Varför marxister motsätter sig individuell terrorism

Denna artikel publicerades ursprungligen i november 1911 i Österrikes Socialdemokratiska Partis teoretiska månadstidning Der Kampf. Trotskij befann sig i exil i Österrike sedan den misslyckade revolutionen 1905, då han hade blivit vald till ordförande för sovjeten i Sankt Petersburg. Han skrev denna artikel på uppdrag av Friedrich Adler, Der Kampfs redaktör, som ett svar på att terrorismen hade börjat vinna popularitet inom delar av den österrikiska arbetarklassen.

Våra klassfiender har för vana att anklaga oss för terrorism. Vad de menar med det är ganska oklart. De skulle gärna förklara alla aktiviteter arbetarklassen riktar mot klassfienden som terrorism. Strejken är enligt deras synsätt den huvudsakliga terrormetoden. Hotet om strejk, organisering av strejkvakter, ekonomisk bojkott av företag med slavlöner eller en moralisk bojkott av en förrädare från våra egna led – allt detta och mycket mer kallar de för terrorism. Om en aktion som skrämmer eller skadar fienden kallas för terrorism, är naturligtvis hela klasskampen inget annat än terrorism. Den enda fråga som återstår är huruvida borgerliga politiker har rätt att spy ur sig floder av moralisk indignation om proletär terrorism när hela deras statsapparat med sina lagar, polis och armé inte är något annat än en kapitalistisk terrorapparat.

Det måste sägas att när de anklagar oss för terrorism, försöker de – ibland omedvetet – att ge ordet en smalare, mindre otydlig innebörd. Arbetares skadegörelse på maskiner till exempel är terrorism i den här strikta tolkningen. Mord på en arbetsgivare, hot om att sätta eld på en fabrik eller mordhot mot dess ägare. Ett mordförsök, med en revolver i handen mot en regeringsmedlem – allt detta är terroristiska handlingar i dess fulla och klassiska betydelse. Men alla som har några som helst kunskaper om den internationella socialdemokratins¹ sanna natur borde veta att den alltid motsatt sig denna form av terrorism, och gjort så på det mest oförsonliga sätt.

Varför?

"Terrorism" i form av hot om strejk, eller genomförandet av en strejk, är något som bara industri- eller lantarbetare kan göra. Den sociala betydelsen av en strejk beror helt och hållet på för det första, företagets storlek eller vilken industrigren den berör; och för det andra, graden av de deltagande arbetarnas organisering, disciplin och kampvillighet. Det här gäller i lika hög grad en politisk strejk som en ekonomisk sådan. Det här fortsätter att vara den kampmetod som kommer direkt ur den produktiva roll proletariatet har i det moderna samhället.

För att kunna utvecklas behöver det kapitalistiska systemet en parlamentarisk överbyggnad. På grund av att systemet inte kan förvisa det moderna proletariatet till ett politiskt getto, måste det förr eller senare låta arbetarna delta i parlamentet. Proletariatets sociala tyngd beror främst på dess viktiga ställning i produktionsprocessen. Det är i val som proletariatets tyngd och politiska utvecklingsnivå, kvalitéer som bestäms av dess sociala roll och framför allt av dess roll i produktionen, får sitt uttryck.

Liksom i strejk beror valkampens metod, mål och kampens resultat på den sociala roll och styrka proletariatet har som klass.

Endast arbetarna kan genomföra en strejk. Hantverkare som ruinerats av industrin, bönder vars vatten förorenats av industriutsläpp eller trasproletärer på plundringståg kan förstöra maskiner, sätta eld på fabriker eller mörda dess ägare.

Endast den organiserade och medvetna arbetarklassen kan skicka en stark representation till parlamentet för att ta hand om sina egna intressen. För att mörda en prominent politiker behöver man inte ha den organiserade massan bakom sig. Recept på bomber är tillgängliga för alla, och ett vapen kan skaffas vart som helst.

Det handlar i det första fallet om en social kamp vars metoder och medel med nödvändighet stammar ur den bestående sociala ordningens natur; i det andra fallet är det en rent mekanisk reaktion, identifierbar överallt – såväl i Kina som Frankrike – mycket slående i sin synliga form (mord, explosioner osv) men absolut ofarlig vad gäller det sociala systemet.

En strejk, även en mindre sådan, har sociala konsekvenser: stärkandet av arbetarnas självförtroende, medlemsökning i fackföreningen, och inte helt ovanligt förbättringar i produktionstekniken. Mord på en fabriksägare resulterar bara i polisiära aktioner eller byte av ägare utan någon signifikant social förändring.

Huruvida en terroristattack, även en lyckosam sådan, kastar den härskande klassen in i förvirring beror på de direkta politiska omständigheterna. I varje fall blir förvirringen endast kortvarig: den kapitalistiska staten baserar sig inte på regeringsledamöter och kan inte elimineras genom ett attentat mot regeringen. Klasserna den tjänar kommer alltid att finna nya representanter: mekanismen förblir intakt och fortsätter att fungera.

Oordningen som introducerats till arbetarleden av dem själva genom en terroristisk handling är djupare. Om det är tillräckligt med att beväpna sig själv med en pistol för att uppnå sina mål, varför då anstränga sig med klasskampen? Om en fingerborg med krut och en liten blyklump är tillräckligt för att skjuta fienden i nacken, varför måste man organisera sig? Om det räcker med högljudda explosioner för att skrämma högt placerade personer, vart finns behovet av ett parti? Varför möten, agitation och val om man enkelt kan sikta mot regeringsbänken från parlamentets läktare?

Individuell terrorism är i våra ögon oacceptabelt på grund av att den förringar massornas roll i dess egen medvetenhet, gör att de förlikar sig med sin maktlöshet och vrider deras ögon och hopp mot en stor hämnare och befriare som en dag kommer och fullgör sitt uppdrag.

De anarkistiska profeterna för "handlingens propaganda" kan argumentera hur mycket de vill om det medvetandehöjande och stimulerande inflytande terroristiska handlingar har på massorna. Teoretiska överväganden och politisk erfarenhet bevisar motsatsen. Ju effektivare en terroristisk handling är i fråga om påverkan av, och uppmärksamhet från, massorna – desto mindre blir massornas intresse av att själv organisera och utbilda sig.

Röken från explosionen lättar, paniken släpper, den mördade ministerns ersättare träder fram, livet återgår till gamla banor, kapitalismens utsugande hjul snurrar som förut, bara polisens förtryck ökar mer brutalt och fräckt än förut. Och som resultat blir desillusionering och apati istället för uppflammat hopp och konstgjorda förhoppningar.

Reaktionens försök att stoppa strejker och arbetarnas organisering i allmänhet har alltid, överallt, slutat i misslyckande. Kapitalistiska samhällen behöver ett aktivt, rörligt och intelligent proletariat. Det kan därför inte binda proletariatets händer och fötter särskilt länge. Å andra sidan visar anarkismens "propaganda genom handling" gång på gång att staten har många fler metoder till fysisk förstörelse och mekaniskt förtryck än de terroristiska grupperna någonsin har.

Om det nu är så, vart hamnar revolutionen? Förnekas den eller överges den som omöjlig på grund av förhållandena? Inte alls. För revolutionen är inte en enkel samling av mekaniska medel. Revolutionen kan bara växa fram ur en skärpning av klasskampen, och dess seger kan bara garanteras av proletariatets sociala funktion. Den politiska masstrejken, det väpnade upproret eller erövrandet av statsmakten – allt bestäms av produktionskrafternas utveckling, inriktningen hos klassens styrkor, proletariatets sociala tyngd och slutligen den sociala sammansättningen av armén då de väpnade styrkorna är den faktor som vid en revolution bestämmer ödet för statsmakten.

Socialdemokratin är tillräckligt realistisk för att inte undvika revolutionen som utvecklas ur existerande historiska villkor, tvärtom den rör sig i riktning för att möta revolutionen med vidöppna ögon. Men socialdemokratin – i motsatts till anarkisterna och i direkt kamp mot dem – förkastar alla metoder och medel vars mål är att på konstlad väg förändra samhällets utveckling och ersätta proletariatets otillräckliga styrka på kemisk väg.

Innan terrorismen upphöjs till en politisk kampmetod, uppträder den i form av individuella hämndaktioner. Så var det i Ryssland, terrorismens klassiska hemland. Tortyr av politiska fångar drev Vera Zasulich att ge uttryck åt den allmänna känslan av indignation över detta till ett mordförsök på General Trepov. Hennes exempel imiterades i de cirklar av revolutionär intelligentia som saknade masstöd. Vad som började som en obetänksam hämndaktion utvecklades till ett helt system 1879-81.² Utbrott av anarkistiska mordförsök i Västeuropa och Nordamerika kom alltid efter någon grymhet regeringen förövat – beskjutning av strejkande arbetare eller avrättning av politiska motståndare. Den viktigaste psykologiska källan till terrorism är alltid revanschlusta som söker ett utlopp.

Det finns inget behov av att kritisera socialdemokratin för att de inte har något gemensamt med köpta moralister som gör högtidliga deklarationer om livets okränkbarhet som svar på vilken terroristisk handling som helst. Det här är samma människor som vid andra tillfällen, i namn av andra okränkbarheter – till exempel nationens heder eller monarkens prestige – är beredda att skicka miljoner människor in i krigets helvete. Idag är deras hjälte den minister som ger order att beskjuta obeväpnade arbetare – i namn av det mest heliga, den privata äganderätten; i morgon när den arbetslösa arbetaren knyter näven eller tar till vapen kommer de tillbaka med allt sitt nonsens om det oacceptabla med våld i alla dess former.

Vad moralens eunucker och fariséer än säger har känslan av hämnd sina rättigheter. Det renderar arbetarklassen den största moraliska heder att den inte ser med innehållslös likgiltighet på vad som sker i denna, den bästa av alla världar. Socialdemokratins uppgift är inte att släcka proletariatets ouppfyllda känsla av hämnd, utan att röra om igen och igen för att fördjupa och rikta den mot de verkliga orsakerna till orättvisa och mänsklig lidande – det är det som är socialdemokratins uppgift.

Om vi motsätter oss terroristiska handlingar är det på grund av att individuell hämnd inte tillfredsställer oss. Räkningen vi måste göra upp med det kapitalistiska systemet är för stor för att enbart betalas av en enskild funktionär kallad minister. Vi måste lära oss se alla de brott mot mänskligheten, all den indignation som den mänskliga kroppen och ande utsätts för, som förvridna utväxter och uttryck för det befintliga sociala systemet. Vi måste rikta all vår energi till en kollektiv kamp mot detta system – det är på detta sätt som den brinnande känslan av hämnd kan finna sin högsta moraliska tillfredsställelse.

Noter

1. Trotskij skriver här om den "internationella socialdemokratin", som han tillsammans med Lenin och andra revolutionärer ansåg sig tillhöra eftersom den ännu inte hade splittrats i sin reformistiska och revolutionära del. Först efter första världskrigets utbrott 1914 blev den Andra internationalens politiska bankrutt tydlig, och fem år senare bildades den Tredje internationalen - den kommunistiska internationalen.

2. År 1881 mördades den ryske tsaren Alexander II av terroristorganisationen Narodnaja Volja (Folkviljan).