2020: en värld i brand

Början på det nya året firades med sedvanligt pompa och ståt. I London hälsade många festprissar det nya decenniet med fyrverkerier liksom i Edinburgh och andra storstäder. Säkert firade Storbritanniens nya premiärminister Boris Johnson med mer liv och lusta än de flesta. Med sin storseger i valet 2019 bakom sig har han nu fria tyglar att leda nationen mot ett gynnsamt slut på Brexitförhandlingarna. I teorin, i alla fall.

[Source]

Verkligheten är dock en annan.

Kapitalets toppstrateger ser inte på framtiden med någon entusiasm utan med skräck. När man läser vad finanspressen skriver kan man inte undgå att minnas Bertolt Brechts ord: "Den som skrattar har ännu inte hört de dåliga nyheterna." Den 1 januari gjorde The Economist en dyster analys av situationen i världsekonomin:

"Den globala tillväxten 2019 var den långsammaste sedan finanskrisen 2008–2009. Världens BNP växte med ungefär 2,2 procent. Detta år kommer att bli lite bättre enligt de senaste mätningarna från Economist Intelligence Unit (EIU), ett systerföretag till The Economist. EIU förutspår att den globala ekonomin kommer att växa med 2,4 procent år 2020.

Rika ekonomier förväntas växa i ungefär samma blygsamma takt som 2019 – i eurozonens fall nästan exakt samma: 1,3 procent jämfört med 1,2 procent förra året. EIU förutspår en relativt skarp inbromsning i USA, från 2,3 procent till 1,7 procent, eftersom handelskonflikter fortsätter att hålla tillbaka handeln och investeringar.

När den globala avmattningen i tillverkningsindustrin fortsätter kommer detta även att bromsa tillväxten i hela världen. En avtalslös Brexit skulle göra saken värre, både för Storbritannien och landets handelspartners."

Det är inte alls omöjligt att det blir en avtalslös Brexit. Boris Johnsons framgång i valet verkar ha gjort honom ännu mer korkad och ansvarslös än han redan var. Det första han gjorde när han återvände till Downing Street 10 (premiärministerns residens) var att lägga fram ett lagförslag som skulle göra det olagligt för Storbritannien att fortsätta förhandlingarna med EU längre än till december 2020.

Eftersom alla (förutom den galna hattmakaren själv vars teparty nu styr i Storbritannien) är väl medvetna om att det är omöjligt att förhandla fram ett oerhört komplext handelsavtal på tolv månader liknar alltsammans ett slags kollektivt vansinne. Storbritannien har stått och svajat på randen av en avgrund de senaste tolv månaderna. Men nu, under tsar Boris modiga ledning, ska vi alltså ta ett steg framåt.

Euforin som bankirerna och kapitalisterna greps av när de insåg att Jeremy Corbyn inte skulle bli Storbritanniens nästa premiärminister höll inte i sig särskilt länge. Pundet steg till en början, sedan rasade det när världens stora finanssäten insåg att landet hoppat ur askan rakt in i elden.

Oron på världens börser är välgrundad. En avtalslös Brexit skulle vara förödande för Europa, katastrofal för Storbritannien och ha allvarliga effekter på världsekonomin som, all triumfatorisk propaganda till trots, just nu befinner sig i ett oerhört bräckligt tillstånd. Vilken allvarlig chock som helst (en avtalslös Brexit, ett krig i Mellanöstern...) skulle kunna skicka in den i en djup recession – ännu djupare och ännu allvarligare än krisen 2008.

När det blir tydligt för folket i Storbritannien vad som verkligen pågår så kommer stödet för det konservativa partiet (ett stöd som i verkligheten är mycket ytligt ) att upplösas som en droppe vatten på en het spis. Boris Johnson kommer inte att kunna hålla sina löften under en ekonomisk kris som direkt förorsakats av den befängda politik som han själv bestämt sig för att föra tillsammans med Brexitgänget som nu kontrollerar Torypartiet.

Men vadå! Varför gå och oroa sig över framtida katastrofer som ännu inte blivit verklighet? Lev i ögonblicket! Njut! Ät, drick och var glad, för i morgon... nå, imorgon är en annan sak. Men natten den 31 december så porlade champagnen medan Londons himmel sattes i brand av 12 000 makalösa fyrverkeriexplosioner.

Fyrverkerier i New York – och i Bagdad

Samtidigt, några tusen mil bort på andra sidan Atlanten, samlades över en miljon människor för att fira nyår i området kring Times Square. Detta sker årligen. Men i år var någonting annorlunda.

För första gången planerade polisen i New York att använda en drönare för att övervaka den årliga festen vid Times Square. Utöver drönaren sade NYPD att man skulle placera ut tusentals kameror, poliser och andra säkerhetsåtgärder för att garantera säkerheten för alla som festade. "Ni kommer se en hel del konstaplar med mycket utrustning och stora skjutvapen", sade polischef James O'Neill.

Dessa extraordinära åtgärder illustrerar tydligt en ny känsla av otrygghet som alltmer greppar det amerikanska samhället. Det är en stämning som i sin tur reflekterar den oerhörda instabilitet som råder globalt där Amerika håller på att bli indraget i konflikter på flera håll.

När tvillingtornen förstördes i 11 septemberattackerna var det en bister varning om vad följderna kunde bli av att USA trasslat in sig i så många av världens motsättningar, inte minst i Mellanöstern. Denna instabilitet har förvärrats av hur oberäkneligt den som just nu bor i Vita huset beter sig.

Av en händelse utnyttjade man aldrig tidigare nämnda drönare på nyårsafton. Anledningen var svåra väderförhållanden. President Trump må vara världens mäktigaste man men det verkar som att inte ens han kan styra över vädret. Polischefen Terence Monahan sade att det svåra regnet och blåsten gjorde att drönaren inte kunde sättas i bruk på ett säkert sätt. I stället använde sig polisen av helikoptrar för att hålla ett öga på firandet ovanifrån.

Med eller utan drönare fortsatte festligheterna utan att något allvarligt inträffade. Folkmassorna kunde njuta av fyrverkerispektaklet. Men några dagar senare, långt borta i Bagdad, lystes himlen upp av andra, mycket dödligare fyrverkerier. USA och Iran råkade nästan i luven på varandra 2019 och firade därefter nyåret till ljudet av krigstrummor.

Upptrappningen började den 27 december när dussintals missiler, som påstås ha avfyrats av den Iranstödda milisen Kataib Hizbollah i Irak, träffade en irakisk militärbas i Kirkuk och dödade en amerikansk civilanställd och skadade amerikanska och irakiska soldater. Två dagar senare svarade USA, trots protester från Iraks regering, med luftangrepp på irakisk mark som dödade åtminstone 25 milismedlemmar och skadade över 50.

Därefter attackerade tusentals milismän och demonstranter USA:s ambassad i Bagdad, varpå president Donald Trump sade att Iran skulle hållas ansvarigt. "De kommer få betala ett väldigt HÖGT PRIS!" twittrade Trump. "Det här är inte en Varning; det är ett Hot. Gott Nytt År!"

Trump höll vad han lovade. Den 3 januari gav han order om att den iranska generalen Qassem Soleimani skulle dödas genom en drönarattack i Bagdad. I och med detta slungade USA:s president omedelbart in hela världen, särskilt Mellanöstern, i en djup kris.

Eftersom han inte kunde nöja sig med att riva upp kärnvapenavtalet med Iran, som pusslats ihop genom åratal av diplomati, är Trump nu helt besatt av att provocera regimen i Teheran så långt det bara går. Med detta har han visat sitt fullständiga förakt för USA:s så kallade allierade som inte frågats om råd inför detta nya äventyr trots att det direkt påverkar deras intressen.

Till och med de mest högervridna kommentatorerna reagerade genomgående negativt. Den reaktionära Torytidningen Sunday Mail publicerade omedelbart en artikel med rubriken:

"Det var statsmord att döda Irans general Qassem Soleimani. Hur kan någon vara så förbannat korkad?"

Vem kan vara så "förbannat korkad"? Donald J. Trump förstås: bästis med Boris Johnson som Sunday Mail så djupt beundrar.

Men det är inte i denna artikeln vi ska diskutera händelserna i Mellanöstern. Det har redan gjorts utförligt på denna hemsidan i en annan artikel. Det får räcka med att säga att de senaste händelserna bara var ytterligare bevis på den extrema turbulens och instabilitet som nu råder överallt och på alla nivåer i världen: finansiellt, ekonomiskt, socialt, politiskt, diplomatiskt och militärt.

Alltsammans är symtom på ett sjukt socioekonomiskt system som inte längre kan ta samhället framåt och nu utgör ett ständigt hot mot den mänskliga civilisationens fortsatta existens, om inte själva planetens framtid.

Australien i brand

Några av de mest spektakulära nyårsfyrverkerierna brukar visas i Sydney. I år var inget undantag trots att många andra fyrverkeriföreställningar i landet ställdes in. Australien har härjats av fruktansvärda skogsbränder som gjorts värre av höga temperaturer och många månader av torka.

Sedan september har bränder i östra Australien dödat sex människor, förstört fler än sjuhundra hem och lagt röken som en filt över hela städer (inklusive Sydney). Molnen som bränderna orsakat är så stora att de syns från yttre rymden och har nått ända till Nya Zeeland.

Motståndarna till fyrverkeriföreställningen i Sydney menade att den skickade fel signaler. De krävde att organisatörerna skulle ställa in och i stället donera pengarna till bönder och brandkåren. Men varför ska en nationell katastrof som kostat otaliga människor liv och hem få komma i vägen för en stor fest? Fyrverkeriföreställningen i Sydney genomfördes som planerat.

Kejsar Nero sägs ha spelat lyra och sjungit sånger medan Rom brann. Sydneys borgmästare följde i hans ärevördiga fotspår när hon försvarade beslutet att genomföra fyrverkeriföreställningen på nyårsafton. Vid en presskonferens sade Moore att nyårsafton är en viktig tillställning som kommer att "ge människor hopp i en fruktansvärd tid".

Detta är de rätta takterna! Australiensarna måste fortsätta vara glada medan deras hem förvandlas till aska, deras städer kvävs av tjocka moln av giftig rök och ett okänt antal förkolnade kroppar ligger kvar under ruinerna. Det viktigaste är att hålla modet uppe – och ännu hellre att hålla uppe profitnivåerna åt hotellägarna, bankirerna och kapitalisterna.

Frågan om lönsamhet var uppenbarligen den viktigaste för borgmästaren, som förklarade: "Många människor har redan kommit hit med flyg, betalat för hotell och restauranger och har rest från världens alla hörn för att vara här i natt och fira nyår. Det skapar 130 miljoner australiska dollar för New South Wales ekonomi, stärker vår turistindustri, skapar jobb och underlättar för mängder av småföretag."

Scott Morrisons Hawaiisemester

För bara åtta månader sedan betraktades ledaren för Liberala partiet i Australien, Scott Morrison, som ett politiskt geni för att han snappade åt sig segern i ett val som han var spådd att förlora, bland annat på grund av hans iver att hjälpa landets mäktiga kolindustri.

Men hur tiderna har förändrats! Medan temperaturen stiger och krisen fortsätter, kritiserar många australiensare premiärministern för att han inte gett de eldhärjade samhällena hjälp och stöd. Den klimatpolitik som Morrison och hans regering för fram har dessutom stött på allt mer mothugg.

Australiens premiärminister anklagas nu för att ha tonat ner krisens allvar. Det verkar lite orättvist. Avbröt han inte sin välförtjänta semester för att turnera runt i brandområdena? Jo, för all del, men uppriktigt sagt var detta inte något beslut som han fattade lättvindigt, utan först efter noggrant övervägande och mycket dålig publicitet i pressen.

Att Morrison bestämde sig för att åka på semester med sin familj gav föga förvånande upphov till arga reaktioner i media och på sociala medier som antydde att han inte borde vara "missing in action" samtidigt som krisen förvärrades, i synnerhet eftersom han en gång i tiden varit kritisk till en brandsoldat som gjort samma sak.

Morrisons kontor bestred till en början att han var på Hawaii, men det publicerades en bild på sociala medier som uppenbart föreställde honom där han poserade med andra turister på en strand och drack öl, vilket gav upphov till visst tvivel kring sanningshalten i de besvärade förnekandena. Uttryck som #WhereisScoMo och #FireMorrison spred sig som en löpeld på nätet.

Till sist bekräftade premiärministern att han mycket riktigt befann sig på Hawaii men att han skulle komma hem tidigt. Detta fördröjda uttalande kom kort efter att två brandsoldater – båda frivilliga och pappor till små barn – dött. De var de första brandsoldaterna som omkom i krisen.

"I och med senaste tidens tragiska händelser kommer jag att återvända till Sydney från uppehållet så fort som det går att ordna", sade han i ett uttalande. Man skulle kunna säga att premiärministern sköt upp beslutet att återvända tills det började brinna i knutarna. Ledaren för "oppositionen", Albanese, sade dock att premiärministern hade "rätt till semester" även om han kritiserade "bristen på information och insyn". Där har vi riktiga stridsrop!

Premiärministern erbjuder offren – sina böner

När han väl hade gjort denna största av uppoffringar och motvilligt lämnat sitt gömställe på Hawaii visade sig Morrison vara mycket generös när han berömde de frivilliga brandsoldaterna som till större delen är utbildade – vilket är bra – men också oavlönade – vilket är ännu bättre.

Dessa modiga män och kvinnor riskerar dagligen sina liv för att bekämpa infernot som tornar upp sig. Vissa har satt livet till i lågorna. Men Morrison är helt klart övertygad om att dygden är sin egen belöning. Han har sagt blankt nej till att öka finansieringen av brandsoldaterna med argumenten att de nuvarande resurserna är tillräckliga och att de frivilliga "vill vara på plats".

Premiärministern har emellertid förmågan att visa sin generositet och medmänsklighet på andra sätt. Han har varit snabb att skänka infernots offer – sina "tankar och böner". Nu vet vi ju alla att tankar och böner är ganska billiga. Men när det gäller pengar till de nödställda och garanterad försäkring, då blir Morrison plötsligt tyst, antagligen för att tystnad är mycket viktigt för att bönerna ska fungera bra.

Än så länge verkar premiärministerns böner tyvärr vara obesvarade. Temperaturen har stigit till nya höjder och bränderna fortsätter att sprida sig oroande snabbt samtidigt som de jämnar hela samhällen med marken. Man har behövt kalla in flottan för att rädda folk från stränderna i områden som slukats av lågorna. Hur många som har mist livet är ännu inte känt. Men väldigt många människor har förlorat sina hem och alla sina tillhörigheter.

Samtidigt har tusentals gått ut på gatorna i Sydney där luftkvaliteten har nått farliga nivåer. En kvinna vars hus förstörts i en skogsbrand stod utanför parlamentsbyggnaden i Canberra med en handskriven skylt där det stod: "Morrison, din klimatkris förstörde mitt hem."

Australiens kolberoende ekonomi har bland de högsta utsläppsnivåerna i världen av växthusgaser per capita. Klimatförändringsindex 2020 placerade Australien sist bland 57 länder på grund av dess klimatpolitik och säger att denna har försämrats under Morrisons regering.

Den indiska industrijätten Adani har i flera år velat utvinna kol i den stora obrutna reserven som finns i nordöstra Australien. När den australiska regeringen i juni gav företaget tillstånd att utvinna kol därifrån öppnade den även dörren för företaget att förverkliga sin stora plan på kolförsörjning för tre länder.

Kol från verksamheten i Australien, det så kallade Carmichaelprojektet, ska transporteras till Indien där företaget bygger ett nytt elkraftverk för nästan två miljarder amerikanska dollar. Elen ska säljas därifrån till grannlandet Bangladesh. Adanis seger i Australien kommer att bidra till att kolet blir en integrerad del i dessa tre länders ekonomier och livsvillkor (tillsammans har länderna en fjärdedel av hela världens befolkning) i många år, kanske årtionden, framöver.

Men Liberalernas regering viftar bort all oro över detta. Australiens vice premiärminister har sagt att landet "absolut" borde fortsätta att använda och utnyttja sitt kol. Vice premiärministern Michael McCormack avfärdade invändningar mot detta som "käbbel från innerstadsvänstern" och tillade: "Vi har haft bränder i Australien sedan urminnes tider." Kanske det, men inte på lika snabb och förödande nivå som det nuvarande eldhavet.

Under kapitalismen kommer miljöns och mänsklighetens långsiktiga bästa på andra plats, långt efter hyror, räntor och profiter. Vinsterna måste alltid komma först. Vanliga människors liv, välmående och säkerhet får aldrig någonsin störa kapitalisternas giriga jakt på mervärde.

Dessa borgerliga politiker förhåller sig likgiltigt till miljontals vanliga australiensares öden på ett sätt som är utmärkande för affärsvärlden och dess politiska representanter i alla länder. Det enda som behövs nu är att någon ger McCormick och hans chef en begagnad lyra och ett papper med några av kejsar Neros sånger på. Det skulle göra bilden fullständig.