blåste upp sig tills han sprack har den analytiska filosofins anspråk också brustit. Deras framställningar skulle lösa filosofins alla problem genom att bara gå till roten med det vanliga språket och blottlägga felen som uppstått genom missbruk av språket. I stället har de bara radat upp den ena förvirrelsen efter den andra, för att ofrånkomligen hamna i en återvändsgränd.

Popperismens fattigdom

”Det finns inget som är så absurt att inte någon filosof har sagt det. (Marcus Tullius Cicero, Om spådomskonsten)

Det skulle vara så komiskt om det inte vore så allvarligt. På ett högst pompöst sätt har förespråkarna av den mest ovetenskapliga filosofi man kan tänka sig föst åt sidan alla andra strömningar och högljutt proklamerat sig som vetenskapens filosofi. De är den intellektuella motsvarigheten till objudna gäster på en fest. Det händer att värden är alltför artig eller alltför rädd, om de är ett gäng råa sällar, för att visa dem på porten. Naturligtvis brukar det underlätta för de objudna om någon i festsällskapet säger att: ”Det är OK! De är vänner till mig!”

Niels Bohr och Werner Heisenberg hade stor betydelse för utvecklingen av kvantmekaniken. De samarbetade och utvecklade den s.k. Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken, något som vi berört förut. De hade dock skiljda synsätt. Medan Bohr i huvudsak var en pragmatisk vetenskapsman var Heisenberg alltid mer benägen till en filosofisk utgångspunkt och för en tid omfattade han den logiska positivismens teorier. Hela den kvantmekaniska Köpenhamnstolkningen genomsyras av en subjektiv idealistisk anda som ett resultat av detta.

Det var synnerligen olyckligt att denna riktning gjorde anspråk på att tala för den moderna vetenskapen inom filosofins område, men de var inte nöjda med detta. De ville att detta skulle angå också alla vetenskapsmän. Om de nu faktiskt företrädde vetenskapens filosofi, då måste ju alla vetenskapsmän höra upp! De hade ju utarbetat en idiotsäker vetenskaplig metod. Om någon inte tog dem på allvar, så se vad de gjorde med psykoanalysen!

Det var bara ett problem med detta. Nivån på dessa herrar och damers logiskhet hade ingenting att göra med vetenskapens verkliga praxis. De flesta praktiska forskare ryckte bara på axlarna och fortsatte med sina arbeten som om dessa människor överhuvudtaget inte fanns, på samma sätt som vissa går in köket för att komma bort från bråkiga personer på en fest, vilket ju inte hindrar bråkmakarna från att fortsätta att väsnas.

En av de mest högljudda var den nyligen bortgångne Sir Karl Popper. Likt Napoleon, som bokstavligen krönte sig själv till kejsare, utnämnde Popper sig själv till vetenskapens filosof och utan att invänta andras mening i saken, satte han sig till doms över världen. När han inte gick till storms mot Marx (som han inte förstod), skrev han hel del om den vetenskapliga metodiken (som han tolkade på ett helt ensidigt sätt). Det vittnar om tomheten i den moderna filosofin att sådant nonsens tagits på så stort allvar under så lång tid.

Induktion kontra deduktion?

Popper publicerade sin bok Forskningens logik 1934. Vid den tiden bodde han i Wien. I detta verk avfärdar Popper hela den induktiva metoden och gör gällande att alla slutsatser måste dras utifrån logisk deduktion. Särskilt dömer han ut den induktiva metod som grundas på observation. För att förtjäna det popperska vitsordet av vetenskapligt värde, måste en teori i sig vara motsägelsefri, inte vara tautologisk och kunna göra testbara förutsägelser. Dessutom hävdade han att testresultat aldrig kan verifiera en teori, bara falsifiera den.

Allt detta verkar bara bra och är helt i enlighet med den formella logikens metodik. Men det har väldigt lite att göra med vetenskapens faktiska praxis. En fysiker anmärkte surt att Poppers idéer var strategiskt sunda men taktiskt oförsvarliga, d.v.s. bra i teorin (enligt den formella logiken), men liksom paraplyer fulla med hål – obrukbara för den avsedda användningen.

Induktion (från latin inducere, införa) är en annan slutledningsmetod. Redan Aristoteles kände till den, men den fick sitt erkännande under renässansen då den förespråkades av Bacon och Galilei. Som modell för slutledning så går induktion från enstaka fakta till allmänna utsagor. Män och kvinnor har alltid gjort sådana generaliseringar utifrån sina erfarenheter. Ofta har man kommit fram till korrekta slutsatser, men ibland inte.

Låt oss titta på följande exempel på en induktiv slutledning. Ett barn bränner sig på en eldslåga och drar slutsatsen, grundad på sin erfarenhet, att det inte är bra att komma i kontakt med eld. ”Eld (i allmänhet) bränner.” Detta är en induktiv slutledning – från det enskilda till det allmänna. I detta fall var slutsatsen fullkomligt giltig och till stor nytta. Men ta ett annat exempel. En kalkon får besök varje morgon av en gammal dam med en påse majs. Kalkonen använder den induktiva slutledningsmetoden och kommer högst sannolikt fram till att den gamla damens besök innebär mat. Denna slutsats dras utifrån att samma sak upprepas – 364 gånger närmare bestämt. Så en morgon dyker bondmoran upp med en slaktkniv. Nu visar sig kalkonens induktiva logik vara något bristfällig och den är inte till hjälp för att klarlägga dess existentiella dilemma.

Vetenskaplig induktion, liksom dess folkliga motsvarighet, består också i att dra slutsatser för en hel klass utifrån beståndsdelarna i den klassen. Men för den vetenskapliga induktionen vilar slutsatsen på upptäckterna av de väsentliga sambanden mellan de analyserade beståndsdelarna. Dessa rön visar att den givna egenskapen måste gälla för hela klassen. Arbetet med att upptäcka dessa väsentliga samband innefattar noggranna observationer. Sålunda medför induktionsmetoden experimentella studier, så att vi kan gå från enstaka fakta till generaliseringar.

Deduktion är, ytligt sett, raka motsatsen till induktion. Deduktion består i att bevisa eller med hjälp av logikens lagar göra en slutledning utifrån en eller flera premisser. Den deduktiva metoden utgår inte ifrån särskilda erfarenheter, utan ifrån s.k. axiom, vilka redan från början antas vara sanna. Detta är matematikens traditionella metod. Tag t.ex. den klassiska geometrin som baseras på Euklides axiom, vilka under århundraden antogs utgöra absoluta sanningar, giltiga för alla tider, under alla omständigheter. Deduktiva slutledningar går därför från det allmänna (lagar) till det särskilda.

Striden mellan induktion och deduktion går tillbaka till 1600-talet och de skiljda tillvägagångssätt som valdes av två stora vetenskapliga tänkare – Bacon och Descartes. Engelsmannen Bacon blev fader till empirismen och den induktiva slutledningsmetoden, som försöker härleda teorier enbart utifrån observerade fakta. För Bacons del blev hans besatthet av observationer ödesdiger. Han dog av bronkitis som en följd av ett tidigt experiment med djupfrysning, där det bland annat ingick att fylla en kyckling med snö.

Descartes vetenskapliga förfaringssätt utgick från ett diametralt annat utgångsläge. Han hämtade sin modell från den euklidiska geometrin och försökte utveckla motsägelsefria och sammanhängande teorem enbart utifrån slutledningar, utan att använda de opålitliga indicierna från våra sinnen. Hans metod var rationalismens metod, som blev den dominerande traditionen i Frankrike. Bacons empirism hade sitt segertåg på den andra sidan om Engelska kanalen. Båda dessa män förde, fast på olika sätt, vetenskapen framåt och båda gjorde viktiga upptäckter.

Men varken deduktion eller induktion kan var för sig göra hela bilden begriplig. Problemet med Bacons metod är att fakta inte väljs av sig självt. Till att börja med behöver man en första teori (en hypotes) även för att bestämma det som ska observeras. Dessutom har induktiva resultat mer eller mindre en provisorisk prägel. Ta exemplet med en person som observerar hundra svanar och därför drar slutsatsen att alla svanar är vita. Detta är en induktiv slutledning, men den är felaktig därför att det finns några svanar som är svarta. Engels anmärkte:

”Nödvändigheten kan aldrig på ett tillfredställande sätt bevisas genom enbart iakttagandets empirism.”20

Vi har sålunda inte behövt vänta på Sir Karl för att upptäcka den induktiva logikens begränsningar. Men att helt förneka induktionen är som att släcka eld med bensin. Induktion spelar en nödvändig roll inom vetenskapen, likaväl som i vårt vardagsliv. Är det verkligen nödvändigt att svälja ett helt hav innan man är beredd att påstå att havsvattnet är salt? Poppers försök att rensa bort induktionen från vetenskapen visar på en sorglig brist på kunskap om såväl det riktiga förhållandet mellan induktion och deduktion som hur vetenskap utövas i praktiken.

Ända fram till slutet av 1800-talet användes den deduktiva metoden nästan uteslutande inom matematiken. Det var inte förrän på 1900-talet som försök gjordes att tillämpa den inom områden som fysik, biologi, lingvistik, sociologi med flera. Trots alla de pretentiösa anspråk som gjorts i dess namn, har erfarenheten varit att den axiomatiska – deduktiva metoden är mycket begränsad i vad den förmår åstadkomma. Kontroversen mellan induktion och deduktion är meningslös, för i praktiken har induktionen alltid samexisterat med deduktionen. Ingendera är tillräcklig som metod, men inom den dialektiska materialismen samverkar de som två olika aspekter i processen att förvärva vetskap om verkligheten. De är oskiljaktigt förbundna och bestämda av varandra.

The Economist hade en artikel, som kommer att omnämnas längre fram. Den ställde sig kritisk till Poppers förkastande av den induktiva metoden:

”Ett antal filosofer kritiserar även Poppers förkastande av induktion. De säger att bruket av induktion är logiskt bristfällig, men oundviklig. Deduktioner om den verkliga världen är bara så bra som de antaganden om den verkliga världen de baseras på. Dessa antaganden vilar på induktion, så gör även forskarens tolkning av de experimentella resultat som prövar de slutsatser som dragits från dessa. Både vid bildandet av hypoteser och vid tolkningen av tester av dem, gör forskaren det grundläggande antagandet att naturen beter sig på andra platser och andra tidpunkter på samma sätt som den gör här och nu. Detta är ett induktivt antagande.”21

Och vidare:

”Dr. Jennifer Trusted är en brittisk filosof som sätter induktionen i perspektiv. Induktion, påstår hon, är nödvändig men inte tillräcklig för kunskap om den verkliga världen. Detsamma gäller också för deduktion.”22

Det sista påpekandet är helt riktigt och utgör själva kärnfrågan. Varken induktion eller deduktion var för sig är tillräckliga. Det väsentliga är att kombinera dem, precis som dialektiken gör. Deduktion är också en slutsats och därför är induktion också en slags deduktion. Å andra sidan är alla deduktioner i slutänden härledda ifrån den materiella verkligheten. Detta gäller även för axiom, vilka antas vara absoluta teoriprodukter. Exempelvis är Euklides axiom, att en rät linje är det kortaste avståndet mellan två punkter, uppenbarligen ett resultat av lång erfarenhet och många observationer. Engels klargjorde ensidigheten hos både induktion och deduktion när de hålls åtskilda och han redogjorde för det dialektiska förhållandet mellan dem:

”Induktion och deduktion hör lika oskiljaktigt samman som syntes och analys. I stället för att höja den ena parten till skyarna på den andras bekostnad borde vi försöka tillämpa båda där de hör hemma, och den saken blir möjlig för oss först när vi lärt oss acceptera deras samhörighet och beroende av varandras kompletterande inverkan.”23

Vad kan vi förutsäga?

Poppers krav att alla slutsatser måste dras via deduktion, står i bjärt kontrast till den existerande vetenskapliga praktiken. Det är faktiskt så att de vetenskapsgrenar – som vissa delar inom partikelfysik och kosmologi – vilka kommit att vila allt tyngre på den deduktiva metoden och abstrakta slutledningar, har hamnat i en allt mer tilltrasslad situation. Inte heller är testning av nya hypoteser en sådan enkel affär som Popper låter antyda. Det finns många teorier som dagligen används, trots att de veterligen inte är korrekta, helt enkelt därför att det i praktiken inte finns någon bättre. Vi har t.ex. Hookes lag, som används av ingenjörer för att fastställa förhållandet mellan ett materials spänningskrafter och töjningar.

I en mycket insiktsfull artikel (tyvärr osignerad), publicerad i vetenskapsbilagan till The Economist i december 1981, utsätts Poppers vetenskapssyn för ingående analys, med ett förödande resultat:

”Det finns många experiment vars utfall inte kan begränsas till ja-eller-nej-svar eller där det är ytterst svårt att tolka vad svaret är, p.g.a. av det s.k. signal/brus-förhållandet. Antag att du upprepar ett experiment sex gånger och erhåller det förväntade svaret i bara två. Bevisar detta att antagandet var fel? Eller att du i fyra fall av sex inte lyckas genomföra experimentet på korrekt sätt? Inom biologin är sådana utfall vanliga: naturen är notoriskt nyckfull.

Medan vetenskapsmännen strävar efter otvetydiga svar, måste de ofta nöja sig med mindre än så. Även om dina resultat otvetydigt visar att ett antagande i en teori är felaktigt, är det ändå inte alltid klart vad du har falsifierat. Strängt taget är det omöjligt att testa en isolerad hypotes. Medvetet eller omedvetet antar forskaren mycket i övrigt från kunskapens pyramid utöver den testade hypotesen.”24

Förutsägelsen som en nödvändig förutsättning inom vetenskaplig metodik har överdrivits betydligt och den överensstämmer inte det minsta med den vetenskapliga verkligheten. En astronom kan ibland förutse en stjärnas position om många miljoner år, men Darwin kunde inte förutse vilka arter som kommer att utvecklas om en miljon år. Geologer kan inte förutse den exakta tiden och platsen för en jordbävning. För meteorologer är läget än mer utsiktslöst. Även om de beväpnar sig med hela den moderna arsenalen av datorer och satelliter, kan de fortfarande inte göra helt tillförlitliga väderprognoser för mer än tre dagar framåt. Inte ens astronomin är en sådan exakt vetenskap som man förut betraktade den som. Det finns gott om oförutsägbara fenomen inom kosmologin och ändå skulle ingen komma på tanken att klassa astronomin som ovetenskaplig bara därför att den inte exakt kan förutse när nästa stjärna kommer att födas.

Den vetenskapliga realiteten inbegriper förvisso att göra förutsägelser som kan testa teorier, men karaktären på dessa förutsägelser och typen på de experimentella testerna varierar från det mikroskopiska i laboratorieprovrör till enorma astronomiska avstånd. Men bara därför att det inte alltid går att göra förutsägelser kan man inte avfärda den idén som en ovetenskaplig metod. Det finns vetenskaper och vetenskaper och det finns förutsägelser och förutsägelser. Förutsägelser om enkla linjära system kan göras med en mycket hög grad av tillförlitlighet. Men komplexa system är svåra eller rent av omöjliga att förutsäga i någon högre grad.

Trots alla satelliter och datorer är det omöjligt att ge en helt tillförlitlig väderprognos för mer än tre dagar framåt. Är meteorologi en vetenskap eller inte? Jordbävningar kan inte förutsägas och det finns inga prydliga laboratorieexperiment som kan pröva teorier inom geologin. Är den en vetenskap eller inte? Hur är det med prognoser av en läkare? Även den bäste bland läkare kan feldiagnosticera, ibland med ödesdigra konsekvenser. Är läkarvetenskapen en vetenskap? Uppenbarligen är den det, men inte en exakt vetenskap som vissa grenar inom fysiken.

När vi kommer till områden som psykologi blir det hela än mer komplicerat. Psykologin som vetenskap befinner sig fortfarande i sin barndom. Inom detta mångskiftande område kan man ännu inte tala om en helt utvecklad uppsättning idéer, som rör människans grundläggande drivkrafter och som är allmänt accepterade. Och när vi kommer till sociologi, som ju behandlar komplexa beteenden hos hela folkgrupper, gör blotta mängden av variabler alla försök till förutsägelser dubbelt så svåra. Svåra, ja. Omöjliga, nej. Därför att i samhällslivet finns det speciella beteendemönster och vissa processer, som går att identifiera och förklara. Man kan dock inte förvänta sig samma höga grad av exakthet för dessa förutsägelser som man kan räkna med vid noggrant utförda laboratorieförsök.

I bästa fall kan man förutsäga högst allmänna tendenser i samhället och även då måste man ständigt revidera dessa, lägga till eller modifiera dem i ljuset av nya erfarenheter. Till slut kan ändå händelser falsifiera dem av många olika skäl, precis som även den bäste läkares diagnos kan visa sig felaktig. Drar läkaren därför slutsatsen att diagnoser i allmänhet är ovetenskapliga och ett slöseri med tid? Eller går han tillbaka och försöker hitta felkällan, så att han kan lära sig något av det? Den fråga som egentligen borde ställas är: Tror vi att det är möjligt att nå en rationell förståelse av de lagar som styr den sociala utvecklingen? Om svaret är nej, då är all vidare diskussion överflödig. Om den mänskliga historien betraktas huvudsakligen som en serie tillfälligheter, då finns det ingen anledning att försöka förstå den. Om vetenskapen har lyckats upptäcka de lagar som styrde människans utveckling i det fjärran förflutna på grundval av ytterst begränsade ledtrådar från ett fåtal värdefulla fossilfynd, då är det inte uppenbart omöjligt att upptäcka de lagar som bestämt vår arts utveckling under de senaste 10 000 åren. Ändå har professor Popper förklarat detta som förbjuden mark. Alla försök i denna riktning beskylls för det avskyvärda brottet historicism.

Således har vi rätt att ställa oss frågor om bortrusande galaxer och om materiens minsta partiklar, men om vi försöker komma fram till en rationell förståelse av samhället, av historien – d.v.s. om oss själva, vilka vi är och varifrån vi kommer – då är det förbjudet. Den godtyckliga karaktären av detta förbud är så iögonfallande att man inte kan låta bli att fråga efter skälet till det. Har det verkligen någonting att göra med vetenskapen? Eller kan det ha mer att göra med vissa maktintressen som inte vill att folk ska ställa så många frågor om vilkets slags samhället vi har levt i och lever i, av fruktan för att vi ska dra fel slutsatser om det samhälle vi vill ha i framtiden?

Har inget att göra med vetenskap

Poppers ansats att upphöja den formella logikens deduktiva regler ovanför allting annat är 1900-talets motsvarighet till den medeltida kyrkliga diktaturens ensidiga och stelbenta karikatyr av Aristoteles. Återigen försöker man tvinga in vetenskapen i en tvångströja av rigida och förutfattade idealistiska schabloner, med anspråk på status av absolut sanning inför vilken man måste knäfalla. Olyckligtvis vägrar bångstyriga och rebelliska andar att låta sig underkuvas. Det har ingen betydelse hur konsekvent korrekt logiken än är, den har inga färdiga svar om världen. I själva verket, som vi tidigare konstaterat, har logiken och matematiken under 1900-talet märkt att den inte kan hantera motsägelser ens inom den egna domvärjon, såsom i följande mening: ”Nästa påstående är falskt. Föregående påstående är sant.” Inte ens logiker inom facket är eniga om huruvida denna och andra anomalier är lösta. Men det har inte hindrat Sir Karl Popper från att utfärda lagen för hela det mänskliga tänkandet.

Problemet är att vetenskapen verkar i den fysiska världen, den ohyvlade motsägelsefulla världen, den icke-linjära materiella verkligheten. Den duger inte åt vetenskapsfilosofin. Karl Popper är inte ett dugg bekymrad över denna brist på överensstämmelse. Om inte vetenskapen kan leva upp till den järnhårda verifierbarhetsprincipen, så mycket värre för vetenskapen! Låt oss se vad den store mannen själv har att säga om saken:

”Vetenskapen är varken ett system av säkra eller grundligt fastställda påståenden; inte heller ett system som stadigt rycker fram mot ett slutligt tillstånd. Vår vetenskap är inte kunskap (episteme): den kan aldrig påstå sig ha uppnått sanningen eller ens ett substitut, såsom något sannolikt, för den.

Ändå har vetenskapen mer än bara ett biologiskt överlevnadsvärde. Den är inte enbart ett användbart verktyg. Fastän den aldrig kan uppnå sanning eller sannolikhet, så utgör strävan till kunskap och sökandet efter sanning den starkaste drivkraften för vetenskapliga upptäckter.

Vi vet inte: vi kan bara gissa. Och våra gissningar är styrda av den ovetenskapliga, den metafysiska (men biologiskt förklarliga) tron på lagar, regelbundenheter som vi kan avslöja – upptäcka. Liksom Bacon, skulle vi kunna beskriva vår egen samtida vetenskap - ‘den metod att resonera som människor nu vanligen tillämpar på naturen’ – bestående av - ‘förväntningar, brådstörtade och förhastade,’ och ‘utifrån fördomar.’”25

Dessa få observationer, ohämmat framfört helt enligt den Dühringska traditionen, är hämtade från en föreläsning inför det Aristoteliska Sällskapet i Oxford 1936. Föreläsaren mindes senare med viss förbittring hur ”publiken skrattade och applåderade i tron att det var ett skämt eller en paradox”. Uppenbarligen kände de inte sin Karl Popper! Det var inte menat som ett skämt. Det var fullaste allvar. För Popper och hans lärjungar är inte vetenskapens ändamål att upptäcka sanningen om världen, utan bara en formell logisk exercis, på samma sätt som schack eller korsord.

Vad ska man då säga om allt detta? På slutet av 1900-talet, när de vetenskapliga upptäckterna nått en aldrig tidigare överträffad nivå, då får vi veta att vetenskapen egentligen inte vet någonting alls. I denna fråga håller vi fullständigt med den förut nämnda artikeln i The Economist:

”En åtskillnad bör göras mellan teorier och fakta. Vetenskapsmän antar teorier; de vet att fakta är sanna inom ett acceptabelt konfidensintervall. Efter hand byter de ut en teori mot en annan, av allt att döma en bättre. Vad som borde vara bortom all diskussion är att det sker en tilltagande anhopning av kända fakta.”

På det hela taget så är vetenskapen ‘sann’. Att förneka att människan idag vet mer om hur naturen fungerar än hon gjorde på medeltiden är högst bakvänt. Onekligen så är vissa vetenskapliga upptäckter falska och forskare är ofta lite irrationella i hur de går tillväga med att finna ut saker och ting. Men alternativet till att man godtar att vetenskapen hyser ett stort mått av sanning, är att gå tillbaka till att anklaga en häxa när kon blir sjuk.”26

Den slutliga invändningen mot popperismen och den logiska positivismen i allmänhet, trots alla deras oblyga anspråk, är att de ingenting har att göra med vetenskapens realiteter. Detta framstår tydligt genom, som vi tidigare sett, inställningen hos forskarna själva, de som man mest av alla skulle förvänta sig stödja deras sak. Detta är vad Niels Bohr hade att säga i saken, efter en konferens i Köpenhamn för vetenskapsmän och logiska positivister om kvantmekanikens filosofiska innebörd:

”För min del, kan jag gärna hålla med positivisterna om vad de vill åstadkomma, men inte om det de vill förkasta. Allt som positivisterna försöker göra är att skaffa en filosofisk grund för den moderna vetenskapens procedurer eller om man så vill ett rättfärdigande. De framhåller att de tidigare filosofiernas begrepp saknar de vetenskapliga grundtankarnas precision och de tycker att många av de frågor som ställts och diskuterats av konventionella filosofer saknar mening överhuvudtaget, att de är pseudoproblem som man gör bäst i att inte bry sig om. När positivisterna insisterar på konceptuell klarhet så är det något jag helt skriver under på, men deras förbud mot diskussioner om bredare frågor enbart för att vi saknar otvetydiga begrepp inom dessa områden, förefaller mig inte särskilt fruktbart – samma förbud skulle hindra vår förståelse av kvantteorin.”27

Den berömde fysikern Wolfgang Pauli lade märke till att de logiska positivisterna använde beteckningen metafysik blott och bart som ett slags svärord eller i bästa fall som en omskrivning för ovetenskapligt tänkande.

”Jag skulle betrakta det som ytterst absurt – och Niels [Bohr] om någon skulle hålla med – om jag skulle blunda för tidigare filosofers problemställningar och idéer enbart för att de inte kan uttryckas på ett exaktare språk. Visserligen har jag ofta svårt att begripa vad dessa idéer vill förmedla, men när det händer försöker jag alltid översätta dem till moderna termer för att utröna om de kommer med några nya svar.”28

Låt oss slutligen kalla in åklagarsidans huvudvittne, en man som man skulle tro helhjärtat stöttade den logiska positivismen, Werner Heisenberg. I början omfattade han faktiskt denna riktning i stort genom att förneka den fysiska verklighetens oberoende från observerandet och att förfäkta de subatomära processernas obestämbarhet m.m. Men Heisenberg var en sakligt forskande vetenskapsman, som var tvungen att komma till rätta med den fysiska världens objektiva realiteter. I slutänden blev de absurda anspråken hos de självutnämnda vetenskapsfilosoferna för mycket även för honom.

”Positivisterna har en enkel lösning: världen måste delas in i det som kan sägas klart och det övriga, som vi helst bör förbigå med tystnad. Men kan någon komma på en mer meningslös filosofi när vi ser att det vi kan säga klart är praktiskt taget ingenting? Om vi tog bort allt det som är oklart, skulle vi troligen bara få kvar fullständigt ointressanta och triviala tautologier.”29

Så efter årtionden av ökenvandring har de framsyntaste vetenskapsmännen till slut vänt sig bort från en filosofi som inte hade något att lära dem, varken om hur naturen fungerar eller hur man ska förstå den. Uppkomsten av kaos- och komplexitetsteorier innebär ett definitivt brott med vetenskapsfilosofins inskränkthet och ett närmande till en dialektisk syn på naturen. Attityden gentemot de gamla idéskolorna hos den nya vetenskapsgenerationen sammanfattas i följande reflektion av biologen Stuart Kaufman om varför han inte valde att studera filosofi:

”Det var inte det att jag inte gillade filosofi. Det var det att jag tvivlade på vissa enkelheter i den. Nutida filosofer, åtminstone de under 1950- och 1960-talet, tog sig för att undersöka begrepp och slutsatser av begreppen – inte fakta om världen. Så du kunde ta reda på om dina argument var bindande, träffsäkra, följdriktiga och så vidare. Men du kunde inte ta reda på om du hade rätt.”30

Det finns ett engelskt talesätt: ”Små saker tilltalar små andar.” De som kräver det omöjliga av vetenskapen och när sedan deras krav inte blir mötta drar slutsatsen att vetenskapen inte är riktigt sann, säger i själva verket ingenting om vetenskapen, men en hel del om en trivial metod som söker efter enkla svar på komplexa frågor och som sedan klagar när inga svar kommer. Det gamla anspråket på att representera vetenskapens filosofi är dött och begravet. För att göra en parafras på det Marx sa om Matthew Arnold: ”Vetenskapsfilosofin är för god för denna värld.”

Existentialismen

Existentialismen har sina rötter inom 1800-talsfilosofins irrationalistiska riktningar, representerade av Nietzsche och Kierkegaard. Den har tagit sig många olika skepnader och politiska skiftningar. Det fanns en religiös riktning (Marcel, Jaspers, Berdjajev och Buber) och en asketisk (Heidegger, Sartre, Camus), men det gemensamma draget var en långtgående subjektivism, som speglas i deras favorituttryck och motton - vara-i-världen, ångest, omsorg, varat-till-döden, och liknande.

Riktningen hade en förelöpare i Edmund Husserl, en tysk matematiker som övergick till filosofin. Hans fenomenologi var en form av subjektiv idealism baserad på den individuella personliga världen såsom en direkt erfarenhet med egot i centrum.

För Karl Jaspers var filosofins uppgift varats uppenbarelse, helt klart en religiös och mystisk inriktning.

Jean-Paul Sartre talade om varat och hotet från intet, frihetsproblemet, plikt och så vidare.

Detta var ett uttryck för den stämning som rådde bland en del intellektuella efter första världskriget, först i Tyskland och senare i Frankrike. Det var ett tecken på den djupgående kris för liberalismen som världskriget och de efterföljande omvälvningarna innebar. De såg problemen i samhället, men ingen utväg. Böckerna var fylld med en känsla av stundande undergång, maktlöshet och fruktan, åtföljt av en strävan till ett individuellt grundat alternativ.

Existentialismen utgör en irrationell reaktion mot upplysningens och den klassiska tyska filosofins rationalism – en rationalism som de tycker är uppenbart främmande i en värld som blivit galen. Existentialisterna kritiserar rationalismen för att dela in världen i subjekt och objekt. Existensen utgör för dem enheten mellan subjekt och objekt. För att bli medveten om existensen måste man befinna sig i ett kritiskt gränsläge, t.ex. att konfronteras med döden. Detta får till följd att världen blir intimt nära människan. Kunskap om existens når man sålunda genom intuition och inte genom förnuft.

Frågan om valfrihet intar en central roll inom existentialismen. Frihet ses som individens fria val av en av oändligt många valmöjligheter. Sålunda blir frihet ett helt igenom abstrakt begrepp, som ska förstås som motpolen till nödvändighet.

Ytterst handlar det om frivillighet, att individen är fri att göra ett val oberoende av de yttre omständigheterna. Detta ska förstås som friheten för den från samhället isolerade individen. Det är Robinson Kruses frihet, d.v.s. ingen frihet alls. I själva verket förvandlar existentialisterna hela frågan om frihet till ett abstrakt etiskt problem. Men i praktiken är frihet en ytterst konkret fråga. Det är omöjligt för verkliga män och kvinnor att bli fria genom att bortse från de band som håller dem fångna, lika lite som de kan hoppa utför ett stup och bortse från gravitationslagen.

Med existentialismen har den moderna filosofin nått sitt definitiva upplösningstillstånd. Jean-Paul Sartre gjorde ett föga framgångsrikt försök att förena existentialismen med marxismen, med väntat resultat. Olja låter sig inte blandas med vatten. Sartres tankar kan inte beskrivas som en sammanhängande filosofi. Det är en röra av lösryckta begrepp från olika filosofer, särskilt då från Descartes och Hegel. Det självmotsägande slutresultatet andas alltigenom av pessimism och nihilism.

För Sartre så är äcklet den huvudsakliga filosofiska känslan – en upplevelse av avsky mot varats absurda och obegripliga natur. Allting upplöses till intet. Det är en karikatyr av Hegel, som sannerligen inte tyckte att världen var obegripbar. I Sartres verk används en hegelsk jargong, som får Hegels mest dunkla avsnitt att framstå som ett under av klarhet.

Till grund för detta ligger en känsla av vanmakt hos de intellektuella, vilka ställs inför en fientlig och obegriplig värld. Detta flyktförsök bort från den onda världen in i individualismen illustreras av Sartres kända (eller ökända) ordvändning: ”L’enfer, c’est les autres.” (”helvetet, det är De Andra.”31). Hur sedan detta synsätt någonsin ansetts passa ihop med den dialektiska materialismens revolutionära optimism är en gåta. Men ingen har å andra sidan kunnat anklaga Sartre för att vara konsekvent. Till hans heder ska ändå läggas hans engagemang i progressiva frågor, som Vietnam och solidaritet med de franska arbetarnas och studenternas rörelse 1968. Men filosofiskt och psykologiskt var Sartres ståndpunkt totalt väsensskild från marxismen.

Fotnoter

1. “Filosofin är ingen vetenskap utan ett skyddsmedel mot socialdemokratin.” Citerat i Lenin, Materialismen och empiriokriticismen, s. 332.

2. Engels, F. Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, ss. 81-82.

3. Lenin, V I. Materialismen och empiriokriticismen, s. 124.

4. Engels, F. Anti-Dühring, s. 62.

5. Hegel, G W F. Logic, s. 67

6. Engels, F. Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, s. 51.

7. Lenin, V I. Materialismen och empiriokriticismen, s. 45.

8. Marx, K Teser om Feuerbach. Texter i urval, s. 118.

9. Wittgenstein, L. Tractatus, 4.0031.

10. Wittgenstein, L. Filosofiska undersökningar, §§109.

11. Wittgenstein deklarerar följande i sitt förord till Tractatus: “Däremot förefaller mig sanningen av de här meddelade tankarna oangriplig och definitiv. Jag anser mig alltså i det väsentliga ha slutgiltigt löst problemen.”

12. Russel, B. Västerlandets filosofi. cit, s. 702.

13. Carrol, L. Alice i Underlandet amp; Alice i Spegellandet, s. 173.

14. Chamfort, S R N. Maximer amp; tankar, 420.

15. Nya testamentet. Matt 5:37.

16. Carrol, L. Alice i Underlandet amp; Alice i Spegellandet, s. 173.

17. Lenin, V I. Materialismen och empiriokriticismen, s. 63.

18. Ayer, A J. The Problem of Knowledge, ss. 214-215.

19. Ayer, A J. The Problem of Knowledge, ss. 215-216.

20. Engels, F. Naturens dialektik, s. 173.

21. The Economist, 26:e december 1981.

22. The Economist, 26:e december 1981.

23. Engels, F. Naturens dialektik, s.171.

24. The Economist, 26:e december 1981, s. 101.

25. Popper, K. The World Treasury of Physics, Astronomy and Technology, ss. 797-798.

26. The Economist, 26:e december 1981, s. 103.

27. Bohr, N. The World Treasury of Physics, Astronomy and Technology, s. 822.

28. Pauli, W. The World Treasury of Physics, Astronomy and Technology, s. 824.

29. Heisenberg, W. The World Treasury of Physics, Astronomy and Technology, s. 826.

30. Waldrop, M. Complexity, s. 105.

31. Sartre, Jean-Paul. Inför lyckta dörrar. Fem dramer. s. 125.