Den härskande klassen svarslös inför den värsta krisen i kapitalismens historia

Pandemins spridning över hela världen har blivit den utlösande faktorn för en global lågkonjunktur. Den härskande klassen försöker slarva ihop ett sätt att mildra detta hårda slag mot ekonomin. I deras desperation bryter de mot alla regler som de låtit styra deras politik under de senaste 80 åren. Det kapitalistiska systemet står inför sin värsta kris någonsin.

[Source]

Redan i lågkonjunktur

Statistiken om ekonomin släpar alltid efter händelseutvecklingen. De senaste officiella siffrorna för ekonomin gäller det sista kvartalet 2019, och nästa uppsättning kommer ut först i april. Det är emellertid uppenbart att situationen har förändrats fullständigt under de senaste sex veckorna.

Olika institutioner försöker nu förutse krisens omfattning men deras modeller är baserade på hur det utvecklats tidigare, och har svårt att hantera den nya och oförutsägbara situationen. Men det finns likväl ingen anledning att tvivla på vad siffrorna säger i stort.

Morgan Stanley uppskattar att den amerikanska ekonomin kommer att krympa med 30 procent räknat på årsbasis mellan april och juni i år, efter att ha krympt med 2,4 procent från januari till mars. Detta skulle innebära en arbetslöshet på 12,8 procent redan under våren – den högsta siffran sedan mätningarna började 1948.

Miljontals människor har förlorat sina jobb. 3,28 miljoner ansökte om arbetslöshetsersättning i USA under förra veckan – det största antalet som noterats. I Storbritannien kom det in en halv miljon nya ansökningar om arbetslöshetsersättning på bara en vecka.

Institute of International Finance förutspår nu att världens BNP kommer att minska med 1,5 procent, där USA:s minskar med 2,8 procent, Euroområdets med 4,7 procent och Kinas bara växer med 2,8 procent. Det som de kallar för "tillväxtmarknader", som omfattar mycket av den tidigare kolonialvärlden, beräknar de kommer att ha en tillväxt på 1,1 procent, men det bygger på ett antagande om tillväxt, om än i mycket reducerad takt, i Indien och Kina.

”Mycket av osäkerheten kring våra prognoser rör dock andra halvåret 2020. Vi tror preliminärt på tillväxt under andra halvåret, om vi antar att karantänerna minskar och att konsumenternas och företagens förtroende börjar återställas. Huruvida dessa antaganden är berättigade återstår att se och den resulterande osäkerheten genomsyrar alla våra prognoser.”

Även om de harett visst grepp om vad som händer just nu, har de ingen aning om vad som kommer att hända om en månad eller två, för att inte tala om till hösten. De förutspår att BNP kommer minska lika drastiskt som 2009 under förutsättning att saker och ting kommer att återgå till någonting som liknar det normala under det andra halvåret i år. Detta kommer att bero på staternas förmåga att innesluta pandemin, lätta på begränsningarna och ingjuta konsumenter och företag med visst förtroende för framtiden. Det är ingen enkel uppgift.

Företagens förtroende kollapsar. Eurozonens inköpschefsindex (baserat på undersökningar där man frågar företag) föll från 51,6 till 31,4, den lägsta siffran sedan man började mäta (i juli 1998). Om denna siffra är under 50 tyder det på en ekonomisk nedgång. I USA sjönk inköpschefsindex till 40,5, vilket är nästan lika lågt som 2009. Enligt chefsekonomen på IHS Markit som tog fram siffrorna tyder uppgifterna på att BNP kommer att minska med 8 procent i euroområdet och 5 procent i USA, och han tillade att det är ”osannolikt att indexet har nått botten ännu”.

Frankrikes finansminister sade i tisdags att krisen var "jämförbar bara med den stora lågkonjunkturen 1929" och noterade att den franska industrin bara arbetade på 25 procent av sin normala nivå. Tysklands ekonomiminister sade att krisen prövar "marknadsekonomins funktionssätt" och att "hela marknader fullständigt bryter samman".

Det är svårare att få fram siffror för Kina, men enligt ett Financial Times-index går den kinesiska ekonomin bara på 75 procent av takten 2019. Den har krympt med 35 procent sedan den 1 januari. Om detta stämmer utgör detta ett förödande slag för den kinesiska ekonomin.

De före detta kolonialländerna drabbas hårt. "Tillväxtmarknader", som ekonomerna gillar att kalla dem, har förlorat 83 miljarder dollar i investeringar. Flera valutor är i fritt fall: den mexikanska peson, den sydafrikanska randen och den brasilianska realen har alla fallit med omkring 20 procent och den turkiska liran och den indonesiska rupien med omkring 10 procent. Detta är utöver tidigare fall under de senaste åren, vilket tillsammans innebär att dessa valutor har förlorat någonstans mellan en och två tredjedelar av sitt värde. Med deras massiva beroende av lån i dollar befinner sig dessa länder i en mycket svår situation.

Desperata tider kräver desperata åtgärder

Den härskande klassen är livrädd, vilket kan ses i att nya åtgärder meddelas rekordsnabbt. I USA tog det fyra veckor att sätta ihop ett räddningspaket den här gången, att jämföra med de fyra månader det tog 2008-2009. Paketet som de kom med är också dubbelt så stort (2 biljoner dollar jämfört med 1 biljon dollar för 11 år sedan).

Sammanlagt har USA, ECB, Japan, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien, Kanada och Australien meddelat 2200 miljarder dollar i penningpolitiska åtgärder och 4300 miljarder dollar i finanspolitiska åtgärder. Detta motsvarar 17 procent av dessa länders sammanlagda BNP, eller 7,3 procent av världens BNP. Den kinesiska regeringen har tillkännagivit 587 miljarder dollar i åtgärder, vilket motsvarar omkring 5 procent av Kinas BNP.

Det är inte bara paketens storlek som håller på att förberedas utan man kastar ut hela regelboken om statens roll i ekonomin. Mario Draghi, den tidigare chefen för Europeiska centralbanken, menade i Financial Times:

”Det står redan klart att svaret måste innebära en betydande ökning av statsskulden. Den privata sektorns förlorade inkomster – och eventuella lån som man tagit för att kompensera för det – måste så småningom absorberas helt eller delvis av staternas budgetar. Mycket högre offentliga skuldnivåer kommer att bli ett permanent inslag i våra ekonomier och kommer att åtföljas av privat skuldavskrivning.”

Kort sagt: regeringen måste gå in för att täcka alla den privata sektorns förluster. Marknadens normala funktionssätt kommer att åsidosättas. Bankrutta företag bör hållas flytande av statliga bidrag, lån och garantier. Han fortsatte:

”Även om olika europeiska länder har olika finansiella och industriella strukturer, är det enda effektiva sättet att omedelbart nå varje hörn av ekonomin att helt mobilisera alla finansiella system: obligationsmarknaderna, främst för stora företag, banksystemen och i vissa länder till och med postsystemet för alla andra. Och det måste göras omedelbart för att undvika byråkratiska förseningar. Banker i synnerhet sträcker sig över hela ekonomin och kan skapa pengar direkt genom att tillåta övertrasseringar eller öppna möjligheter för lån.”

Regeringen måste omedelbart nå "varje hörn av ekonomin" och undvika "byråkratiska förseningar". I flera årtionden har vi fått höra att staten är ineffektiv, slösaktig och bör hålla fingrarna så långt borta från ekonomin som möjligt. När systemet nu hotas av en fullständig kollaps vill Draghi och hans likar i borgarklassen plötsligt att staten ska blanda sig i alla delar av ekonomin och ignorera alla de regler och lagar som de har infört under de senaste fyra decennierna. Staten blir snabbt borgensman för hela det ekonomiska systemet.

Riksbanker ska finansiera statliga utgifter

Tidigare insisterade ekonomerna på en strikt uppdelning mellan riksbank och regering. I sin entusiasm för att säkerställa oberoende riksbanker införde de till och med sådana bestämmelser i konstitutioner, exempelvis Maastrichtfördraget. Detta syftade till att förhindra att riksbankerna skulle bli ett verktyg för finanspolitiken och att de i allt väsentligt skulle kontrollera att finanspolitiken förblev återhållsam. Detta vänds nu till sin motsats.

I en artikel iFinancial Timesförklarades skälen till detta av Philipp Hildebrand, vice ordförande för världens största kapitalförvaltare BlackRock. Riksbankernas ingrepp för att hantera den senaste krisen innebär att ”utrymmet för konventionell och okonventionell penningpolitik till stor del redan är förbrukat”. I stället måste finanspolitiken (statsbudgetarna) bära bördan. Men det är problematiskt:

”Om man inte gör något åt det kommer enorma statliga utgifter så småningom att leda till att obligationsräntorna stiger, vilket gör statsskulden svårare att öka och dyrare att finansiera. Detta skulle också riskera att skapa en stor offentlig skuldavbetalningskris på vägen.

Det är därför politiska beslutsfattare måste utveckla en mindre förenklad förståelse av riksbankens oberoende. […]

För att hantera detta existentiella hot mot grunden för världens ekonomiska system måste en verkligt oberoende riksbank vara säker på sin förmåga att direkt samordna med andra politiska organ, som staten."

Det han säger, helt enkelt, är att regeringar inte kan låna oändliga mängder pengar, för så småningom kommer långivarna att sluta lita på att regeringen kan betala tillbaka pengarna. Detta kommer att innebära att de ber om högre räntor och gör ytterligare upplåning allt dyrare eller till och med omöjlig. För att lösa detta måste riksbankerna "samordna" – med andra ord ge regeringen lån. Hur gör riksbanken det? Genom att skapa nya pengar. Sammanfattningsvis: riksbanken måste trycka pengar för att finansiera statliga utgifter.

I mer än 80 år har den härskande klassen undvikit just denna åtgärd. Varför? På grund av den mycket höga risken att det leder till hyperinflation. I dag tycker de att de är väldigt smarta och har lärt sig sin läxa och därför kommer detta inte att hända, precis som Gordon Brown skröt med att han hade satt stopp på konjunkturcykeln.

Riksbanker har redan genomfört denna politik. Federal Reserve äger exempelvis redan 10 procent av USA:s statsskuld. ECB, som stod inför en rusning från statsobligationer några år in i krisen, köpte upp 1,9 miljarder euro statsskuld på fyra år genom sina nationella riksbanker. Det uppgår till omkring 20 procent av all statsskuld i euroområdet. Nu förbereder sig riksbankerna för att öka omfattningen på detta.

ECB, som var tänkt att vara konstitutionellt begränsat från att ge stöd när stater gick med underskott, har tillkännagett ett program för att köpa obligationer på 750 miljarder euro och förklarat att det kommer att hjälpa alla regeringar i euroområdet att sänka sina lånekostnader. Federal Reserve har förklarat att det i praktiken inte finns några gränser för deras uppköp av statliga värdepapper, med en första del på 375 miljarder euro som köptes i förra veckan. Man håller på att förbereda lagstiftning för att Federal Reserve ska kunna köpa inte bara kortfristiga statliga värdepapper utan också långsiktiga såväl som statliga och kommunala obligationer. I praktiken kommer centralbanken att finansiera USA:s statliga utgifter under det kommande året. Detta saknar motstycke.

En nationell bank

Riksbanken kommer inte bara att finansiera statsbudgeten, utan kommer också att ta över affärsbankernas roll. Brist på hypotekslån, konkurser hos företag etc. kommer att påverka affärsbankernas förmåga att låna mer pengar, även om de ville.

Regeringen och centralbankerna fyller nu detta vakuum. I Tyskland har regeringen gett grönt ljus till lån på 800 miljarder euro från den tyska statens investeringsbank. Det amerikanska räddningspaketet på 2000 miljarder dollar innefattar 850 miljarder dollar för att finansiera lån till företag, där 350 miljarder dollar ska gå till småföretag. Riksbankerna gör också mer.

Federal Reserve har meddelat ytterligare ett antal åtgärder för att lösa ut de skuldmarknader som har gått sönder. Man har tillkännagivit köp av värdepapper på 250 miljarder euro. Man förbereder till och med ett Main Street Business Lending-program som syftar till att nå små och medelstora företag. Detta för att säkerställa att det finns vad som verkar vara obegränsade lån till företag i alla storlekar. Som den amerikanska chefsekonomen på JPMorgan uttryckte det, förvandlar sig Federal Reserve till en affärsbank i stället för en centralbank.

Ett system i djup kris

Alla de åtgärder som den härskande klassen vidtar har ett tydligt mål: att hålla alla företag och arbetare flytande tills pandemin är över. Men det finns likväl ingen anledning att anta att denna kris kommer att lösa sig. Det är slutpunkten för ett system vars liv har förlängts på konstgjord väg i flera årtionden.

Lånen började inte växa i omfattning 2008-2009, utan mycket tidigare. De metoder som kapitalisterna använde för att ta sig ut ur krisen på 1970-talet är det som har bäddat för en mycket större kris i dag.

kulden var ett sätt att få bukt med en överproduktionskris, för att säkerställa att företag fortsatte att investera och att individer fortsatte att konsumera även om de inte riktigt hade råd att göra det. Men den enorma utökningen av mängden krediter (lån) når så småningom en gräns. Man kan inte skjuta upp det för evigt.

Vi har förklarat detta i en mängd artiklar under det senaste årtiondet. Den här krisen har inte orsakats av ett virus. Viruset är bara den utlösande faktorn. Pandemin avslöjar bara alla de motsättningar som fanns där sedan innan.

Många ekonomer och politiker hoppas att ekonomin kommer att återhämta sig efter en skarp men kort nedgång, och om denna pandemi hade dykt upp för några decennier sedan skulle det troligtvis ha blivit så. Systemet skulle ha kunnat återhämta sig relativt snabbt. Men situationen är helt annorlunda i dag.

Tyskland och Japan befann sig redan i lågkonjunktur och effekterna av Trumps stimulanspaket för skattesänkningar 2018 hade börjat avta i USA. Den kinesiska ekonomin hade visat tecken på avmattning redan på grund av att dess oöverträffade låneutveckling lett till minskade vinster. De handelskonflikter som Trump påbörjade hade redan gjort allvarlig skada på den internationella handeln. I den mån det fanns någon återhämtning att tala om var den redan över.

Därför är det troligt att de åtgärder som de vidtar nu blir allt annat än tillfälliga. Tvärtom måste staten fortsätta att ge stöd till ekonomin under kommande år, eftersom den skulle ha tvingats göra det även utan pandemin. Detta återspeglar det faktum att produktivkrafterna har vuxit långt över privategendomens gränser. Kapitalismen kan inte längre spela en progressiv roll, och det enda sättet som borgerligheten kan försöka rädda systemet är genom att låta staten ta över.

Det är lämpligt att göra en jämförelse med hur ekonomin hanterades under de två världskrigen. Det var just under perioden mellan 1914 och 1945 som kapitalismen befann sig i en liknande kris, även om denna kris kommer att bli djupare.

Men detta kommer likväl att få konsekvenser. Oavsett vad kapitalismens försvarare i arbetarrörelsen hoppas på finns det inga gratispengar. Den politik de nu genomför skulle fram till 2008 ha betraktats som galenskap, och det inte utan anledning. Att trycka pengar medan den produktiva kapaciteten förblir densamma eller till och med minskar kommer att leda till inflation. Om man gör det på ett okontrollerat sätt leder det till hyperinflation. Detta var ett av misstagen i den venezuelanska presidenten Maduros ekonomiska politik. Det är välkänt att det var just detta som Tysklands regering gjorde i början av 1920-talet, vilket ledde till en revolutionär kris.

Under det senaste årtiondet har det inte fått den effekten, men det berodde på att de till stor del överlämnade de stora summorna pengar de skapade till företag, vilket gjorde att de inte riktigt nådde den reella ekonomin utan orsakade främst olika typer av spekulativa bubblor. Dessutom var ekonomin i ett så deprimerat tillstånd att de åtgärder som riksbankerna vidtog undvek deflation mer än det skapade någon inflation.

Det de föreslår nu är mer omfattande, både i skala och omfattning. Riksbankerna ingriper mer direkt, liksom regeringarna. Samtidigt är problemet inte bara en bristande efterfrågan, som de kallar det, utan på många marknader också en brist på utbud. På grund av pandemin kollapsar produktionskapaciteten och det är oklart hur mycket av den som kommer att kunna återställas. Kapitalismen är ett anarkiskt system som inte går att planera eller kontrollera. I kristider blir det ännu mer omöjligt att styra, oförutsägbart och kaotiskt.

Det finns redan inflation på basvaror som toalettpapper, medicinsk utrustning och mat. Detta kan utan vidare bli fallet även i andra sektorer som står inför störningar eller snabbt skiftande konsumtionsmönster. Det kommer bara att bli värre.

Vem kommer att betala?

Så småningom kommer någon att behöva betala räkningen för detta. Borgarklassen har nu blivit ”socialister” i den meningen att de är angelägna om att staten räddar dem, men de kommer naturligtvis att försöka tvinga arbetarklassens att betala för kalaset.

Flygbolagens handlingar visar borgarklassens inställning. Mångmiljardären Richard Branson begärde ett räddningspaket från staten för sitt flygbolag Virgin Atlantic, samtidigt som han bad sina anställda att ta obetald ledighet. Virgin Atlantics lönekostnader skulle vara något i stil med 4 miljoner pund i veckan, vilket innebär att Bransons 4 miljarder pund hade räckt för att betala dem i omkring 20 år, även utan statligt stöd.

Om de bestämmer sig för att trycka pengar för att täcka skulderna kommer det bara att leda till inflation, vilket kommer att sänka arbetarnas löner och minska värdet på de lite bättre ställda arbetarnas besparingar.

Borgarna är medvetna om svårigheterna. De ger nu 1000 dollar till alla invånare i USA för att försöka lindra eventuell kritik av att man ger räddningspaket till storföretagen. Som Wall Street Journal uttryckte det förra veckan:

”Vissa i kongressen strävar efter att se till att man betalar ut pengar till varje amerikansk skattebetalare samtidigt som man ger stöd till industrin, en idé som fick luft under vingarna på tisdagen när president Trump uttryckte sitt stöd för den. Sådana utbetalningar skulle vara populära och med största sannolikhet lindra kritiken mot att hjälpa företag.”

Detta kommer att minska kritiken för tillfället, men det kommer att vara mycket svårt, om ett år eller två, att argumentera för ännu ett nedskärningspaket för att betala för att rädda banker och storföretag.

Ben Barnake antydde att han blev förvånad över att deras bailouts 2008–2009 inte ledde till några massrörelser, ett ”populistiskt motstånd” som han kallar det. Men det gjorde de, det tog bara lite tid. De senaste åren har klasskampen intensifierats överallt. Den nya krisen kommer bara att ge bränsle till elden. Vilka medel borgarklassen än kommer att använda för att försöka lappa ihop systemet kommer det att leda till en våg av klasskamp.